4. Teoretiskt ramverk
4.6 Introduktion inom flyktingmottagningen
Miegel (1999) har forskat om flyktingmottagningen i Malmö under 1994-1995. Under hela början av 1990-talet fanns en stark motvilja mot att ta emot fler flyktingar från Malmös invånare. Den allt hetare debatten fick sin kulmen 1994 då kommunen enligt avtal med SIV skulle ha tagit emot 950 flyktingar och då lika många förväntades flytta
34
in genom bl.a. anhöriginvandring19. Under 1994 flyttade istället 4 859 flyktingar till Malmö. (Slavnic, 1999:221) Vid den tidpunkten började något som kom att kallas Malmömodellen, vilket var ett effektivt flyktingmottagande som Invandrarförvaltningen ansvarade för. Invandrarförvaltningen fanns i Rosengård20 och innefattade Mottagningsenheten, Sociala enheten, Enheten för ekonomiskt bistånd och Introduktionsenheten. I samma byggnad fanns dessutom arbetsförmedlingen Refugen som var en specialförmedling för nyanlända invandrare och flyktingar. (Miegel, 1999:185) Denna finns kvar än idag.
Det första som mötte den nyanlända efter att ha blivit kommunplacerad var Mottagningsenheten där personen blev registrerad vad gäller studie och yrkes- bakgrund, nationalitet, språk samt familjesituation. Här gjordes också en introduktionsplan upp och ett första introduktionskontrakt vilket var ett kontrakt mellan den enskilde och Invandrarförvaltningen. En anmälan till SFI gjordes också. Dessutom påbörjades en mottagningskurs som hade som mål att informera om det svenska samhället och dess myndigheter och en del rörde även svensk historia, seder och traditioner. Under mottagningsfasen brukade SFI vanligtvis också påbörjas. (Miegel, 1999:186) Mottagningstiden varade då ca. två- tre månader och därefter tog Introduktionsenheten över som gjorde mer detaljerade introduktionskontrakt. Enheten för ekonomiskt bistånd hade administration och information som sin viktigaste uppgift och ansvarade för flyktingarna de första tre åren efter att de kommit till Malmö. Den sociala enheten var som en socialbyrå och hjälpte till vid familjeproblem och tog sig an frågor rörande barnen. Det var också de som remitterade vidare flyktingar med krigsskador. Tanken var att den mottagne skulle vara heltidssysselsatt för att få socialbidrag och att detta skulle likna en lön därav motprestationen. (Miegel, 1999:188- 9) Introduktionstiden ansågs vara avslutad när SFI var avklarad och då tog Refugen över ansvaret för den enskilde. Målet med avslutad introduktion var och är fortfarande idag självförsörjning. SIV frågar sig i sin utvärdering om detta verkligen var rimligt för alla då det finns människor i vars liv förvärvsarbete inte ingår som livsstrategi eller mål. (SIV, Individuell Mångfald, 1997:257) SIV skriver själv i sin undersökning att om man
19 Anhöriga som tillhör kärnfamiljen kan beviljas uppehållstillstånd genom anhörig som redan beviljats tillstånd eller genom en svensk medborgare, t.ex. genom giftermål.
