Subjektiv respektive en ”officiell” bild av integration

I: Hur ser ni på integration? Vad tycker ni är integration? Jag vet inte ens vad det betyder nästan. (Kristina)

Sociologen Scoufia vittnar om liknande erfarenhet i sina intervjuer med flyktingar där ingen av hennes informanter använder termen integration. Inte heller när hon själv använder ordet har det någon innebörd för dem. När hon istället frågor dem om deras önskan om delaktighet i svenskt samhälle får hon däremot många jakande svar. (Scoufia, 1997:43) När jag gör så får även jag respons:

I: Känner ni er delaktiga i Sverige?

Ja, nu gör vi det. Vi har äntligen fått ett liv så att säga. Pappa jobbar, mamma jobbar. Jag jobbar och går i skolan och min bror jobbar. Äntligen nu efter många år, äntligen nu kan man känna att vi börjat om och har ett normalt liv. Man har nästan glömt av den tiden då vi satt hemma och tänkte, herregud, vad kommer att hända ? När det vanliga livet börjar, glömmer man snabbt vad som hände innan. (Kristina)

Det vanliga, normala livet är vad Brekke kallar, rutiner, trygghet, värdighet, självrespekt och förutsägbarhet. (2001:241) Här kan vi åter igen se skillnaden i en subjektiv och en ”officiell” bild av integration. För mina respondenter var integration önskan om det normala livet vilket möjliggör att man kan se sig själv i ett framtidsperspektiv. Många gav uttryck för att det kändes som om de var integrerade och bodde kvar i sitt hemland. Detta trots att de bodde i ett invandrartätt bostadsområde tre kilometer utanför staden och försörjde sig genom sociala förmåner eftersom många var arbetslösa. Detta är ännu ett tecken på att det verkar finnas olika bilder av vad integration är, ”en officiell myndighetsbild” och flyktingarnas egna upplevelser. Scoufia talar om det saknas samstämmighet mellan den bild som flyktingarna förmedlar av integration och den

55

”officiella” bilden som visas genom myndigheters uppfattning om flyktingars behov. (Scoufia, 1997:47) Samtidigt som alla respondenter definierar sig som invandrare anser de sig vara integrerade i Sverige. Integrationen tycks även handla om att de känner sig hemma, d.v.s. skapat sig ett hem i Sverige:

När jag åkte tillbaka till Bosnien, då längtade jag att komma hit igen. Det är här jag känner mig hemma. (Adrian)

Hem, hemland och identitet skiftar också över tid. Hrvoje säger:

När jag åkte dit ner för första gången så var det så konstigt. Jag kände mig som en turist, det hade inte förändrats men jag hade förändrats. (Hrovje)

Kristina fyller i:

Man känner sig numera som en utlänning var man än kommer. I Sverige är man en utlänning och där nere [Bosnien] också. (Kristina)

I: Ser svenskar er som utlänningar?

Ja, många gör det. Det händer ofta att man blir kallad utländsk, men man är van. Det finns många olika människor, precis som i Bosnien, för mig det är normalt. (Kristina)

Åter igen är självidentifikationen och omgivningens identifikation viktig för integration utifrån frågan om ”ett invandrarskap”. Bosnienkroaterna känner sig integrerade samtidigt som de ser sig som utlänningar och invandrare med anledning av samhällets identifikation. Integration handlar här om det normala livet och om att skapa sig ett hem. Därmed är också frågan om essentialism viktig eftersom bosnienkroaterna inte anser den så viktig att hem endast kan skapas i hemlandet. För att skapa ett hem krävs också ett fokus och en tillgång till en framtid. Dessutom är det viktigt att lyfta fram integration som en process som på samma gång minskar kontakten till hemlandet på ett till en början formellt plan.

