CHARTE COLONIALE – EN NY POLITIK VÄXER FRAM

Det officiella datumet för annekteringen är 15 november 1908 och man övergav den gamla konstitutionen ”Régime Domanial” för att påbörja en reformering av Kongo. Den nya konstitutionen kallades Charte Coloniale och markerar en juridisk såväl som politisk brytpunkt i Kongos administration. Charte Colonial baserades på ett förslag som kung

Leopold själv tagit fram sex år tidigare men med en del avgörande förändringar. Man ändrade den koloniala författningen så att den skulle påminna mer om den belgiska och införde ett liknande styrelseskick. Representationen fördelades så att det största partiet fick flest platser men även oppositionspartierna fick plats. Den största förändringen var dock att konungens roll tonades ner betydligt. I praktiken lyftes ansvaret bort från monarken och fördes över till de folkvalda.80 Artikel nr.9 i konstitutionen lyder ”Inget av kungens beslut kan träda i kraft om det inte också är signerat av en minister som därigenom också åtar sig ansvaret för

beslutet”.81 Denna ändring i lagtexten får stor betydelse för utvecklingen. Inte bara för att man genomförde en juridisk reform där kungen underställs de folkvalda utan också som en

symbolisk markering. Kongo upphörde att vara en suverän stat som styrd av en enväldig monark och blir istället en koloni tillhörande det parlamentariska Belgien.

Efter annekteringen hoppades man att kritiken från utlandet skulle minska men de

internationella påtryckningarna fortsatte. Från både brittiskt och amerikanskt håll kom krav på att man skulle leva upp till vad som avtalats i Berlin. De rekommenderade att man skulle minska på skattetrycket, tillåta kongoleserna så mycket land att de kunde livnära sig och bedriva handel samt att andra handelsmän, oavsett nationalitet, skulle få tillträde till Kongo. Den nytillträdda administrationen var väl medveten om reformbehovet och såg få andra utvägar än att ge efter för kraven.82

Även om Kongos styrelseskick omorganiserades efter Belgisk modell med ett parlament och folkvalda politiker så fanns det en avgörande skillnad. De styrande i Kongo kunde inte ställas till svars inför det samhälle de regerade. Detta gällde inte bara infödda kongoleser utan även nybyggare från västvärlden. Kongos parlament var ytterst ansvarigt inför det belgiska parlamentet och den belgiska befolkningen. I praktiken så resulterade det i att parlamentet

80

King Leopold´s Legacy, Anestey, s.19

81

King Leopold´s Legacy, Anestey, s.39

82

fick stora friheter att stifta lagar och driva igenom en policy.83 Den främsta motvikten till den lagstiftande och styrande makten var domstolarna som efter Kung Leopolds styre fått stor frihet att rättsligt pröva fall av övergrepp.

Namnet ”Fristaten Kongo” ersattes av ”Belgiska Kongo” och skulle bestå till 1959. Benämningen ”Belgiska Kongo” användes i folkmun långt före 1908 men var då vilseledande. Före 1908 var det frågan om två helt skilda stater utan någon gemensam förvaltning. Den enda länken mellan Kongo och Belgien var att de delade samma monark.84 Att denna undersökningsperiod börjar 1906 istället för 1908 beror på att efter 1906 minskade kungens inflytande drastiskt. Det året påbörjades det reformarbete som man ifrån den belgiska regeringens sida efterfrågat. Att avveckla Fristaten Kongo och överlåta förvaltningen var i sig en både komplicerad och tidskrävande process. Formellt sett bestod Fristaten Kongo fram till 1911.

Även om reformbehovet av kolonin var stort så var den politiska viljan begränsad. Den belgiska regeringen ville inte belasta skattebetalarna med några ytterligare utgifter för kolonins havererade ekonomi. 1908 specificerade man kolonin juridiskt åtskild från Belgien och därmed skyldig att täcka sina egna utgifter. Kongos budget skulle varje år godkännas av det Belgiska parlamentet och man såg till att bespara skattebetalarna från ytterligare

kostnader.85 Detta gav Kongo, i jämförelse med många andra kolonier, ett mycket dåligt utgångsläge eftersom kolonin fick överta betalningsansvaret för kungens tidigare utgifter. Inte nog med att åtskilligt med kapital försvunnit ner i kungens fickor och gått till diverse

byggnadsverk i Belgien. Man hade också plöjt ner kapital i exempelvis gruvor och järnvägar som, vid annekteringen, gav en låg avkastning. Tyvärr så var investeringsviljan hos många låg när det gällde Kongo.