35
ser till målet om egenförsörjning efter avslutad introduktion så har samhället misslyckats. Endast 19 procent av de vuxna mottagna flyktingarna 1991 hade arbete vid deras uppföljning i september 1996. (SIV, Individuell mångfald, 1997:221)
Malmömodellen var som Miegel beskriver ett ”stordriftsföretag” där flyktingarna stoppades in på ena sidan och förväntades komma ut färdiga för arbetsmarknaden på andra sidan. Problemet var bara att de inte kom i kontakt med ”verkligt” svenskt samhälle utan befann sig i en byråkratisk apparat som levde förhållandevis oberoende av det övriga samhället, Migel skriver ”på Rosengård både bor och administreras flyktingarna”. (1999:190)
Den dåvarande Invandrarförvaltningen finns inte längre kvar i Malmö. Istället är Malmö idag uppdelat i stadsdelsförvaltningar. Kartläggning och ersättning för introduktionstiden för flyktingar och invandrare handhas och ansvaras dock fortfarande av en gemensam myndighet, Invandrarservice. Ansvaret efter avslutad introduktionstid flyttas sedan över till de olika stadsdelarna. Väntetiden till SFI är för närvarande ett helt år i Malmö.21 Det privata företaget Lernia AB fick i november 2002 i uppdrag av kommunen att ansvara för all SFI-utbildning i Malmö stad efter att tidigare ha delat detta ansvar med Komvux. All ”invandrarexpertis” för språkinlärning finns numera därför ”under samma tak” i utkanten av staden som idag har ca 1200 deltagande. Introduktionsersättning är det bidrag flyktingarna får genom att delta i SFI- undervisning. Efter varje månad får de sina ”elevkort”, en närvarorapport som de sedan måste gå med till Invandrarservice för att få sitt bidrag utbetalt. Carlson (2002) menar att närvaroregistreringen är gamla socialbyråns praxis. Introduktionsersättningen är behovsprövad då de som har en familjemedlem som försörjer dem inte kan få bidraget. När introduktionstiden och därmed SFI har avslutats och ansvaret har flyttats över till stadsdelarna övergår introduktionsersättningen till att bli socialbidrag för en arbetslös invandrare och handhas av socialförvaltningen i varje stadsdel.22
Stadsdelarna i Malmö är i grunden uppbyggda på samma sätt men driver olika frågor som är av betydelse i de specifika stadsdelarna. Många stadsdelar har därför
36
underavdelningar som Arbete och Integration medan denna t.ex. helt saknas i stadsdelen Limhamn.23 Det råder delade meningar om hur lång introduktionstiden verkligen är. I stadsdelen Rosengård brukar man räkna med en introduktionstid på tre år medan i stadsdelen Centrum anses denna vara ett år.24 Invandrarservice brukar dock betala ut introduktionsersättning i 3 år för SFI- studier. SIV ville redan 1997 att frågan skulle göras klarare när introduktionsfasen med säråtgärder avslutas och när de med behov av mera introduktionsåtgärder övergår till att omfattas av mer generella samhällsåtgärder. (SIV, Individuell Mångfald, 1997:257)
Att låta stadsdelarna få ansvaret om de nyanlända förhållandevis snabbt verkar gå i riktning om att säråtgärder endast bör sättas in i början av en vistelse i Sverige och att integration sedan bör vara en del av övrigt välfärdarbete. I SOU, Sverige, framtiden och mångfalden tänker man sig olika vägar för den nyanländes väg till arbete. Enligt den här modellen kan introduktionen övergå i en utökad introduktion vilket sammanlagt ger fem års introduktion. Efter två års introduktion kan istället för utökad introduktion arbetsmarknadspolitisk åtgärd eller annan utbildning sättas in i tre och ett halvt år. (SOU, 1996:55, s. 317) Detta betyder att förvärvsarbete tidigast kan påbörjas efter fem- sex års tid. Det är idag 70 procent av alla kommuner där socialförvaltningen har ansvaret för nyanlända. (Integrationsverket, 2000:5, s.25) Dock bör påpekas att det hårt kritiserade ”omhändertagandeperspektivet” håller på att övergå till ett ”tillväxt och arbetsmarkandsperspektiv”, enligt Integrationsverket.25
22 Intervju med tjänsteman på Invandrarservice i Malmö, 11 september, 2002
23 I Limhamn bor endast en liten del utrikes födda.
24 Intervju med tjänsteman på Invandrarservice i Malmö, 11 september, 2002
25 Integrationsverket, Delrapport till regeringen, Förbättrad introduktion för nyanlända invandrare 1:a
37
5. Empiri
Detta kapitel innehåller huvudsakligen min egen empiri. Kapitlet tar upp problematiken med den exkluderande respektive inkluderande mottagningen av bosnienkroaterna och vilka konsekvenserna av temporaliteten blev för deras integration. Dessutom fokuseras på oklarheterna i övergången mellan asyltid och introduktionstid och essentialiseringen av flyktingar. Synsätt på integration diskuteras även utförligt i relation till empirin.
