UNION MINIÈRE , REKRYTERING OCH GRUVDRIFT I KATANGA Den mest iögonfallande utveckling av landets resurser var exploateringen av koppargruvorna

Katanga som påbörjades 1909. Projektet finansierades, till stor del, av brittiska affärsintressen och utvinningen sköttes av Union Miniere. 1911 utvann man 977 ton koppar ur gruvorna i Katanga och 1917 hade denna siffra stigit till 27 462 ton. Även stora fyndigheter av diamanter påträffades i Katanga. I Kongo utvann man 1917 ca 90 000 karat diamanter och över 200 000 karat 1920. Under samma period föll gummit från att representera 77 procent av exportvärdet till att representera 15 procent. Trots att mängden man exporterade låg kvar på ca 3-4 tusen ton årligen.Under samma period föll gummit från att representera 77 procent av exportvärdet till att representera 15 procent. Trots att mängden man exporterade låg kvar på ca 3-4 tusen ton årligen.123

För att fylla behovet av arbetskraft vid järnvägsbygget och koppargruvorna i Katanga fanns det ett behov av en centralt organiserad byrå. Att ha flera oberoende agenter som skötte rekryteringen var i längden inte kostnadseffektivt eftersom det drev upp lönerna och

tillgången blev opålitlig. 1910 Var det Union Minière som hade kontrakt med kolonialmakten om att exploatera området. Precis som alla andra stora företag var Union Minières största delägare staten men driften överläts åt privata intressen. Det var dock kolonialministern Jules

122

Forminiere in the Kasai 1906-1939, Derksen R

123

Renkin som tog på sig ansvaret för projektet och stod för det praktiska organiserandet av en rekryteringsbyrå. Företaget man grundande fick namnet Bourse du Travail du Katanga (BTK) och organiserades som ett privat bolag. Kolonialmakten hade inget direkt delägarskap i

företaget utan ägdes istället av Union Minières och CFK som var de stora aktörerna i området. Vidare så kunde andra västerländska företag eller privatpersoner gå med i BTK genom att köpa minst en aktie. På så sätt så blev BTK en offentlig inrättning med uppgift att tillhanda alla utländska investerare med arbetskraft. Den centrala styrelsen för BTK fick sitt högkvarter i Bryssel. Därifrån kunde man delegera arbete till lokala kommittéer i Kongo. Kommittéerna förväntades förse BTK:s medlemmar med arbetskraft förutsatt att de betalade sina

medlemsavgifter. Var arbetare kostade tre franc i registrering samt 10 franc i månaden i skatt som gick till BTK.124

Medlemsföretagen bildade ett arbetsgivarsyndikat där man hade för avsikt att fixera lönerna i kolonin. Ökningen i gruvdrift hade lockat till sig fler investerare och därmed efterfrågan på arbetskraft. Lönerna bestämdes till en nivå av 12,5 franc i månaden. För att garantera att denna lönenivå inte överskreds beslutade man att bojkotta alla företag som bjöd mer. Syndikatet satte också upp regler för storleken på matransoner och förbjöd alla former av bonus eller ackordsystem som incitament för ökad arbetsinsats. Man tillsatte en

arbetskommitté som gavs uppdraget att se till att alla efterlevde dessa villkor. Företag som inte gjorde det kunde straffas med böter.125

BTK införde redan från början en policy som innebar att man behöll hälften av den förtjänade lönen. Den resterande delen betalades inte ut förrän kontraktet var uppfyllt. De

arbetskraftskontrakt man upprättade kunde variera i längd men man försökte binda upp arbetaren upp till tre år för att sedan skickas hem. För försäkra sig om god tillgång till arbetskraft införde man ett bonussystem för BTK:s agenter. De fick betalt efter antalet

upprättade kontrakt och efter kontraktets längd vilket gav incitament till långvarig anställning. Kontrakten man upprättade innehöll en försäkran om att avtalet ingåtts frivilligt och att inget tvång hade förekommit. När ett kontrakt mellan BTK och en arbetare upprättats signerades

124

Forced Labor in the Gold & Copper Mines, Marchal, s.386

125

avtalet av en företrädare för den koloniala administrationen där han försäkrade att inga tvångsmetoder använts. 126

Även om staten inte hade någon officiell aktiv del i BTK:s förehavande så ifördes ett djupt samarbete. Kolonialmakten tillhandahöll BTK med information om vilka samhällen som låg efter med sina skattebetalningar så att de kunde få hjälp med att hitta jobb till att betala sina skulder. I utbyte mot sina tjänster så fick kolonialmakten samma förmåner som de mest privilegierade medlemmarna av BTK dvs förtur till den bästa arbetskraften. Eftersom

kolonialmakten inte heller var någon medlem av BTK så vägrade man också betala skatten på 10 franc i månaden.

För att underlätta införandet av en central rekryteringsorganisation införde man ett system med fem stycken olika regioner. Var region hade en ansvarig chef och ett antal anställda. Flera av de gamla handelsstationerna från kung Leopolds tid kom att ingå i systemet som hållplatser för arbetare i transit. Man anställde även en hel del f.d chefer över de gamla stationerna eftersom de hade lokalkännedom och kontakter med befolkningen.

