EU-domstolens förhandsavgörande .1 Betydelsen av 2017 års rättsmedel .1 Betydelsen av 2017 års rättsmedel

EU-domstolen inleder målet med att diskutera betydelsen av 2017 års rättsmedel. I detta sammanhang konstaterar EU-domstolen att ett rättsmedel såsom 2017 års rättsmedel inte i sig är tillräckligt för att utesluta en verklig risk för att den eftersökta personen kommer utsättas för omänsklig eller förnedrande behandling i den utfärdande medlemsstaten. EU-domstolen medger dock att införandet av ett sådant rättsmedel utgör ett betydande fram-steg vad gäller fängelseförhållandena i den utfärdande medlemsstaten. Därför ska den också tas med i den verkställande medlemsstatens helhetsbedömning. Icke desto mindre kan ett sådant rättsmedel inte i sig självt anses undanröja risken för att den eftersökta personen utsätts för omänsklig eller förnedrande behandling i den utfärdande medlems-staten. Den verkställande medlemsstaten måste således företa en individuell bedömning för att bedöma den verkliga risken av att den eftersökta personen utsätts för omänsklig eller förnedrande behandling i den utfärdande medlemsstaten, trots införandet av ett rätts-medel som 2017 års rättsrätts-medel.172

6.3.2.2 Omfattningen av den verkställande medlemsstatens utredningsskyldighet

EU-domstolen går sedan vidare till att diskutera omfattningen av den verkställande medlemsstatens utredningsskyldighet. I detta avseende konstaterar EU-domstolen att den

169 ML, p 22.

170 ML, p 40. Denna fråga handlade med andra ord om omfattningen av den individuella bedömningen. 171 ML, p 106–107.

172 ML, p 73–75; Lazowski (2018), s 18. EU-domstolen kom fram till en liknande slutsats i mål C-128/18 (Dorubantu), p 80–81. Detta mål kommer behandlas längre nedan, dock inte i just detta avseende eftersom EU-domstolens slutsatser i denna del är nästintill identiska med de i ML.

30

verkställande medlemsstatens utredningsskyldighet, mot bakgrund av att den individuella bedömningen ska vara ”konkret och precis”, inte kan avse allmänt rådande förhållanden under frihetsberövanden i samtliga fängelser i den utfärdande medlemsstaten som den eftersökta personen kan komma att placeras i. Det skulle dessutom vara alltför långtgående att ålägga den verkställande medlemsstaten en skyldighet att pröva rådande omständigheter för samtliga fängelser i den utfärdande medlemsstaten. En alltför långtgående skyldighet riskerar dessutom att fördröja överlämnandet i enlighet med rambeslutet; något som i sin tur riskerar att undergräva den ändamålsenliga verkan med rambeslutet om ett effektivt överlämnande mellan medlemsstaterna.173

Med anledning av detta, samt mot bakgrund av det ömsesidiga förtroendet som ska finnas mellan medlemsstaterna, konstaterar EU-domstolen att den verkställande medlemsstaten endast är skyldig att utreda förhållandena i de fängelser som den eftersökta personen enligt tillgängliga uppgifter konkret kan komma att placeras i.174 Därmed finns det också en gräns för hur långt den verkställande medlemsstatens utredningsskyldighet sträcker sig, vilket innebär att den verkställande medlemsstatens möjligheter att söka efter information på egen hand är begränsade.175

6.3.2.3 Den utfärdande medlemsstatens försäkran

EU-domstolen avslutar målet med att diskutera betydelsen av den utfärdande medlemsstatens försäkran. I detta sammanhang konstaterar EU-domstolen att den utfärd-ande medlemsstaten, inom ramen för artikel 15.3 rambeslutet, när som helst får överföra alla användbara kompletterande uppgifter till den verkställande medlemsstaten.176 Detta innebär att den utfärdande medlemsstaten, inom ramen för det andra skedet i tvåstegs-förfarande, får lämna försäkringar angående de konkreta och precisa förhållanden som kommer gälla för den eftersökta personen.177 En sådan försäkran utgör vidare en om-ständighet som den verkställande medlemsstaten inte får underlåta att beakta.178 Om en sådan försäkran lämnats ska därför den verkställande medlemsstaten – mot bakgrund av det ömsesidiga förtroendet som ska råda mellan medlemsstaterna – fästa tilltro till denna

173ML, p 78 och 84. 174ML, p 87–89. 175 Aizpurura, Rogan (2020), s 224. 176 ML, p 108. 177 ML, p 110. 178 ML, p 111.

försäkran; i vart fall så länge som det inte finns någon precis uppgift som kan ge vid handen att förhållanden under frihetsberövande på en viss anstalt står i strid med förbudet mot omänsklig eller förnedrande behandling.179