En av de första reformerna som genomfördes efter annekteringen var återtagandet av mark från företagen. Man inledde förhandlingar med de största aktörerna och det resulterade i att 25 miljoner hektar åter hamnade under statlig kontroll. Man fortsatte och uppmuntra

västerländskt företagande men gjorde om koncessionssystemet. I det nya systemet ställde man vissa krav på utveckling som villkor för nyttjandet av marken. Exempelvis att hyrestagaren

83

Camebridge history of Africa s.466

84

Camebridge history of Africa, s 317

85

finansierade utbyggnad av infrastruktur inom sitt område. Man begränsade också storleken på ytorna samt satte upp tidsbegränsning.86 Vidare begränsade man också de privata företagens möjligheter att agera som stater som de fått tillåtelse till under kungens styre. De privata arméer som satts upp ställdes nu under den lokala ordningsmakten och därmed regeringen. Denna nya ordning blev synnerligen kännbar för bolaget Comité Spécial du Katanga (CSK) som mer än något annat bolag agerat som en stat.87 1918 delade man in de femton olika distrikten i fyra provinser: Katanga, Orientale, Leopoldville och Equator. Var provins styrdes av en vice-guvenör med stor frihet att driva sin politik.88

Lagen från 1885 om fördelning av mark tillämpades även av den Belgiska regeringen. Lagen reformerades dock i juli 1906. Då beslutades att guvernören skulle ha rätt att tilldela

befolkningen tre gånger så mycket land som de bodde på. Detta var en följd av att man erkände det landbehov som fanns hos befolkningen för sin överlevnad.89 Anmärkningsvärt är dock att mellan 1885 och 1919 befann sig 7,1 miljoner hektar land i privata företags ägo. Under tjugo och trettiotalen minskade det privata ägandet till ca 4,6 miljoner hektar.90 Resterande land återfördes till staten och den koloniala maktens kontroll.

4.2 ORGANISERINGEN AV ARBETSKRAFT

En av de första frågorna den nytillsatta regeringen fick på sitt bord var frågan om tvångsarbetskraft. Vilket förhållningssätt skulle man ha? Vilka metoder vid

arbetskraftsrekrytering skulle tillåtas? Congo Reform Association hade verkligen lyckats med att föra upp frågan på den politiska dagordningen den internationella pressen var stor.

1906 gick man ut med ett dekret som innebar att det blev lagligt att skriva ut arbetskraft för olika offentliga byggnationer under namnet ”politisk arbetskraft”. Det var en väldigt bred definition som kunde anpassas till rådande förhållanden och även den tid arbetet fick pågå var anpassningsbart. Dessa utskrivningar skulle ske i samband med de årliga utskrivningarna till militärtjänstgöring. Lagen från 1906 gällde endast arbetsprojekt som ansågs vara till i

86

A study of problems arising in africa south of the Sahara, Lord Hailey, s.751

87

Camebridge history of Africa, s. 467

88

Camebridge history of Africa, s. 467

89

Camebridge history of Africa, 463

90

allmänhetens intresse. Man breddade denna definition till att gälla exempelvis järnvägsbyggen och arbete vid vissa gruvor. År 1907 fixerade man antalet arbetare som skulle rekryteras enligt denna lag för arbete i gruvor till 1450 personer. 91 Redan 1910 gjordes ett dock ett tillägg som begränsade den tidsperiod en utskrivning som politisk arbetskraft fick vara. 92

De arbetare man rekryterades sågs som statsanställda (även de som jobbade i gruvor) och därmed fick de också motiveras av statstjänstemännen med hjälp av en piska. 1910 skrevs användandet av piskor in i lagen och man begränsade antalet piskrapp till 25 stycken per dag. 1913 sänkte man dock denna gräns till endast 12 rapp per dag.93

