EU-domstolens förhandsavgörande

6.2.2.1 Kan förbudet mot omänsklig eller förnedrande behandling begränsa principen om ömsesidigt förtroende?

Inledningsvis lyfter EU-domstolen fram en rad olika omständigheter som talar för en långtgående räckvidd av principen om ömsesidigt förtroende, bland annat att den, till-sammans med principen om ömsesidigt erkännande, utgör grunden för rambeslutets syfte

125 Lazowski (2018), s 9; Xanthopoulou (2018), s 492. Samma utveckling började inom EU:s asylrättsliga samarbets-område några år tidigare, se EU-domstolen dom i de förenade målen C-411/10 och C-439/10 (N.S. m.fl.). I detta mål introducerades för första gången någonsin en möjlighet att begränsa principen om ömsesidigt förtroende till skydd för mänskliga rättigheter vid överlämningsförfaranden inom Dublin-systemet.

126 Aranyosi och Căldăraru, p 29 och 51. 127 Aranyosi och Căldăraru, p 32 och 52.

128 Aranyosi och Căldăraru, p 42–43 och 59–60. Beträffande Ungern, se Europadomstolens dom i mål Varga m.fl. mot Ungern. Detta mål användes av Europadomstolen som ett pilotmål efter att 450 liknande mål anhängiggjorts mot Ungern på grund av omänskliga fängelseförhållanden. Beträffande Rumänien, se Europadomstolens domar i målen Voicu mot Rumänien, Burlacu mot Rumänien och Marin mot Rumänien.

24

och funktion.130 EU-domstolen konstaterar dock att principen om ömsesidigt förtroende kan begränsas under ”exceptionella omständigheter” och att den således inte är absolut.131

Dessutom stadgar artikel 1.3 rambeslutet att rambeslutet inte påverkar skyldigheten att respektera de mänskliga rättigheterna såsom de kommer till uttryck i bland annat EU-stadgan.132 Artikel 1.3 rambeslutet fungerar således som en ”brygga” mellan rambeslutet och EU-stadgan.133

EU-domstolen vänder sig därför till EU-stadgans bestämmelser och konstaterar att artikel 4 i EU-stadgan föreskriver om ett förbud mot omänsklig eller förnedrande behandling.134 Detta innebär att medlemsstaterna är bundna av förbudet mot omänsklig eller förnedrande behandling när de tillämpar EU-rätten och således också när de tillämpar rambeslutets bestämmelser (artikel 51.1 EU-stadgan).135

Därefter övergår EU-domstolen till att diskutera förbudet mot omänsklig eller förnedrande behandling mer i detalj. I denna del lyfter EU-domstolen fram att förbudet mot omänsklig eller förnedrande behandling är nära förknippat med respekten för människans värdighet och att förbudet således är absolut.136 Mot den bakgrunden anför EU-domstolen att verkställigheten av en europeisk arresteringsorder inte får resultera i att den eftersökta personen utsätts för omänsklig eller förnedrande behandling.137 Därmed är också en verkställande medlemsstat, som har tillgång till uppgifter som visar att det finns en verklig risk för att frihetsberövade personer i den utfärdande medlemsstaten utsätts för omänsklig eller förnedrande behandling, skyldig att bedöma förekomsten av denna risk när den ska fatta beslut i frågan om överlämnande.138 Verkställandet av en europeisk arresteringsorder får nämligen inte resultera i att den eftersökta personens behandlas omänskligt eller förnedrande.139

130 Aranyosi och Căldăraru, p 77–79.

131 Aranyosi och Căldăraru, p 82 som hänvisar till EU-domstolens yttrande 2/13, p 191. 132 Aranyosi och Căldăraru, p 83.

133 Lazowski (2018), s 11. 134 Aranyosi och Căldăraru, p 84. 135 Aranyosi och Căldăraru, p 84. 136 Aranyosi och Căldăraru, p 85–86. 137 Aranyosi och Căldăraru, p 88.

