Integrationens innehåll för bosnienkroaterna

I: Integrationsdebatten handlar om hur invandrare skall integreras i samhället. Vad är viktigt? T.ex. språk, jobb, svenska kontakter?

Jag tycker inte språk är viktigast. Om man skall få jobb först efter man lärt sig svenska, men det är inte alla som lär sig lika snabbt. Ungdomar, de går mycket lättare för dem än för äldre personer och det är äldre personer som behöver jobb just nu. Min pappa kan inte gå i skolan 4-5 år till, han är nästan 50 år och kan inte jobba. Man måste ha kontakt med svenskt folk. I skolan där jag gick var bara invandrare. Man lär sig språket bäst när man har kontakt med svenskar. (Kristina)

Jobbet sågs som en av de viktigaste faktorerna för integration. Språkundervisning parallellt med praktik ansågs även det som bra, också för att hjälpa och underlätta för företagen att få personal. Respondenterna hade en uppfattning att den variant av det svenska språket man lär sig i skolan inte talas av vanliga människor. Kristina säger:

Man lär sig ett språk som inte talas. Många tyckte att jag talade som en gammal tant. (Kristina)

De tyckte att integration inte bör vara att gå så mycket i skolan och att skolan måste ha ett mål. Man bör lära sig ett yrke eller praktisera. Dessutom bör man jobba individuellt och behovsanpassat med flyktingar. Många respondenter resonerade att utan jobb har man inget värde:

Jag tycker inte integrationspolitiken i Sverige är bra. Man måste gå så mycket i skolan. Det är bara för att du ska ha något att göra. Den skola man går i måste ha ett mål. Jobb är

52

mycket viktigt. Jag kände mig mycket bättre när jag började jobba. Socialen är inte bra, man bara tänker på det, man känner att man inte är värd något. (Zlatko)

Trots det positiva med praktik sade Sebastian att han kände sig utnyttjad efter ett tag. Han menar att han fick jobbet för att han var gratis arbetskraft och inte på grund av hans kunskaper. Det är intressant att notera att år 1999 hade endast 28 kommuner en ersättningsnivå som var högre än socialbidraget. Övriga hade en nivå, likartad socialbidraget eller betalade ut socialbidrag till flyktingar. (Integrationsverket, 2000:5, s.23). Zlatko, citerad ovan verkar inte veta att det finns en skillnad mellan introduktionsersättningen och socialbidraget.

I sin avhandling Svenska för invandrare- brygga eller gräns? (2002) hävdar sociologen Carlson att SFI-undervisningen vilar på en svensk samhällsmodell med ett uppifrån och ner- perspektiv på välfärden med en stark utbildningsoptimism. Hon menar att ”det svenska” ses som norm och att deltagarna får ta del av en ”fostrande” attityd. Den slutliga paradoxen av SFI- undervisningen som institution blir en diskursiv exkludering med begränsade möjligheter för flyktingarna trots begrepp som eget ansvar, kritiskt reflekterande, kommunikation och deltagande i styrdokumenten. SIV skrev redan 1997 i sin utvärdering:

Det enda flyktingarna har gemensamt är att de inte är ”svenskar”. De är alla olika individer med olika bakgrund och personliga behov. Trots detta har vi funnit att många kommuner arbetar med tämligen stereotypa introduktionsprogram. Innehållet verkar mer varar styrt av t.ex. vilka kurser man har lyckats upphandla och mindre av varje individs speciella behov. (SIV, Individuell Mångfald, 1997:227)

Vid tiden för utvärderingen hade det gått hela sex år efter att man antagit individanpassade mål. De introduktionsplaner som flyktingarna signerat har även visat sig vara verkningslösa då flyktingen inte känner sig delaktig i dem. (SIV, Individuell Mångfald, 1997:230) Många forskare kritiserar de kollektiva lösningarna för invandrare och flyktingar som fortsätter att genomgå en ungefär likadan SFI-undervisning oavsett bakgrund. Hur meningsfullt är detta för enskilda individer? Är det verkligen alltid så att samhället och individen har samma mål med introduktionen? En ”lyckad” introduktion för staten kan vara utan värde för individen.

53

Många av respondenterna ansåg att debatten om integration måste våga ta itu med att invandrargruppen långt ifrån är homogen. Svenskar måste våga säga ifrån vem som handlar fel och inte se invandrare som en homogen grupp. Dessutom menade en del respondenter att flyktingar själva kan bidra med den dåliga uppfattningen av invandrare. Bosnienkroaterna försökte ofta särskilja sig från bosnjakerna och hävdade att trots deras väntetid hade de lyckats bättre i Sverige. I många städer är bosnjakerna i majoritet vilket bosnienkroaterna upplevde som problematiskt med anledning av sin kroatiska etnicitet. Miegel (1999) har skrivit hur bosnierna kan benämnas som en ”flyktingaristokrati”. Slavnic menar att denna uppfattning även är något som finns ute i samhället där vita, kristna européer kommer högst upp i hierarkin. Bosnienkroaterna är medvetna om detta och blir därför noga med att ta avstånd från andra invandrargrupper och flyktinggrupper. (1998a:132) Jag frågar en tjänsteman:

I: Tror du att bosnienkroaternas integration har blivit påverkad av att de fick vänta så pass länge?

Jag tror inte det har med väntetiden att göra när det gäller bosnienkroaterna. Jag tycker de var integrerade redan då, måste jag säga. Individerna som var framåt, de ville ha mer och mer. Människor som befinner sig i en själslig kris, med krig och trauman bakom sig, som lever med det, försöker kämpa för att stanna, försöker upprätthålla sina familjerelationer. Då måste du ge dem något arbetsmaterial som kan stimulera dem för att inte sjunka i botten. Har de något intressant så gör vi en samhällsinsats också för sjukvårdskostnaderna minskar också. Den här gruppen var mottaglig för att lära sig mycket.

Den bild som framträder av bosnienkroaterna är att de är en mycket framåt och organiserad grupp. Tanken om en ”flyktingaristokrati” och myndigheters bemötande kan ha påverkat bosnienkroaternas integration som trots väntetiden är lyckad enligt dem själva. Ju mer positiv bilden av en flyktinggrupp är desto lättare blir det för enskilda individer att hävda sig i samhället och behålla en positiv självbild. Flyktinggruppen får genom konstruktionerna en viss status i samhället gentemot andra flyktinggrupper. Miegel menar att konstruktionerna ofta tycks resultera i en institutionalisering och används för att uttrycka fakta. (1999:201) Den positiva bilden av bosnierna och uppfattningen om dem som en ”flyktingaristokrat” kan ha påverkat integrationen och bemötandet för många. Andra forskare (Douglas, 1995) vittnar om en speciell

54

särbehandling av den bosniska flyktinggruppen vilket resulterade i att flyktingarna själva hade svårigheter med att se hinder på vägen i integrationen. (1995:129)