Av detta följer att den utfärdande medlemsstatens försäkran som huvudregel ska till-mätas relativt stor betydelse. EU-domstolen väljer dock att diskutera betydelsen av vilken rättslig myndighet som lämnat den utfärdande medlemsstatens försäkran. I detta avseende konstaterar EU-domstolen att den utfärdande medlemsstatens försäkran måste lämnas, eller i vart fall godkännas – ifall en centralmyndighet utsätts enligt artikel 7 rambeslutet – av den rättsliga myndighet som enligt artikel 6 i rambeslutet utsätts till den behöriga rättsliga myndigheten i den utfärdande medlemsstaten.180 I annat fall ska den garanti som den utfärdande medlemsstatens försäkran utgör ingå i den helhetsbedömning som den verkställande medlemsstaten ska företa.181

6.4 Mål C-216/18 PPU (LM): ”Nu då? Kan vi lita på varandra ’lite mindre’ nu?”

6.4.1 Bakgrund och tolkningsfrågor

Samma dag som EU-domstolen meddelade dom i mål ML meddelade också EU-dom-stolen dom i mål LM. I målet hade polska myndigheter utfärdat tre olika europeiska arresteringsorder gentemot en person i syfte att få denna överlämnad.182 Med anledning av detta greps den eftersökta personen av irländsk polis år 2017.183 Den eftersökta personen motsatte sig ett överlämnande eftersom detta enligt honom själv skulle utsätta honom för en verklig risk för ”flagrant rättsvägran”184 i strid med artikel 6 EKMR om rät-ten till en rättvis rättegång.185 Till stöd för detta åberopade han kommissionens motiverade förslag186 beträffande rättsstatsprincipen i Polen som lämnats med stöd av artikel 7.1

179 ML, p 112. 180 ML, p 112. 181 ML, p 113–114. 182 LM, p 14. 183 LM, p 15.

184 Detta motsvarar den standard som Europadomstolen utformat inom ramen för artikel 6 EKMR vid överlämnings-förfaranden, se Europadomstolens dom i mål Soering mot UK, p 113.

185 LM, p 16.

32

FEU.187 I kommissionens förslag följer en detaljerad redogörelse för de senaste lag-reformerna som skett i Polen. Sammanfattningsvis innebär de ett ökat politiskt inflytande över rättsväsendet; något som i sin tur utgör ett allvarligt hot mot rättsväsendets oberoende och därmed också mot rättsstaten och rätten till en rättvis rättegång (artikel 47 EU-stadgan och artikel 6 EKMR).

På grundval av de uppgifter som återfanns i kommissionens förslag drog de irländska myndigheterna slutsatsen att rättsstatens principer som fastslås enligt artikel 2 FEU hade åsidosatts i Polen.188 Med anledning av detta ställde de irländska myndigheterna bland annat följande tolkningsfrågor till EU-domstolen:

1) Kan rätten till en rättvis rättegång, liksom förbudet mot omänsklig eller förnedrande behandling, mot bakgrund av artikel 1.3 i rambeslutet, begränsa principen om ömsesidigt förtroende?189

2) Om ja: Måste den utfärdande medlemsstaten, i enlighet med Aranyosi och

Căldăraru, kontrollera huruvida det finns en grundad anledning att tro att den

eftersökta personen löper en verklig risk för att nekas rätten till en rättvis rättegång,

även när ett artikel 7.1-förfarande aktiverats med anledning av den utfärdande

medlemsstatens bristande respekt mot rättsstaten?190

6.4.2 EU-domstolens förhandsavgörande

6.4.2.1 Kan rätten till en rättvis rättegång begränsa principen om ömsesidigt förtroende?

I målet väljer EU-domstolen att se Polens bristande respekt för rättsstatens principer som en potentiell inskränkning i rätten till en rättvis rättegång och då specifikt rätten till en oavhängig domstol (artikel 47 EU-stadgan).191 Inledningsvis konstaterar EU-domstolen att kravet på en oavhängig domstol är en del av kärninnehållet i rätten till en rättvis rättegång samt att denna rättighet är av ”vital betydelse”; inte bara för att skydda de gemensamma värden som fastslås i artikel 2 FEU, utan också för de rättigheter som

187 LM, p 16–18. 188 LM, p 21. 189 LM, p 34.

190 LM, p 34. Denna fråga handlade således om huruvida den verkställande medlemsstaten kan åsidosätta den individuella bedömningen när ett artikel 7.1-förfarandet inletts mot den utfärdande medlemsstaten.