138 Aranyosi och Căldăraru, p 88. Jfr detta med artikel 19.2 i EU-stadgan och skäl 13 i rambeslutet: ”Ingen får avlägsnas, utvisas eller utlämnas till en stat där han eller hon löper en allvarlig risk att utsättas för dödsstraff, tortyr eller andra former av omänsklig eller förnedrande behandling”.

Av detta följer att tillgången till uppgifter som visar att det finns en verklig risk för en kränkning av förbudet mot omänsklig eller förnedrande i den utfärdande medlemsstaten utgör brytpunkten för när principerna om ömsesidigt förtroende kan begränsas.140 I en sådan situation är det enligt EU-domstolen inte längre motiverat med en presumtion om att den utfärdande medlemsstaten respekterar mänskliga rättigheter: förtroendet måste istället baseras på ett utbyte av information medlemsstaterna sinsemellan,141 genom vilket den verkställande medlemsstaten måste ”bedöma förekomsten” 142 av den verkliga risken, eller med andra ord: söka efter något som säkerställer att den utfärdande medlemsstaten

de facto respekterar mänskliga rättigheter.

Av Aranyosi och Căldăraru följer således att principen om ömsesidigt förtroende kan begränsas till skydd för – vissa143 – mänskliga rättigheter vid överlämningsförfaranden inom rambeslutet. Detta i sig utgör ett stort framsteg vad gäller skyddet för mänskliga rättigheter eftersom det tidigare inte ansågs vara motiverat.144 EU-domstolen lät emellertid begränsningen av principen om ömsesidigt förtroende hållas inom vissa angivna ramar.145

I Aranyosi och Căldăraru införde nämligen EU-domstolen ett tvåstegsförfarande som den verkställande medlemsstaten ska företa i syfte att slå fast huruvida det föreligger en verklig risk för att den eftersökta personen utsätts för omänsklig eller förnedrande behandling i den utfärdande medlemsstaten.

6.2.2.2 Tvåstegsförfarandet till skydd för förbudet mot omänsklig eller förnedrande behandling

Tvåstegsförfarandet går till på följande sätt. I ett första skede ska den verkställande medlemsstaten grunda sin bedömning på objektiva, trovärdiga, precisa och

vederbör-ligen aktualiserade uppgifter om fängelseförhållanden i den utfärdande medlemsstaten

som visar att det finns antingen systematiska eller allmänna brister eller brister som rör vissa kategorier av personer eller vissa anläggningar för frihetsberövande i den utfärdande

140 För liknande resonemang, se Prechal (2017), s 89 och Mancano (2021), s 689 och 699 f. 141 Anagnostaras (2016), s 1682; Prechal (2017), s 90.

142 Jfr detta med EU-domstolens yttrande 2/13, p 192: ”[Principen om ömsesidigt förtroende] innebär […] att medlems-staterna […] saknar rätt att […], förutom i exceptionella fall, […] kontrollera huruvida denna andra medlemsstat i ett enskilt fall verkligen har iakttagit de grundläggande rättigheter som unionen skyddar” (kursivering här). 143 För vilka mänskliga rättigheter som omfattas, se avsnitt 7.2 nedan.

144 Radu, p 40; Melloni, p 63. 145 Xanthopoulou (2018), s 495.

26

medlemsstaten (härefter: systematiska eller allmänna brister).146 Dessa ”objektiva, tro-värdiga, precisa och vederbörligen aktualiserade uppgifter” kan enligt EU-domstolen bland annat härröra från avgöranden från internationella domstolar såsom exempelvis Europadomstolen, domstolsavgöranden från den utfärdande medlemsstaten och avgör-anden, rapporter eller andra handlingar som upprättats av Europarådets organ eller som härrör från Förenta nationerna.147 EU-domstolen anger således några exempel på vilken typ av uppgifter det kan röra sig om i det första skedet.148

