FORESTIÈRE ET MINIÈRE

De första större guldfyndigheterna hittades i Kongo år 1903. Staten beslutade sig för att själv utvinna fyndigheterna och inledde produktionen. Två år senare var produktionen fortfarande liten och 1905 låg den mellan 15-20 kilo per månad. Denna siffra steg dock snabbt i takt med att man lyckades organisera utvinningen mer effektivt och fler fyndigheter gjordes. 1908 hade den årliga produktionen stigit till 311 kilo på ett år.118 År 1906 la kung Leopold grunden för en stor del av Kongos framtida exploatering genom att grunda Société Internationale

Forestière et Minière (här efter kallat Forminiére). Forminière och gavs utvinningsrättigheter på 99 år på en yta som täckte mer än halva Belgiska Kongo. Tanken med Forminiére var att det skulle ägna sig åt gruvdrift, industriell utveckling och jordbruk. Femtio procent av aktierna behöll han kontrollen över och resten såldes ut till privata affärsintressen. I sitt testamente, där han ställde villkoren för en annektering, hade han dikterat att arvtagaren var tvungen att respektera alla avtal som gjorts av staten gentemot en tredje part. Om staten hade för avsikt att minska ett bolags intäkter såg förutsattes en rimlig ersättning för bortfallet.119

Kort efter annekteringen infördes ett system som fick namnet économie mixte. Detta system innebar att staten skulle ha kontroll över 51 procent av allt större företagande i Kongo. Anledningen till detta var att man ville försäkra sig om att inte förlora sin del i de rikedomar som utvanns. Vidare ansågs det vara av största vikt att staten fick insyn i

företagsverksamheten samtidigt som företagen behöll sin flexibilitet och initiativförmåga. Driften överlät man dock till privata intressen och staten begränsade sin roll till ägande och kontrollerande. Som ersättning för hälften av aktierna fick Forminére exklusiva rättigheter att utvinna mineraler på en areal som täckte närmare hälften av Kongos yta. Vidare fick bolaget tillång till stora jordbruksarealer för att kunna klara arbetarnas försörjning.120

Året efter grundandet fann man diamanttillgångar nära Kasaifloden vilket hörde till Forminiéres område. 1912 hade man mobiliserat tillräckligt med kapital för att på allvar kunna påbörja exploateringen av de nya fyndigheterna. Istället för att tillämpa

118

The Congo, a brief history and appraisal, Hennesy, M

119

The King Incorporated, Ascherson, N

120

kontraktsskrivning bestämde man sig för att använda sig av helt frivillig arbetskraft. Arbetarna fick komma och gå som de ville och man bedrev ingen tvångsrekrytering utan förlitade sig på att folket i området skulle söka anställning. Även om stora delar av Kongo var glest befolkat så fanns det gott om folk i området runt de första fyndigheterna. Man

subventionerade varor i speciella butiker för arbetarna som en förmån.

Förutom problemen att få tag i tillräckligt med arbetskraft fanns också problemen med att ordna försörjning. Från starten 1912 och fram till 1919 ökade man antalet arbetare till 7 000 som arbetade med diamantexploatering. Det jordbruk som fanns i närheten av verksamheten visade sig helt otillräcklig för behoven. För att komma till rätta med problemet vände sig bolaget till sin största delägare den Belgiska staten. Staten stiftade lagar som tvingade befolkningen att kultivera vissa landarealer för inhemsk konsumtion så väl som export. Regeringen köpte upp den producerade spannmålen till fixerade priser som låg under marknadspriset och sålde det till Forminére.121

Även om Forminére tillämpade arbete på frivillig basis så blev resultatet en svårighet att skaffa tillräckligt mycket folk. För att komma till rätta problemet grundade man en

rekryteringsbyrå som fick i uppgift att skaffa ny arbetskraft. Man vände sig i första hand till lokala ledare som var mottagliga för mutor eller andra påtryckningar i jakten på arbetare. Ofta så fick rekryterarna tillgång till listor på vilka som låg efter med sina skattebetalningar för att ha ett påtryckningsmedel. Ibland reste skatteindrivaren och rekryteringsmannen gemensamt till ett samhälle för att samla ihop arbetar. Fram till 1924 steg antalet arbetare till tjugotusen personer. Det stora flertalet av dessa rekryterades inte längre lokalt utan kom långväga ifrån. På sikt resulterade det i att andra delar av Kongo fick se sina byar tömmas på arbetsföra, unga män. Kommissionen för de inföddas beskydd uppmärksammade de allt svårare problemen med avfolkning och 1919 presenterade man en kritisk rapport. Som en direkt följd av denna rapport började Forminiére arbeta aktivt med hälsofrågor och satsade kapital på att öka den medicinska kompetensen. 1921 anlände den första västerländska läkaren. 1923 stiftades lagar om att företag var tvungna att bedriva hälsovård. Forminiére var tidigt ute med ett

kostnadsfritt program. Enligt lag var arbetsgivaren skyldig att tillhandahålla förstahjälpen, register över sjuka och skadade samt transportera behövande till sjukhus och tillhandahålla

121

läkare. 1925 hade Forminiére tio läkare anställda och bedrev ett träningsprogram för sjuksköterskor.

Man byggde upp barackanläggningar för arbetarna att bo i samt en egen vaktstyrka för att upprätthålla ordningen. Vaktstyrkan hade långtgående befogenheter att när som helst stoppa och visitera en arbetare, leta igenom dennes personliga tillhörigheter och sovplats. Man hade inga inhägnader för att förhindra rymmare men däremot ett hårt säkerhetssystem för att förhindra stöld av de åtråvärda diamanterna. Ingen fick föra sig fritt utan pass och tillstånd. Om någon ertappades med stöld väntade hård bestraffning i form av böter och

frihetsberövande.122

4.3.5 UNION MINIÈRE , REKRYTERING OCH GRUVDRIFT I KATANGA