Mot slutet av 1914 reste en inspektör utskickad av handels- och industridepartementet runt i Katanga. Hans uppdrag var att rapportera om den ekonomiska situationen och komma med förslag på fortsatt utveckling. Nedan följer ett kort utdrag från hans rapport gällande rekrytering:

De metoder man använder för att rekrytera svarta är allt annat än frivilligt. Mellan varven får hövdingarna i ett administrativt område en order att leverera ett visst antal arbetare till gruvorna……….De samlar ihop de individer de tycker minst om eller fruktar mest, binder rep runt deras halsar och tar dem till en administrativ utpost. Stationschefen håller dem i några dagar till det är tillräckligt många…….Det är absolut nödvändigt att regeringen ger upp den här typen av metoder. Att det går till på det här sättet är allmänt känt så det är meningslöst att ta upp detta ämne med myndigheterna.

Ett viktigt tillägg gjordes 1917 när man lagstadgade om möjligheten att bedriva

”utbildningsjordbruk”. Tvångsarbete inom storskaligt jordbruk förekom redan mot slutet av artonhundratalet men det dröjde innan systemet fick en juridisk utformning. Man såg ett behov av att utbilda folk i jordbruk och använde det som motivering för utskrivning. Det som odlades under denna form var i första hand grödor avsedda för exportmarknaden eller

arbetarna inom gruvnäringen.94 1930 täckte dessa statliga fält en yta på mer än en miljon hektar. Man producerade årligen 15000 och 30000 ton bomull.95

91

Forced Labor in the Gold and Copper Mines, s.195

92

A study of problems arising in Africa south of the Sahara, Lord Hailey

93

Forced Labor in the Gold and Copper Mines, s.200

94

A study of problems arising in Africa south of the Sahara, Lord Hailey

95

År 1922 lagstiftades om möjligheten att utkräva arbete som bärare mot betalning. Man tidsbegränsade dock detta arbete till femton dagar under en och samma månad eller totalt tjugofem dagar på ett år. Denna rättighet missbrukades dock och man skrev flitigt ut bärare eftersom det var ett billigt, lättillgängligt sätt att transportera saker även över stora avstånd. Ett tillägg gjordes i mars 1925 som förbjöd användandet av bärare om det fanns andra typer av transport att tillgå. Man fick heller inte använda sig av bärare vid fraktandet av vissa typer av tungt gods.

Det första världskriget fick långtgående effekter för Europas politiska karta och därmed även Afrika. 1919 hölls en fredskonferens i Paris angående administrationen av de koloniala besittningarna. Tyskland hade upphört att vara en kolonialmakt och på vinnarsidan skulle de nya landvinningarna fördelas. USA var negativt inställt till den europeiska imperialismen och ställde krav på att man skulle låta kolonierna bli en internationell angelägenhet. Detta var en inställning som vann ett brett stöd på många håll runt om i Europa. Man enades om att kolonierna skulle administreras på mandat av Nationernas Förbund av de allierade medlemsländerna. Ansvaret för de Afrikanska staternas välmående och utveckling skulle anförtros den ”civiliserade” delen av världen. Mandatet var dock inte förbehålls löst utan man ställde krav på att moderlandet skulle bekämpa slaveri, slavhandel och användandet av

tvångsarbetskraft för privat vinning. Tvångsarbetskraft inom den offentliga sektorn tilläts dock fortfarande. Enligt artikel 23 i fördraget förband sig medlemsländerna att säkra ”rättvisa och humana arbetsvillkor för män, kvinnor och barn”.96 Vidare skulle gränserna hållas öppna för handel och upprättandet av monopol förbjöds. För att försäkra sig om framgång upprättade man 1921 en permanent kommission med uppdrag att bevaka västmakternas uppträdande. Någon egentlig makt att ingripa mot missförhållande gav dock aldrig till kommissionen. Följande år upprättades ”International Labour Organisation” för att ytterligare förstärka skyddet av den inhemska arbetskraften.97

Både industrin, gruvnäringen och jordbruket stod i ett skriande behov av arbetskraft. Man tillät därför ett visst mått av påtryckning vid rekrytering. Det bör dock tilläggas att de rekryteringsbyråer som agerade i Kongo under den här perioden tog sig en hel del friheter. I förlängningen fick rekryteringarna långtgående konsekvenser för det sociala livet och stark