Av det ovan anförda följer att det första skedet handlar om att fastställa fängelse-förhållandena i den utfärdande medlemsstaten på en allmän nivå.149 Enligt EU-domstolen kan emellertid inte konstaterandet av att det finns en verklig risk för omänsklig eller förnedrande behandling på grund av allmänna fängelseförhållanden i den utfärdande medlemsstaten i sig leda till en vägran att verkställa en europeisk arresteringsorder.150

Uppgifter som visar på bristande fängelseförhållanden på en generell nivå är således inte tillräckligt för att den verkställande medlemsstaten ska kunna vägra verkställighet.151 EU-domstolen motiverar detta med att enbart det förhållandet att det finns systematiska eller allmänna brister i fängelseförhållandena i den utfärdande medlemsstaten inte i sig nödvändigtvis innebär att den eftersökta personen i det konkreta fallet kommer utsättas för omänsklig eller förnedrande behandling.152 Den verkställande medlemsstaten ska därför, i ett andra skede, på ett konkret och precist sätt göra en bedömning av om det finns en grundad anledning att tro att just den eftersökta personen löper en verklig risk att utsättas för omänsklig eller förnedrande behandling i den utfärdande medlemsstaten.153

Det andra skedet innefattar således en individuell bedömning som, till skillnad från det första skedet, ska ta hänsyn till omständigheterna i det enskilda överlämningsför-farandet.154 I syfte att göra den individuella bedömningen ska den verkställande

medlems-146 Aranyosi och Căldăraru, p 89. 147 Aranyosi och Căldăraru, p 89.

148 Lazowski (2018), s 14. Observera att denna lista inte är uttömmande. Detta följer av EU-domstolens formulering i mål Aranyosi och Căldăraru, p 89: ”Dessa uppgifter kan bland annat härröra från avgöranden från internationella domstolar” (kursivering här)”.

149 Aizpurua, Rogan (2020), s 207. 150 Aranyosi och Căldăraru, p 91.

151 Aizpurua, Rogan (2020), s 207; Lazowski (2018), s 15. 152 Aranyosi och Căldăraru, p 93.

153 Aranyosi och Căldăraru, p 92. 154 Anagnostaras (2016), s 1703.

staten tillämpa artikel 15.2 i rambeslutet och anmoda den utfärdande medlemsstaten om att lämna nödvändiga kompletterande uppgifter om de förhållanden under vilka den efter-sökta personen ska sitta frihetsberövad i denna medlemsstat.155 Den utfärdande medlems-staten är då skyldig att lämna de upplysningar som den verkställande medlemsmedlems-staten ber om.156 Det är dock den verkställande medlemsstaten som har bevisbördan för att det finns en verklig risk för omänsklig eller förnedrande behandling i det konkreta överlämnings-förfarandet.157

6.2.2.3 Uppskov med verkställighet

EU-domstolen avslutar målet med att konstatera att om den verkställande medlemsstaten, efter att ha vidtagit tvåstegsförfarandet, kan konstatera att det finns en verklig risk för omänsklig eller förnedrande behandling i det konkreta fallet, ska verkställigheten av den europeiska arresteringsordern skjutas upp – dock inte upphöra helt.158 EU-domstolen hade således inte för avsikt att införa en ny vägransgrund, utan enbart en möjlighet att skjuta upp verkställigheten.159 Hur detta är tänkt att fungera i praktiken är något oklart, men klart är i varje fall att den europeiska arresteringsordern ska skjutas upp tills den verkliga risken undanröjts.160 Klart är också att den eftersökta personen inte får sitta frihetsberövad oproportionerligt länge (artikel 6 och 52.1 EU-stadgan).161 Ifall den verkliga risken inte undanröjs inom rimlig tid måste således den eftersökta personen tillslut försättas på fri fot. Den exakta tidsramen för hur länge den eftersökta personen får sitta frihetsberövad är emellertid oklar.162

155 Aranyosi och Căldăraru, p 95. 156 Aranyosi och Căldăraru, p 97. 157 Mancano (2021), s 705. 158 Aranyosi och Căldăraru, p 98. 159 Auke (2019), s 490.