Adrian klarade SFI efter bara tre månader och lämnade därför undervisningen. Jag frågar honom om han tyckte han var integrerad redan då. Han svarade:

56

När är man integrerad?, vad är skillnaden mellan att vara integrerad och accepterad? Jag är integrerad tack vare mitt sociala liv och inte tack vare något integrationsprogram. Jag fattar inte när man är integrerad, fattar någon det? Integration är när en grupp människor börjar tänka på skatter, sociala avgifter, det bästa för Sverige, och inte bara tänker på att spara pengar och skicka dit ner. Bara för att man blir integrerad ska man inte glömma sitt eget ursprung och föra det vidare till nästa generationer. (Adrian)

Integration tycks utifrån Adrians reflektion handla om fokus, i det här fallet på mottagarlandet eller hemlandet. Dessutom lyfter han fram skillnaden mellan att vara integrerad och accepterad. Han säger sig också inte vara integrerad utifrån ett integrationsprogram utan verkar antyda att för honom är integration att vara accepterad. Detta signalerar att Adrian verkar tycka att så kallade integrationsprogram är överflödiga.

I: Var du fokuserad på att stanna i Sverige?

Speciellt för oss yngre människor sedan när man kommit in i samhället. Ganska snabbt så insåg man att det inte fanns någon framtid där nere. Det är härifrån man kan påverka där nere så småningom, med tanke på t.ex. EU. Det var speciellt yngre människor som påverkades, dock inte alla. (Adrian)

I: Vad hände med dem? Återvände de?

Nej, de är här i Sverige men de tänker mer på vad som händer i Kroatien än här i Sverige. De kommer inte att bli mer kroater an någon annan. De kommer inte att tänka mer på Kroatien än mina barn. Men däremot, de missar delar av Sverige, det är det viktiga. (Adrian)

Jag vill knyta an till Brekkes diskussion om subjektiv respektive objektiv integration. Det tycks som om de som är mentalt fokuserade (Brekkes subjektiv integration) på Kroatien och Bosnien kritiseras av Adrian för att inte vara ”riktigt” integrerade. Trots detta är det snarare Adrian som ger uttryck för att vara mentalt fokuserad på Sverige samtidigt som han är objektivt integrerad d.v.s. har arbete och kontakt med svenskt samhälle vilket måste ses som en ”idealflykting” av svenska myndigheter. Brekke frågar sig om inte en objektivt integrerad flykting också påverkas till att bli subjektivt integrerad och viceversa. Viktigt utifrån citaten är frågan huruvida en svensk-fokuserad

57

respektive Kroatien/Bosnien-fokuserad uppfattas som integrerade. Jag vill här lyfta fram att en flykting med en stark etnisk självuppfattning utan motsägelse kan se sig som integrerad eftersom individen gjort ett val om att stanna i Sverige. Problematiken handlar snarare om hur integrationsgraden mäts av omgivningen. Den subjektivt fokuserade på Sverige kan också denne utan motsägelse vara utan en objektiv integrering. Det handlar här snarare om problem som diskriminering och majoritetsbefolkningens motvilja till integration.

Sociologen Carlson talar om en ”invandrarfiering” där invandraren blir objekt i en stor byråkratisk organisation. Lingvisten Paulston påpekar också att det vuxit fram en hel servicesektor för att stå till tjänst för specifika ”invandrarangelägenheter”. Dessutom menar hon att de personer som är insatta i ”invandrarproblemen” har ett intresse av att problemen och åtgärderna kvarstår. (Paulston, 1983:19) Jag vill knyta an till min egen diskussion i det inledande kapitlet om subjektiv respektive ”officiell” integration. För flykting- respektive invandrarexpertisen är integration viktigt. Jag hävdade att integration setts som mätbar i stor utsträckning vilket tycks dölja en syn av assimilering. Flyktingar och invandrare ses som avvikande som med hjälp av introduktions- respektive integrationsprogram skall integreras i samhället. Problemet är att objektet, invandraren respektive flyktingen inte tillmäter integration lika vikt som myndigheterna. Jag anser att integration bör ges sin betydelse av personen involverad i processen och kanske måste vi inse att integration för många invandrare och flyktingar inte har någon betydelse överhuvudtaget. Detta på grund av en motvilja över att befinna sig i Sverige eller en uppgivenhet över sin livssituation.