Introduktionstiden efter temporalitet

Även bland de äldre respondenterna var övergången otydlig från asyltid till introduktionstid. För dem blev följderna ännu svårare än för de yngre respondenterna: I: Vad hände efter du hade fått uppehållstillstånd?

Ja, vad hände?, det är en bra fråga. Jag gick till skolan för att lära mig språk, SFI. Jag klarade SFI fyra månader efter att jag började. Efter SFI började jag BUF [Basutbildning för invandrare] men det klarade jag inte. Jag var sjuk, jag fick en blodpropp i benet, jag måste opereras. Efter det jag var sjukskriven ett år. Efter det började jag igen i skolan, två timmar men det var bara att lära sig om svenskt samhälle, inget annat. De frågade mig om jag ville sjukpensionera mig eller jobba. Jag ville jobba. Jag jobbade sex månader som praktikant. Efteråt fick jag jobb på 6 månader. Jag tror min hälsa blir bättre när jag jobbar. Det är jätteviktigt för mig att jobba. Jag har varit hemma i nästan två år. Jag kan inte göra något, bara sitta och titta på tv. (Zlatko)

I: Vad jobbade du med i din hemstad?

Jag var bilmekaniker och lastbilschaffuör. (Zlatko) I: Gick det inte att du fick en liknande praktik?

49

Många av mina respondenter vittnar om att efter PUT slappnade kroppen av vilket resulterade i sjukdomar. Sjukdomar både av psykisk och fysisk karaktär som de inte hade haft tidigare. När introduktionstiden skulle påbörjas var de äldre flyktingarna inte kapabla till detta på grund sin psykiska och fysiska hälsa. Detta ger uttryck för en viss ironi eftersom det är viktigt för staten att flyktingen så snart som möjligt efter introduktionstiden blir självförsörjande. Dessutom skapar introduktionen förutsättningar för integration. Douglas menar att vuxenutbildningen de bosniska flyktingarna utsattes för kommer att prägla dem för lång tid framöver. Han menar att tiden kommer att varvas med utbildning av varierande kvalitet och tillfälliga arbetsuppgifter med varierande meningsfullhet och under överseendet av ett ökad bidragsberoende. (Douglas, 1995:133) Franzén citerad i Individuell Mångfald uttrycker:

Vägen genom åtgärdslabyrinten blir i praktiken en återvändsgränd. Efter ett stort antal icke- kompetensgivande utbildningar befinner sig individen ofta på i stort samma punkt där han startade, men denna gång med en känsla av misslyckande i bagaget. (SIV, Individuell Mångfald, 1999:201)

”Åtgärdslabyrinten” är ett resultat av olika sätt att hjälpa flyktingar i den på förhand uppsatta ordningen. Flyktingmottagningen ger få incitament för individualitet och behov i varje given fas av asyltid och introduktion. T.ex. måste ett SFI-betyg erhållas innan flyktingen kan få ett arbete och avsluta introduktionen i praktiken.

I: Jag har fått veta att du var lärare under väntetiden.

Ja, jag var engagerad. I mitt privatliv i Bosnien, jag var mamma hemma för att laga mat och städa och så jobbade jag som lärare i grundskolan. Hela tiden var jag upptagen. När jag kom till Sverige, skulle jag sitta och titta skulle jag bli sjuk totalt. Jag gick till min assistent och sa, jag måste ha något att jobba med eller blir jag sjuk! Jag gick i skolan och lärde mig svenska och efter det jobbade jag som hemspråkslärare med barn från Bosnien och Kroatien. Jag jobbade med barn i förskolan, vi sjöng, ritade och berättade sagor. Barnen var glada och föräldrarna nöjda. (Alenka)

50

I: Vad hände efter du fick PUT, fortsatte du att jobba?

Nej. När jag fick PUT, jag måste gå i skolan och göra provet i SFI men jag slutade efter 3 veckor. Man behövde gå minst 3 månader, men innan uppehållstillståndet, så behövde jag inte. Jag gick en annan kurs där jag var äldst i klassrummet. Jag slutade, det var jättejobbigt för mig efter allt. Jag var ambitiös, när jag inte kunde sova så läste jag och skrev, jag blev sjuk. Det var för mycket för mig. Jag gick till läkare och fick terapi, där går jag fortfarande. Vad som skall bli, vi får se. (Alenka)

I: Vad gör du idag?

Jag är sjukskriven. (Alenka)

Alenka uttrycker trivsel att arbeta som lärare under asyltiden. En relevant fråga att ställa sig är varför hon inte fick fortsätta arbeta som lärare efter att hon erhållit PUT. Asyltiden blir en tillvaro inom parantes som inte anses relevant när introduktionen påbörjas. Istället måste Alenka fullfölja ordningen i introduktionen, d.v.s. läsa SFI och få ett slutbetyg. Det spelar därför ingen roll att hon tidigare har läst SFI och på grund av temporaliteten inte klarar av att genomföra SFI:n eftersom hon blivit sjuk. Alenka som i hela sitt liv hade varit yrkesverksam som lärare uttryckte rörande flyktingmottagningens utformning och innehåll att ”de använde inte mig som de kunde, så som jag jobbar med barn”.

Scoufias respondenter berättar om upplevelsen av ”begränsade” föreställningar som gör att det känner att de inte ges chansen att visa vilka de är. Hon fortsätter med att människor är brukare eller klienter som inordnas under normer och föreställningar som är uppsatta på förhand. (1997:49) Scoufia talar om en förutsättning för välfärden som ett uppifrån och ner- perspektiv vilket leder till ett enhetsperspektiv av flyktingar. Även Similä skriver om en nödvändig generalisering av värden som leder till likabehandling för att göra flyktingmottagningen effektiv. (1992:77, 81).

Jag vill lyfta fram den kritiken av flyktingmottagningen genom att den förutsätts fortskrida i en bestämd ordning för alla flyktingar. För mina respondenter fanns inga egentliga krafter kvar för ”den riktiga introduktionen”. Dessutom hade de påbörjat

51

diverse kurser under asyltiden och jag frågar mig om de därför hade behov av liknande kurser en gång till. Den ”lyckade introduktionen” för mina respondenter uteblev och fördröjdes. Mina äldre respondenters introduktion var i huvudsak upptagen av att få vara frisk. Början på det eftertraktade normala livet uppenbarade sig inte bara för att flyktingarna erhållit PUT och påbörjat introduktionen. De flesta menar att de inte förrän idag känner att de lever ett normalt liv, flera år efter att ha erhållit PUT.