160 Aranyosi och Căldăraru, p 103; Marguery (2018), s 709.

161 Aranyosi och Căldăraru, p 101. Tydligare riktlinjer kring hur länge den eftersökta personen får sitta frihetsberövad är dock att föredra, se Konstadinides (2019), s 761.

28

6.3 Mål C-220/18 PPU (ML): ”Nu säger de där borta att vi kan lita på dem… måste vi det bara för det?”

6.3.1 Bakgrund och tolkningsfrågor

Den 25 juli 2018, drygt två år Aranyosi och Căldăraru, meddelade EU-domstolen dom i mål ML. Målet utgör ett tydligt komplement till Aranyosi och Căldăraru och då specifikt med avseende på den individuella bedömningen. I målet hade ungerska myndigheter under år 2017 utfärdat en europeisk arresteringsorder gentemot en person i syfte att få denne överlämnad.163 Med anledning av detta greps den eftersökta personen senare samma år av tysk polis.164 Även denna gång hade tyska myndigheter tillgång till uppgifter som visade på bristande förhållanden i ungerska fängelser.165 Av den anledningen vidtog de tyska myndigheterna ett tvåstegsförfarande i enlighet med Aranyosi och Căldăraru.166

På förfrågan av de tyska myndigheterna lämnade det ungerska justitieministeriet kompletterande information. Inom ramen för denna uppmärksammade det ungerska justitieministeriet på att det sedan den 1 januari 2017 finns ett rättsmedel enligt ungersk lagstiftning (härefter: 2017 års rättsmedel) genom vilket frihetsberövade personer kan göra gällande att fängelseförhållandena inte överensstämmer med lag.167 Mot bakgrund av detta ställde de tyska myndigheterna först och främst följande tolkningsfråga till EU-domstolen:

1) Kan en verklig risk för omänsklig eller förnedrande behandling, i enlighet med

Aranyosi och Căldăraru, av den eftersökta personen, med beaktande av artikel 1.3

rambeslutet, uteslutas redan på den grunden att ett rättsmedel såsom 2017 års rättsmedel har införts i den utfärdande medlemsstaten?168

Förutom att nämna 2017 års rättsmedel försäkrade också det ungerska justitie-ministeriet om att den eftersökta personen inte skulle komma att utsättas för någon omänsklig eller förnedrande behandling samt att en sådan försäkran skulle kunna lämnas

163 ML, p 19. 164 ML, p 24.

165 ML, p 36 med hänvisning till Europadomstolens domar i målen Varga m.fl. mot Ungern och Domján mot Ungern. 166 ML, p 26–27.

167 ML, p 29.

168 ML, p 40. De tyska myndigheterna ställde sig tveksamma till detta mot bakgrund av att Europadomstolen i mål Domján mot Ungern, p 22, funnit att 2017 års rättsmedel inte nödvändigtvis innebär att de ungerska fängelseförhåll-andena kommer förbättras.

för det fall att den eftersökta personen förflyttades till ett annat fängelse.169 Med anledning av detta ställde de tyska myndigheterna ytterligare två tolkningsfrågor:

2) Ska den verkställande medlemsstatens utredning i det andra skedet, mot bakgrund av artikel 1.3 rambeslutet, omfatta samtliga fängelser där den eftersökta personen kan komma att placeras i?170

3) Kan den utfärdande medlemsstatens försäkran om att den eftersökta personen inte kommer utsättas för omänsklig eller förnedrande behandling beaktas vid den individuella bedömningen, och om ja: i vilken utsträckning?171

6.3.2 EU-domstolens förhandsavgörande