Inledningsvis försåg BTK endast sina större medlemmar med arbetskraft och de mindre bolagen fick nöja sig med något sämre service. Med tiden ändrades dock detta och

medlemsantalet steg. I takt med att antalet medlemmar ökade så ökade också klagomålen på arbetarna. Deserteringarna var omfattande och det blev allt svårare att upprätthålla

disciplinen. Efter klagomål från Union Minières generaldirektör gick kommittén med på att föreslå förändring. I slutet på december 1912 skrev den lokala kommittén till den centrala organisationen: Om långa anställningskontrakt ger vissa ekonomiska fördelar till BTK:s

medlemmar, så är fördelarna små i jämförelse med förlusterna genom deserteringar och dödsfall(BTK:s gav inga pengar tillbaka). De höga dödstalen bland arbetare med

treårskontrakt orsakas lika ycket av den långa resans umbäranden som förändringen i klimat och diet. För att komma till rätta med problemen föreslog man att kontrakten begränsades till

en period av ett år och man bestraffade arbetare som inte levde upp till avtalet med spöstraff och frihetsberövande.127

126

Good Lawyers but Poor Workers:Recruited Angolan Labour in the Copper Mines of Katanga 1917-1921,

Charles Perrings

Efter 1913 ändrades reglerna för hur ett kontrakt mellan en arbetare och en arbetsgivare fick upprättas. Istället för att BTK agerade som arbetsgivare och skrev på kontraktet vid

rekryteringen skulle avtalet mellan parterna signeras efter arbetarens ankomst. Då skedde överenskommelsen direkt mellan arbetsgivaren och den anställde utan BTK som mellanhand. Året 1914 befann sig 7549 personer i tjänst hos företag knutna till BTK. Av dessa sändes 43 procent till järnvägen, 34 procent till Union Minières gruvor och 19 procent fick arbeta som bärare. Totalt arbetade dessa män 23 000 månader under detta taxeringsår. De flesta av bärarna fick assistera med förberedelserna för invasionen av Rawanda och Burundi. Året därpå befanns sig 5258 män tjänst och 1916 sjönk siffran till 5531. Taxeringsåret 1915 arbetade dessa 5258 personer tillsammans ca 29 000 månader och 1916 steg denna siffra till 52 000 månader. Man kan här se hur trycket på den rekryterade personalen ökade successivt under krigsåren. Man satte färre personer i tjänst men de fick i gengäld stanna kvar betydligt längre innan de skickades hem igen. Efter 1914 är det svårt och se den exakta fördelningen av antalet arbetare mellan olika arbetsgivare. Men eftersom järnvägsarbetet reducerades kraftigt under kriget kan man anta att fler skrevs ut till gruvorna eller som bärare.128

År 1919 beställdes en rapport, från statligt håll, där man ville analysera statistiken från gruvorna i Katanga. Det man hade i blickfånget var det stora antalet rymningar som inträffat den senaste tiden. Man ställde också frågan om det fanns ett samband mellan ökad

produktivitet, bonusutbetalningar till tjänstemän, rymningar och antalet utdelade piskrapp. För att finna svaret gav man ledningen i uppdrag att föra statistik över de uppgifter man önskade.

Jämförande tabell bestående av antal administrerade piskrapp, produktivitet (i procent av överstigna mål) och rymningar.

Kvartal Piskrapp Produktivitet Rymningar

Heltidsarbetare Deltidsarbetare 1:a kvartalet 1919 1530 70% 57 1:a kvartalet 1919 72% 64 555 3:e kvartalet 1919 3416 74% 429 4:e kvartalet 1919 7145 82% 82 909 1:a kvartalet 1920 11473 82% 68 567 2:a kvartalet 1920 15106 97% 227 909 128

I samma rapport konstateras att i början av 1919 fick tjänstemännen en bonus på 16 procent utöver sin fasta lön. Mot slutet av året hade denna bonus ökat till 25 procent utöver den fasta lönen. Från och med april 1920 fick de tjänstemän som lyckades överstiga produktionsmålen med 70 procent ytterligare 40 procent av sin fasta lön i bonus. Denna rapport resulterade i ett förbud mot användandet av piska för att motivera befolkningen att arbeta. 1922 infördes en lag som gav en arbetare rätt att säga upp sitt kontrakt om han utsattes för våld från sin arbetsgivare och i november 1924 infördes ett totalförbud mot bruket av piska vid arbetsplatserna.

När man studerar ovanstående tabell kan man se ett samband mellan antalet piskrapp, ökad produktivitet och rymningar. Lägger man sedan till den incitament ökning tjänstemännen fått genom högre bonus kan man dra slutsatser om vad som inträffat. Det bör dock tilläggas att antalet arbetare ökade markant vid gruvorna under samma period. Man ökade bemanningen med ca 20 procent under ett och samma år. Denna ökning räcker dock inte som förklaring när man ser till att antalet bestraffningar har ökat med tio gånger under denna period.

Produktiviteten ökade från 70 till 97 procent över utsatt mål och rymningarna ökade också. När man ser till utförda bestraffningar blir det dock tydligt att denna ökning fick ett högt pris för arbetarna.

År 1924 genomfördes en inspektion av gruvorna i Katanga av dåvarande

generalkommissionär Moeller. Efter sitt besök skrev han en rapport som förhållanden rörande gruvornas drift. I denna konstaterar han att de utsatta produktionsmålen ej kunde nås inom utsatt arbetstid och att det fattades personal. För att nå målen fick arbetarna jobba extra sent på kvällen samt på söndagar utan extra lön. Han rapporterade också att bruket av piskor fortfarande fanns kvar.129