Vilka mänskliga rättigheter skyddas vid överlämningsförfaranden inom rambeslutet?

7.2.1 Absoluta rättigheter

En viktig fråga som måste utredas är vilka mänskliga rättigheter som skyddas vid överlämningsförfaranden inom rambeslutet. Frågan är viktig eftersom skyddet blir mer heltäckande och därmed också mer effektivt ju fler mänskliga rättigheter som omfattas av skyddet.

Det första som med säkerhet kan konstateras är att förbudet med omänsklig eller förnedrande behandling, i enlighet med Aranyosi och Căldăraru, kan begränsa principen om ömsesidigt.227 Det finns dessutom goda skäl att anta att Aranyosi och Căldăraru kan tolkas extensivt till att omfatta samtliga absoluta rättigheter som föreskrivs inom stadgan, såsom exempelvis rätten till liv och förbudet mot dödsstraff (artikel 2 stadgan, artikel 2 EKMR och artikel 1 tilläggsprotokoll nr 6 EKMR). Detta eftersom EU-domstolen i mål Aranyosi och Căldăraru tycks fästa stor vikt vid den absoluta karaktären av förbudet mot omänsklig eller förnedrande behandling.228 Det ska också uppmärksammas om att artikel 19.2 i EU-stadgan och skäl 13 i rambeslutet föreskriver om att ingen får utlämnas till en stat där denne löper en allvarlig risk att utsättas för dödsstraff, tortyr eller annan omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning (non-refoulement). Min uppfattning är därför att samtliga mänskliga rättigheter av absolut karaktär omfattas av skyddet för mänskliga rättigheter vid överlämningsförfaranden inom rambeslutet; inte minst rätten till liv och förbudet mot dödsstraff. Skyddet i förhållande till dessa rättigheter är därmed också tillräckligt effektivt.

7.2.2 Relativa rättigheter

Av LM följer att principen om ömsesidigt förtroende kan begränsas inte bara till skydd för absoluta rättigheter, utan också till skydd för rätten till en rättvis rättegång som, till skillnad från förbudet mot omänsklig eller förnedrande behandling, är en relativ

227 Aranyosi och Căldăraru, p 88. 228 Aranyosi och Căldăraru, p 85–86.

rättighet.229 Vid överlämningsförfaranden inom rambeslutet är det således inte den aktuella rättighetens absoluta karaktär som är avgörande för huruvida principen om ömsesidigt förtroende kan begränsas.230 I den mån kan EU-domstolens praxis ses som ett steg mot ett mer heltäckande och mer effektivt skydd för mänskliga rättigheter inom EU.231

Frågan är emellertid om LM kan tolkas extensivt till att omfatta samtliga relativa rättigheter som följer av stadgan såsom exempelvis rätten till familjeliv (artikel 7 EU-stadgan och artikel 8 EKMR).232 Bárd och van Ballegooij verkar vara av den upp-fattningen. De tolkar LM som att EU-domstolen tar för givet att en potentiell inskränkning i mänskliga rättigheter, oavsett om de är relativa eller absoluta, kan begränsa principen om ömsesidigt förtroende.233

Jag är emellertid av en annan uppfattning. Viktigt att uppmärksamma på är att EU-domstolen tycks lägga stor vikt vid att det var kärninnehållet i rätten till en rättvis rätte-gång som aktualiserades:

”Kravet på oavhängiga domare är en del av kärninnehållet i den grundläggande rätten till en rättvis rättegång, och denna rätt är av vital betydelse för att garantera att samtliga rättigheter som enskilda tillerkänns enligt unionsrätten skyddas och att medlemsstaternas gemensamma värden som anges i artikel 2 FEU, bland annat rättsstatsprincipen, upprätthålls” (kursivering här).234

Min tolkning av LM är följaktligen att relativa rättigheter förvisso kan begränsa principen om ömsesidigt förtroende, men att det då förutsätter att det är en del av dess kärninnehåll som riskerar att inskränkas. Denna tolkning styrks av att artikel 52.1 EU-stadgan om att varje begränsning av de rättigheter som föreskrivs i EU-stadgan ska vara förenlig med ”kärninnehållet” i dessa rättigheter. Det är i vart fall endast mer allvarliga inskränkningar

229 LM, p 47; Auke (2020), s 106; Billing (2020), s 185.

230 Värt att uppmärksamma på är också att artikel 1.3 i rambeslutet inte heller föreskriver om att det skulle vara någon skillnad avseende absoluta och relativa rättigheter.

231 För liknande resonemang, se Bárd, van Ballegooij (2018), s 360.

232 Auke har också ställt sig samma fråga, dock utan att diskutera detta närmare, se Auke (2020), s 101 f. 233 Bárd, van Ballegooij (2018), s 359 med hänvisning till LM, p 47.

42

som avses (”vital betydelse”235) och inte vilken inskränkning som helst.236 Det vore därför enligt min mening felaktigt att tolka LM extensivt till att omfatta samtliga relativa rättigheter.237

Detta innebär givetvis att vissa mänskliga rättigheter erhåller ett mindre effektivt skydd vid överlämningsförfaranden inom rambeslutet eftersom vissa inte skyddas över-huvudtaget. Mot den bakgrunden kan givetvis EU-domstolens praxis kritiseras. Samtidigt är det viktigt att förstå vikten av att finna en balans mellan å ena sidan principen om ömsesidigt förtroende samt en effektiv tillämpning av rambeslutet och å andra sidan skyddet för mänskliga rättigheter. Som nämndes ovan i avsnitt 4.3 är fri rörlighet av brott och kriminella inte enbart problematiskt i sig, utan utgör också ett hot mot avskaffandet av inre gränser.238 Därför är det också viktigt med ett effektivt straffrättsligt samarbete mellan medlemsstaterna eftersom avskaffandet av inre gränser annars kan komma att ifrågasättas. I den mån bidrar inte bara principerna om ömsesidigt förtroende till ett mer effektivt straffrättsligt samarbete: den gör det också möjligt att upprätthålla EU som ett område utan inre gränser överhuvudtaget.239 I det långa loppet utgör den därför en förutsättning för att själva grundtanken med EU ska fungera: en gemensam inre marknad med fri rörlighet för varor, personer, kapital och tjänster.

Med det i åtanke vore det enligt min mening inte rimligt att begränsa principen om ömsesidigt förtroende i förhållande till samtliga relativa rättigheter, utan enbart i förhållande till mer grundläggande, eller – för att låna EU-domstolens ordval – mer ”vitala” sådana, eftersom det annars skulle innebära en alltför stor inskränkning i principen om ömsesidigt förtroende på bekostnad av en effektiv tillämpning av rambeslutet. Även om skyddet för mänskliga rättigheter erhåller ett mindre effektivt skydd i detta avseende har jag därför ingenting att invända mot i denna del.

235 LM, p 48.

236 För liknande resonemang, se Anagnostaras (2016), s 1691 och Rizcallah (2019), s 52. Jfr även detta med N.S. m.fl. vari EU-domstolen konstaterade att det inte varje form av kränkning av en grundläggande rättighet som den ansvariga medlemsstaten gör sig skylig till påverkar de andra medlemsstaternas skyldighet att följa de bestämmelser som föreskrivs i Dublin III-förordningen, se p 82.

237 Billing är av samma åsikt, se Billing (2020), s 193. 238 För liknande resonemang, se Ostropolski (2015), s 167.

239 Xanthopoulou menar dock att vikten av principen om ömsesidigt erkännande inte ska överdrivas, se Xanthopoulou (2018), s 504.