96

A historical guide to world slavery, s.163

97

kritik framfördes. De rekryteringsbyråer som agerade i Kongo fick officiellt stöd från myndigheterna och agerade på många sätt som statliga representanter.98 Man begränsade rekryteringarna till 25 procent av den arbetsföra, manliga befolkningen i början av 20-talet. Denna gräns minskades dock till 10 procent mot mitten av årtiondet p g a de negativa

konsekvenserna för befolkningen. Trots dessa restriktioner överskred ofta rekryteringen dessa gränser.99

1906 utformades en ny policy där lokala ledare skulle erhålla lön från staten för att göras ekonomiskt beroende av sin uppdragsgivare samt få ett starkare band till staten. Man

beslutade också att alla som ville lämna sin stams mark var tvungna att uttrycka denna önskan för sin hövding. Denna policy var till stor del resultatet av insikten att utan det traditionella samhället så stod man inför problemet att styra massorna. Utan anknytning till jorden och utan social kontroll var man rädd att det skulle urarta i anarki. 1908 fortsattes arbetet med att stärka de lokala ledarnas befogenheter och knyta dem närmare staten. Nästa led i förstärkandet av de lokala ledarnas makt var att de fick vissa möjligheter att döma och bestraffa i mindre

brottsmål. Av större vikt var dock att de ålades än större möjligheter att kontrollera befolkningens förflyttning.100 Reformerna angående ledarena och deras befogenheter fick långtgående effekter för samhällets organisation. Mellan 1909 och 1917 ökade antalet områden som kontrollerades av en hövding från 1068 till 6095. Många av dessa var dock mycket små och innehöll endast något hundratal skattebetalare. Många av hövdingarna saknade dock egentlig lokal förankring och blev mer agenter för direkt än indirekt styre istället för en länk mellan kolonialmakten och det förkoloniala samhället som man hade hoppats på.101 Det förkoloniala samhällets sociala strukturer hade till stor del fallit samman och det låg nära till hands att införa ett mer direkt styre. Man ansåg dock att det skulle vara lättare att organisera folket om man stärkte lokala ledare och genom dem försökte återupprätta en del av de gamla politiska institutionerna för och undvika att samhället splittrades

ytterligare.102

Man tog inspiration av det brittiska kolonialstyret och införde en policy med en mer indirekt kontroll av befolkningen. För att uppnå detta mål började man fokusera på nödvändigheten av

98

A study of problems arising in Africa south of the Sahara, Lord Hailey

99

General History of Africa VII Africa under Colonial Domination 1880-1930, s.363

100

101

Eftersom det inte fanns några klara regler för hur denna indelning skulle gå till blev resultaten näst intill anarki, s 467

102

att återförena gruppen enligt en etnisk linje. Den nya policyn gick ut på att man skulle skapa möjlighet för var grupp att utöva en verklig administration. Kapabel att utföra mindre uppgifter förknippade med beskattning, upprätthållande av ordning och beslutsfattande. Ledarna fick möjlighet att besluta om skatter efter nationella riktlinjer, låna kapital och upprätthålla en ordningsmakt. Fler samhällen hade dock blivit så små att de inte kunde utöva dessa funktioner. Man gjorde då försök att integrera flera samhällen för att forma effektiva enheter. Det var dock inte en enkel uppgift eftersom det fanns många bakomliggande faktorer att ta hänsyn till. Denna policy gav regeringen en möjlighet att återskapa något av det

förkoloniala samhället och därigenom agera effektivt. Systemet med lokala ledare som styrde över mindre områden visade sig tillslut alltför svårt att hantera. 1920 reformerades systemet och man slog ihop områdena i sektorer. Var sektor styrdes av ett råd som representerade alla de traditionella auktoriteterna i området. En ledare valdes som chef över hela sektorn.103