191 Bárd, van Ballegooij (2018), s 360. Reichel menar dock att det faktum att EU-domstolen aldrig uttryckligen nämnde något om en inskränkning i rätten till en rättvis rättegång, utan endast fäste uppmärksamhet vid aktiveringen av artikel 7.1 FEU, kan uppfattas som att EU-domstolen snarare valde att se artikel 7.1-förfarandet som en indikation på en potentiell risk i rätten till en rättvis rättegång, se Reichel (2020), s 202.

tillerkänns enligt EU-rätten.192 EU-domstolen framför också att domstolarnas oavhängig-het dessutom är av betydelse för att tillämpningen av rambeslutet, baserat på principerna om ömsesidigt erkännande och ömsesidigt förtroende, ska fungera effektivt.193

Mot bakgrund av detta konstaterar EU-domstolen att den verkställande medlemsstaten är skyldig att utreda huruvida det föreligger en verklig risk för en kränkning av den eftersökta personens grundläggande rätt till en oavhängig domstol och därmed den personens grundläggande rätt till en rättvis rättegång.194 Av detta följer att principen om ömsesidigt förtroende kan begränsas även till skydd för rätten till en rättvis rättegång – åtminstone med avseende på dess kärninnehåll195 – som, till skillnad från förbudet mot omänsklig eller förnedrande behandling, är en relativ rättighet.196 Det är således inte den aktuella rättighetens absoluta karaktär som är avgörande för huruvida principen om ömsesidigt förtroende kan begränsas till skydd för mänskliga rättigheter.197

Avslutningsvis i denna del konstaterar EU-domstolen att den verkställande medlems-staten, i syfte att fastställa huruvida det föreligger en verklig risk för en kränkning av den eftersökta personens rätt till en rättvis rättegång, ska företa tvåstegsförfarandet som följer av Aranyosi och Căldăraru.198 Den verkställande medlemsstaten ska således anta samma tillvägagångssätt när det gäller skyddet för rätten till en rättvis rättegång som när det gäller förbudet mot omänsklig eller förnedrande behandling.199

6.4.2.2 Betydelsen av ett artikel 7.1-förfarande gentemot den utfärdande medlemsstaten

EU-domstolen går sedan vidare till att diskutera betydelsen av att ett artikel 7.1-förfarande inletts mot den utfärdande medlemsstaten. I detta avseende fäster EU-domstolen stor vikt vid den textuella utformningen av skäl 10 i rambeslutet.200 Av skäl 10 i rambeslutet framgår att tillämpningen av rambeslutet får avbrytas endast om Europeiska rådet med en

192 LM, p 48.

193 LM, 55–56; Lazowski (2018), s 24. 194 LM, p 47.

195 Se mer om detta i avsnitt 7.2.2 nedan. 196 Auke (2020), s 106; Billing (2020), s 185.

197 Värt att uppmärksamma på är också att artikel 1.3 i rambeslutet inte heller föreskriver om att det skulle vara någon skillnad avseende absoluta och relativa rättigheter.

198 LM, p 61 och 68; Lazowski (2018), s 22 199 Lazowski (2018), s 22.

34

tillämpning av (nuvarande201) artikel 7.2 FEU slagit fast att en medlemsstat allvarligt och ihållande åsidosätter de principer som fastställts i artikel 2 FEU. Skäl 10 innehåller så-ledes en direkthänvisning till artikel 7.2 FEU, samtidigt som artikel 7.1 FEU inte nämns överhuvudtaget.

Mot den bakgrunden konstaterar EU-domstolen att en europeisk arresteringsorder kan vägras automatiskt endast om Europeiska rådet enligt artikel 7.2 FEU har slagit fast att den utfärdande medlemsstaten allvarlig och ihållande åsidosätter de principer som fastställs i artikel 2 FEU.202 I annat fall måste tvåstegsförfarandet vidtas. Enbart det faktum att ett artikel 7.1-förfarande inletts mot den utfärdande medlemsstaten kan således inte åsidosätta den individuella bedömningen.203

Därmed uteslöt också EU-domstolen möjligheten att vägra verkställighet redan innan det är ett faktum att den utfärdande medlemsstaten åsidosätter de värden som fastslås i artikel 2 FEU.204 Detta innebär emellertid inte att ett artikel 7.1-förfarande är helt irrelevant. EU-domstolen framhåller snarare att uppgifter i ett motiverat förslag som kommissionen nyligen lämnat till rådet med stöd av artikel 7.1 FEU är ”särskilt relevant” för bedömningen i det första skedet;205 det vill säga vid fastställandet av huruvida det föreligger systematiska eller allmänna brister i den utfärdande medlemsstaten.

6.5 Mål C-128/18 (Dorobantu): ”Kan vi ta det en gång till… Hur mycket var vi tvungna att lita på varandra, sa du?”

6.5.1 Bakgrund och tolkningsfrågor

Efter att EU-domstolen meddelat dom i målen ML och LM skulle det dröja lite drygt ett år innan EU-domstolen den 15 oktober 2019 meddelade ytterligare ett mål avseende räckvidden av principen om ömsesidigt förtroende inom ramen för rambeslutet. I målet hade rumänska myndigheter utfärdat en europeisk arresteringsorder gentemot en person i syfte att få denne överlämnad. Med stöd av denna arresteringsorder greps den eftersökta personen av tysk polis i slutet av år 2016.206

201 Skäl 10 i rambeslutet hänvisar till dåvarande artikel 7.1 FEU som genom Lissabon-fördraget år 2009 kom att bli nuvarande artikel 7.2 FEU, se Larion (2018), s 162.

