De två parallella utvecklingarna under 1990-talet, den nya migrationspolitiken och den nya integrationspolitiken har inneburit två nya åtskilda politikerområden. Den restriktiva invandringspolitiken innebär en typ av selektering över vilka som ges tillträde till den svenska nationen. Efter ett beviljade av ett permanent uppehållstillstånd satsas på effektiva åtgärder för att integrera flyktingen i nationen. Genom att bevilja flyktinggrupper tillfälligt skydd kan Sverige rättfärdiga sitt rykte som en generös och humanitär stat. De behöver dock inte ta ansvar för vad som händer flyktingarna efter de tidsbegränsade tillstånden löpt ut när de sänds tillbaka till ursprungslandet. Dessutom fråntas flyktingar rätten att pröva sin asylansökan eftersom de beviljas skydd på kollektiva grundvalar. Det finns en stor risk i att den enskilde flyktingens rätt att ansöka om asyl urholkas.
Den externa invandringskontrollen är i hög grad sammanlänkad med kontrollen av mottagning och bosättning. Staters kontroll genom tidsbegränsade tillstånd av människor som ses som ”uprooted” och ”displaced” får i ett längre perspektiv konsekvenser både vid ett återvändande till ursprungslandet eller vid integration i mottagarlandet. Konsekvenserna blir ännu större ju längre tid som går på grund av en återintegrering i hemlandet eller integration i mottagarlandet efter att ha hållits i en situation av temporalitet. När nationalstaten gör sin selektering vid beviljande av permanenta uppehållstillstånd vilka sedan skall omfattas av integration, ges flyktingar tillträde på svenska statens villkor. Detta ses kanske inte som märkvärdigt så länge nationalstaten behåller sin suveränitet men blir problematiskt vid en harmonisering av EU:s flykting och asylpolitik. En likartad selektering kan göras vid Europeiska staternas gränser men hur fortgår den senare mottagningen och bosättningen? Det visade sig till exempel att bosniska flyktingar under tidsbegränsat tillstånd i Europa hade olika rättigheter och sociala förmåner i de olika länderna. Bara i Norden såg
62
mottagningen annorlunda ut. Det bör påpekas att Sverige lagt fram ett direktivförslag i EU över miniminormer vid beviljandet av tillfälligt skydd 29.
I Sverige är flyktingmottagningen uppbyggd utifrån ett kronologiskt tidsförlopp. Individer som inte faller inom ramarna eller efterföljer dem får problem. Asyltiden är den tid då flyktingen bor på flyktingförläggningen eller ordnar eget boende. Ansvaret ligger under asyltiden hos Migrationsverket. Flyktingen kan under tiden asylansökan blir prövad arbeta efter att ha ansökt om arbetstillstånd. Efter beviljat uppehållstillstånd kartläggs flyktingen igen, denna gång under kommunens regi och vanligtvis påbörjas SFI. Med andra ord anses inte asyltiden som relevant för introduktionen. Det bör poängteras att idag genomförs en temautvärdering av utvecklingen av verksamheter bland asylsökande och flyktingar som har beviljats medel från ESF- Equal, d.v.s. Europeiska flyktingfonden eller nationella medel.30 Målet efter avslutad introduktion är självförsörjning. Dock är det inte många som uppfyllt målet utan fortsätter ofta med fler arbetskompletterande kurser eller svenskkurser. Det är viktigt att poängtera att målet om förvärvsarbete sannolikt inte ligger i alla flyktingars livsprojekt Denna tid, efter introduktionen innan flyktingar anser sig leva ett normalt liv, liksom asyltiden och introduktionen, är mycket viktiga för integration. För bosnienkroaterna var frågan om arbete mycket viktig och betoningen på att leva ett normalt liv, d.v.s. ha rutiner, känna trygghet, värdighet och självrespekt liksom ha ett visst mått av förutsägbarhet.