De ökade investeringarna under tjugotalet ökade efterfrågan på arbetskraft. För att möta denna efterfrågan började man importera arbetskraft från kringliggande länder. Inflyttad arbetskraft var dock både dyrare och svårare att kontrollera än den inhemska. Trots detta stod det, mot tjugotalets mitt, klart att trycket på befolkningen började bli för stort. Den hårda rekryteringen på landsbygden började få negativa effekter för befolkningens möjligheter att överleva. För att återupprätta balansen införde man 1924 ”Nativ Land Commission” som skulle representera staten och företagen. 1925 konstaterade kommissionen att inte mer än fem procent av männen tas långväga från sina byar utan skadlig effekt på samhället. Ytterligare fem procent kunde tas till arbetsplatser två dagsmarscher från sina hem utan att familjebanden blev förstörda. Utöver det kunde femton procent till arbeta i direkt anslutning till hemmet.. Detta var en princip som många gånger frångicks trots ihärdiga försök från statligt håll. För att lägga vidare band på den hårda rekryteringen instruerade man statligt anställda att inte samarbeta med

rekryteringsbyråer men detta fortgick ändå.104

Systemet med fysik bestraffning av arbetarna fick allt mer kritik och i maj 1925 påbörjade åklagarmyndigheten i Kongo en granskning med gruvdriften i Katanga i fokus. Man började förbereda en sammanställning av misstänkta övergrepp. En förundersökning gjordes där ett flertal personer namngavs och med hjälp av vittnen lyckades man urskilja särskilda incidenter av övergrepp. Det hela ledde fram till att ett antal tjänstemän åtalades för att ha brukat våld

103

The Political Organisation and the Evolution of African Society in the Belgian Congo, s. 105

104104

mot de anställda åtalades. I första instans friades de åtalade med åklagarmyndigheten drev frågan vidare. I nästa instans gick det bättre och man fick en fällande dom. Några av de åtalade dömdes till fängelse men ingen fick ett straff längre än fem dagars frihetsberövande. Denna dom markerar dock slutet för systemet med piskor för att motivera arbetarna. Man skapade istället en särskild polismyndighet (Criminal Investigation Department) dit företag kunde vända sig med klagomål på arbetarna. Denna myndighet hade befogenhet att

omhänderta förrymda arbetare och bråkmakare som blivit inrapporterade av sina arbetsgivare. I egenskap av statstjänstemän i ett fängelse kunde de beordra spöstraff inom de regler som gällde där. Antalet piskrapp begränsades till tolv stycken per dygn. Vanligtvis så samlade gruvbolagens tjänstemän ihop de arbetare som brutit mot lagen och fraktade dem till polismyndigheten tillsammans med vittnen. Enligt lagen från 1922 så resulterade

kontraktsbrott eller rymning i två månaders fängelse. Straffet för disciplinsbrott exempelvis fylleri, ohörsamhet mot tjänsteman mm var femton dagars fängelse.105

År 1928 anklagades en förman vid namn Emile Vanthornout för övergrepp mot en grupp arbetare vid ett vägbygge. Bland åtalspunkterna fanns olagligt arrestering och användande av piska. Till saken hör att Vanthornout hade fått status som en officer för CID samtidigt som han arbetade för ett bolag. Han ansåg att denna dubbla anställning gav honom rätten att utmäta bestraffning med piska under pågående arbete. Under rättegången framkom att detta inte var någon isolerad händelse utan att det fanns andra personer som agerat på liknande sätt.106

Att få behålla den arbetskraft som skaffat sig erfarenhet inom industrin och gruvdriften blev alltmer intressant i takt med att det blev svårare att fylla luckorna i leden. Man började binda upp folk under tre-års perioder för att försäkra sig om att få behålla arbetskraften. Vidare satsade man hårdare på att utbilda vissa personer för mer avancerade uppdrag i takt med att användandet av maskiner ökade. En liten del av arbetarna började bli skickliga yrkesmän som inte var helt lätta att byta ut.107 En del stora företag i samarbete med regeringen började tillhandahålla sjukvård och bekämpade systematiskt endemiska sjukdomar.108

105

Forced Labor in the Gold and Copper Mines, s.331

106

Forced Labor in the Gold an Copper Mines, s.385

107

Camebrige history of africa s.479

108

4.3 FISKALT SYSTEM

1910 påbörjades processen med att införa ett monetärt skattesystem. En företagsledare uttrycker sig på följande sätt angående skattesystemet: ”Det är inte bara för att ersätta