Syftet med denna uppsats var att analysera räckvidden av principen om ömsesidigt förtro-ende inom tillämpningsområdet för rambeslutet när mänskliga rättigheter hotas. Genom detta syfte har följande frågeställning besvarats: Är skyddet för mänskliga rättigheter vid överlämningsförfaranden inom rambeslutet tillräckligt effektivt?
För besvarande av denna fråga har huvudsakligen fem rättsfall från EU-domstolen analyserats. Dessa fem rättsfall representerar en ny utvecklingen avseende räckvidden av principen om ömsesidigt förtroende när mänskliga rättigheter hotas vid överlämnings-förfaranden inom rambeslutet. Startskottet för denna utveckling blev Aranyosi och
Căldăraru. Av målet följer att principen om ömsesidigt förtroende kan begränsas inom
ramen för rambeslutet till skydd för mänskliga rättigheter. Skyddet omfattar både absoluta och relativa rättigheter. De sistnämnda förutsätter dock att det är den aktuella rättighetens kärninnehåll som hotas, eller i vart fall att det gäller en mer allvarlig inskränkning. I förhållande till relativa rättigheter är således inte skyddet heltäckande och i den mån inte heller tillräckligt effektiv. Icke desto mindre måste en avvägning göras mellan å ena sidan en effektiv tillämpning av rambeslutet och å andra sidan en effektiv tillämpning av rambeslutet. I detta avseende har jag konstaterat att det inte vore rimligt att avgränsa principen om ömsesidigt förtroende till skydd för samtliga mänskliga rättigheter och därför har jag inte heller haft något att invända mot i denna del.
341 Nuvarande artikel 7.2 FEU infördes genom Nice-fördraget år 2000, medan nuvarande artikel 7.1 FEU infördes först genom Lissabon-fördraget år 2009, se Spaventa (2020), s 253.
342 Bárd, van Ballegooij (2018), s 360 ff. De menar också att EU-domstolen borde ha angripit problematiken i LM som ett hot mot rättsstaten, se Bárd, van Ballegooij (2018), s 362. Konstadinides menar dock att detta skulle stå i strid med principen om tilldelade befogenheter (artikel 5.1 och 5.2 FEU), se Konstadinides (2019), s 764.
Vad gäller tvåstegsförfarande har jag argumenterat för att det första skedet inte innebär att skyddet för mänskliga rättigheter är avgränsat till systematiska eller allmänna brister. I det avseendet är skyddet tillräckligt effektivt. Rättsläget är emellertid oklart och därför behövs också ett förtydligande: antingen genom ett EU-domstolens förhandsavgörande eller genom en ny bestämmelse i rambeslutet. Tills dess att rättsläget förtydligas finns det emellertid ingen poäng i att diskutera skyddets effektivitet när det inte finns systematiska eller allmänna brister i den utfärdande medlemsstaten. Däremot finns det en hel del att yttra om skyddets effektivitet när det finns systematiska eller allmänna brister i den utfärdande medlemsstaten. Då kickar nämligen det andra skedet in, varmed den verk-ställande medlemsstaten ska företa en individuell bedömning. I detta avseende har jag uppmärksammat fyra problem:
1) Den individuella bedömningen innefattar ett praktiskt hinder vid den verkställande medlemsstatens bevisföring, vilket innebär att mänskliga rättigheter inte skyddas tillräckligt effektivt. Som en lösning på detta har jag föreslagit följande: För det första ska bevisbördan skifta från den verkställande medlemsstaten till den utfärd-ande medlemsstaten. För det andra ska presumtionen skifta från att vara att det inte finns en verklig risk i det konkreta fallet till att det finns en sådan risk.
2) Den verkställande medlemsstaten ska som huvudregel fästa tilltro till den utfärd-ande medlemsstatens försäkran. Det framstår därför som att den utfärdutfärd-ande medlemsstaten i princip bara behöver avfärda den verkställande medlemsstatens påståenden om att den eftersökta personens rättigheter kommer kränkas för att den verkliga risken i det konkreta fallet ska anses vara utesluten, vilket givetvis innebär ett mycket svagt skydd för mänskliga rättigheter.
3) Den verkställande medlemsstatens utredningsskyldighet tycks dessutom vara rela-tivt begränsad i sin omfattning. Detta är problematiskt eftersom en person alltid riskerar att få sina mänskliga rättigheter kränkta i en medlemsstat med syste-matiska eller allmänna brister avseende skyddet för detsamma. Den verkställande medlemsstatens begränsade utredningsskyldighet innebär därmed att mänskliga rättigheter inte skyddas tillräckligt effektivt.
4) Slutligen: Den individuella bedömningen kan åsidosättas endast när Europeiska rådet enligt artikel 7.2 FEU slagit fast att den utfärdande medlemsstaten allvarlig och ihållande åsidosätter de principer som fastställs i artikel 2 FEU. Med tanke på
68
att artikel 7.2 FEU visat sig vara ineffektiv i praktiken är det dock inte särskilt tro-ligt att ett artikel 7.2-förfarande går igenom och därför är också den verkställande medlemsstatens möjligheter att åsidosätta den individuella bedömningen begrän-sade; något som i sin tur innebär ett mindre effektivt skydd av mänskliga rättig-heter. Därför har jag föreslagit att ett artikel 7.1-förfarande borde vara tillräckligt för åsidosättande av den individuella bedömningen.
Trots de problem som tvåstegsförfaranden innefattar har jag landat i att den åtminstone skapar förutsättningar för att finna en balans mellan å ena sidan en effektiv tillämpning av rambeslutet och å andra sidan skyddet för mänskliga rättigheter och att den därför inte bör avskaffas. I slutändan handlar det trots allt om just det: att finna en rimlig balans mellan å ena sidan principen om ömsesidigt förtroende samt en effektiv tillämpning av rambeslutet och å andra sidan skyddet för mänskliga rättigheter. Utvecklingen att finna denna balans har redan börjat, men var den kommer landa i slutändan – det återstår att se.