Ramverket som omger flyktingmottagningen blir högst problematisk om man ser till bosnienkroaterna. När påbörjades integrationen för dem? Utifrån mina intervjuer var det tydligt att majoriteten var fokuserade på att stanna i Sverige. Detta betyder inte att det så kallade hemlandet eller Kroatien glömts bort, bara att de anser sig ha asylskäl för att få stanna i Sverige och att essentialism inte ges den vikt för flyktingar som myndigheter uppfattar. Genom sitt fokus på Sverige och det aktiva kämpandet för att få stanna kvar t.ex. genom att ”lura” reptrieringsprogrammet, anser jag att bosnienkroaternas
29 Miniminormer omfattar även rättigheter för dem som omfattas av tillfälligt skydd, såsom rätten till
arbete, sjukvård, och skola. Våren 2002 lade Sveriges regering fram en proposition för riksdagen om tillfälligt skydd vid massflykt. (Migration 2002, Regeringskansliet, Utrikesdepartementet, s.20)
30 Integrationsverket, Delrapport till regeringen, Förbättrad introduktion för nyanlända invandrare 1:a
63
integration påbörjades redan på ett tidigt stadium. Det får inte glömmas bort att tiden är viktig i dessa sammanhang. Även om ingen aktiv integration hade påbörjats hade ändå en process påbörjats där kontakten till hemlandet minskat och närheten till mottagarlandet ökat. Denna integrationsprocess, aktiv som icke-aktiv är viktig för kommande integration. De oklara strukturerna i mottagningen och temporaliteten resulterade i att bosnienkroaterna fråntogs sin egenmakt och sina rättigheter. Dessutom fick den långa väntetiden konsekvensen att flyktingarna blev sjuka och förlorade fem år av sina liv, ekonomiskt, socialt och materiellt. Dock beskrivs flyktinggruppen som en stark grupp och en relevant fråga är, hur hade en annan flyktinggrupp påverkats av flyktingmottagningen bosnienkroaterna utsattes för?
Kopplingen mellan asyltid och introduktionstid är viktig och tydlig för bosnienkroaterna. Den långa osäkra asyltiden resulterade i sjukdomar vilket försvårade introduktionen. Genom att inte kunna påbörja introduktionstiden förlängs hela integrationsprocessen. Det är ironiskt att en aktiv flyktinggrupp försätts i ett tillstånd av icke-makt som resulterar i en kraftlöshet som istället kunde ha blivit en resurs för framtiden och samhället. Flyktingmottagningen är på detta sätt mycket stelbent i sina olika faser som förutsätts förlöpa i rätt ordning. Med andra ord, asyltiden med dess innehåll och meningsfullhet är av största vikt för flyktingens framtida liv i mottagarlandet.
Begreppet integration, anser jag, måste vidgas till att verkligen handla om syften, förutsättningar, mål och livsprojekt. Den ”officiella bilden” av integration liksom av flyktingmottagningen som jag uppehållit mig vid tidigare i uppsatsen tenderar att vara utformad utifrån ett svenskt perspektiv. För mina respondenter hade integration olika betydelse exempelvis för de yngre och de äldre. De yngre hade mycket högre krav och kämpade hårt för att skapa sig en framtid i Sverige. De äldre däremot konstaterade att de levt huvuddelen av sina liv i sitt hemland vilket gjorde det svårt för dem att etablera sig i Sverige. Trots detta såg de sig som integrerade så länge de levde ”ett normalt liv”. Begreppet normalt liv betyder givetvis olika saker för olika individer men övergripande att flyktingar bör besitta en egenmakt över sina liv och framtid och utifrån behov enomgå en introduktion. Ett kronologiskt tidsförlopp är en mekanisk syn på människor
64
och deras behov vilket svenska myndigheter bör ta hänsyn till i utformningen av flyktingmottagningen. Diaz så kallade mätmetoder över integration är inte relevant för enskilda flyktingar. Genom att mäta t.ex. svenskkunskaper, bostadsområde, sysselsättning, kontakt med svenskar osv. skulle mina respondenter antagligen inte betraktas som integrerade.
Jag vill sammanfatta diskussionen med att ge lite reflektioner för framtiden och eventuell fortsatt forskning. En viktig fråga är Sveriges migrationspolitik satt i en större kontext inom EU och den kommande harmoniseringen av flyktingmottagning, bosättning och därmed integration. Skall t.ex. mottagningen av flyktingar omorganiseras och frångå en utformning utifrån nationella värderingar? Vad händer i så fall med välfärdsstaten? Hur bevaras välfärdsstatens balans utan svenskt utformade mottagnings och integrationsprogram? Dessutom är en mer juridisk analys av tidsbegränsade tillstånd viktig eftersom faran är stor att flyktingars rätt att ansöka om asyl kan komma att urholkas.
Nationell kanske vi skall börja fråga oss vad betydelsen av integrationsbegreppet är? Vad innebär det? Vad bör det innebära? Jag anser att det i en sådan diskussion är viktigt, att utförligt diskutera den underliggande betydelsen av essentialism som kan bidra till en uppfattning att folkgrupper besitter olika ”statiska kulturer”. Begrepp som hem och hemland blir naturligtvis viktiga i en sådan diskussion. Slutligen bör frågor i relation till temporalitet studeras ytterligare. Detta är inte minst viktigt med tanke på att asylsökande går igenom samma erfarenheter som dessa bosnienkroater. Forskningen om detta är dock fortfarande rätt obefintlig i Sverige. Slutligen, vad innebär egentligen asylprocessen för enskilda människor utifrån ett psykosocialt och samhällsekonomiskt perspektiv?
65