Sociologen Slavnic har i sin avhandling Existens och temporalitet- Om det samtida flyktingskapets komplexitet behandlat de bosniska flyktingarna med kroatiska pass och deras situation i Sverige. Han har huvudsakligen problematiserat temporalitetsbegreppet och upplevelsen av temporalitet. (Slavnic, 2000:2-3) Hans intervjuer med bosnienkroatiska flyktingar ägde rum i Karlskrona och Malmö vid flera tillfällen under tidsperioden 1994-1996. Jag önskade göra en uppföljning och ta vid där han slutade genom att fokusera på frågor i relation till integration. Det är viktigt att notera att en del av mina respondenter även har blivit intervjuade av Slavnic. Många av mina respondenter trodde först att jag ville intervjua dem på samma tema, d.v.s. temporalitet som Slavnic redan gjort. Även om vi uppehöll oss vid integration kom de dock själva tillbaka till upplevelsen av temporalitet och dess betydelse för möjligheten till integration. I det följande ger jag en presentation av mina respondenter. Deras namn är fingerade:
Jelica, (mamma till Sebastian), gift, jobbat som lärare i franska och på bank i Bosnien.
Gick en floristkurs under väntetiden. Hon tänkte tillbaka på Bosnien fram till 1998 då hon åkte tillbaka på besök. Efter det vet hon att hon vill stanna i Sverige. Jelica vill ansöka om svenskt medborgarskap.
Sebastian, 34 år, (son till Jelica) studerat på tekniskt gymnasium i Bosnien. Han
studerar för tillfället matematik och engelska på Komvux. Han har haft praktik som datalärare. Sebastian känner sig integrerad i Sverige och vill inte umgås med landsmän. Han önskar ansöka om svenskt medborgarskap.
38
Adrian, 27 år, hotellchef, blev en talesman för den bosnienkroatiska gruppen i Sverige
under väntetiden. Han fick jobb direkt efter PUT. Han anser sig ha lyckats bra om man ser till situationen av fem års väntan. Han känner sig hemma i Sverige och ser sig som kroat men hans vänner tror att han är svensk medborgare. Adrian vill ansöka om svenskt medborgarskap.
Alenka, 56 år gammal, gift med tre barn och ett barnbarn, jobbade som
grundskolelärare i Bosnien. Alenka praktiserade som lärare under väntetiden i en bosnisk skola. Hon är idag sjukskriven. Alenka tycker att Sverige är mycket likt hennes hemland men menar att hon levt större delen av sitt liv i Bosnien vilket gör det svårt att starta upp ett nytt liv. Hon vill ansöka om svenskt medborgarskap.
Familjen Jurovic:
Kristina, (dotter), 22 år, läser till tandhygienist på högskolan. Hon känner sig
integrerad och anser att hemma är där familjen finns. Kristina har glömt mycket av bosniska språket och blir kallad ”svenskan” i Bosnien.
Hrvoje, (son), 23 år, läser på teknisk högskola. Han har varit på besök i Bosnien och
tyckte att det kändes konstigt att vara tillbaka. Hrvoje har många bosniska och kroatiska vänner i Sverige.
Dragica, (mamma) jobbar som hotellstäderska. Hon har familj kvar i Bosnien och är
den enda i familjen som fortfarande mår bra och trivs när hon är på besök i Bosnien.
Zlatko, (pappa), jobbade som bilmekaniker och chaffuör i Bosnien, jobbar idag som
hotellstädare. Han tycker arbete är mycket viktigt för självkänslan. Zlatko tycker att Bosnien är hans hemland.
Ingen i familjen vill flytta tillbaka till Bosnien. De önskar ansöka om svenskt medborgarskap.
39