202 LM, p 68–69.

203 LM, p 68–69; Lazowski (2018), s 24.

204 Bárd, van Ballegooij (2018), s 360; Vandemme European Law Blog 10/2 2021. 205 LM, p 61.

De tyska myndigheterna hade ännu en gång tillgång till uppgifter som visade på bristande förhållanden i rumänska fängelser, bland annat Europadomstolens dom i mål

Marin mot Rumänien. De tyska myndigheterna bad därför rumänska myndigheterna om

kompletterande uppgifter om förhållandena på den anstalt som den eftersökta personen skulle hamna på, varpå de rumänska myndigheterna återkom med information om att den eftersökta personen inledningsvis skulle placeras på en anstalt där varje intagen person förfogar över en yta på 3 kvadratmeter. Därefter skulle han placeras i en cell i vilken varje intagen person förfogar över en yta på 2 kvadratmeter.207

Utifrån dessa uppgifter gjorde de tyska myndigheterna en helhetsbedömning av de rumänska fängelseförhållandena. I detta avseende konstaterade de att förhållandena för-visso har förbättrats sedan år 2014 (året då Marin mot Rumänien meddelades), men att en yta på 2 kvadratmeter per person inte uppfyller de krav som följer av Europadomstolens praxis.208 Mot bakgrund av detta ställde de tyska myndigheterna bland annat följande tolk-ningsfrågor till EU-domstolen:

1) Ska den verkställande medlemsstatens utredningsskyldighet avseende förhåll-andena i den utfärdande medlemsstaten vara fullständig eller ska den tvärtom vara begränsad till uppenbart bristfälliga förhållanden i den utfärdande medlems-staten?209

2) Kan den utfärdande medlemsstatens eventuella åsidosättande av de minimikrav som följer av Europadomstolens praxis vägas mot överväganden som rör princi-perna om ömsesidigt erkännande och ömsesidigt förtroende?210

207 Dorobantu, p 22–25.

208 Dorobantu, p 25 och 31 med hänvisning till bland annat Europadomstolens dom i mål Muršić mot Kroatien. I målet slog Europadomstolen fast att den omständigheten att den yta som varje frihetsberövad person förfogar över i en gemensam cell är mindre än 3 kvadratmeter ger upphov till en ”stark presumtion” för att förbudet mot omänsklig eller förnedrande behandling enligt artikel 3 i EKMR åsidosätts.

209 Dorobantu, p 41.

210 Dorobantu, p 44. Denna fråga handlade således om huruvida den utfärdande medlemsstatens eventuella åsido-sättande av de minimikrav som följer av Europadomstolens praxis kan vägas mot ett effektivt tillämpande av ram-beslutet. Frågan är viktig eftersom EU-rätten saknar minimikrav beträffande fängelseförhållanden. Därav blir de minimikrav som följer av EKMR relevanta, se Auke (2020), s 103 f.

36 6.5.2 EU-domstolens förhandsavgörande

6.5.2.1 Är den verkställande medlemsstatens utredningsskyldighet begränsad till uppenbart bristfälliga förhållanden?

EU-domstolen inleder målet med att diskutera omfattningen av den utfärdande medlems-statens utredningsskyldighet. I detta avseende konstaterar EU-domstolen att den indivi-duella bedömningen ska grundas på en helhetsbedömning av de relevanta faktiska förhåll-andena under frihetsberövandet. Därefter lyfter EU-domstolen fram att den respekt för människors värde som förbudet mot omänsklig eller förnedrande behandling garanterar inte säkerställs om den verkställande medlemsstatens utredningsskyldighet är begränsad till uppenbara brister i den utfärdande medlemsstaten. Därmed ska den verkställande medlemsstatens utredning inte enbart avse uppenbart bristfälliga förhållanden i den utfärdande medlemsstaten. EU-domstolen påminner dock om att den verkställande medlemsstatens utredningsskyldighet, i enlighet med ML, är begränsad till de fängelser som den eftersökta personen enligt tillgängliga uppgifter konkret kan komma att placeras på.211

6.5.2.2 Europadomstolens minimikrav mot överväganden som rör principerna om ömsesidigt förtroende och ömsesidigt erkännande

EU-domstolen går sedan vidare till att diskutera betydelsen av de minimikrav som följer av Europadomstolens praxis i förhållande till principerna om ömsesidigt förtroende och ömsesidigt erkännande. I detta sammanhang konstaterar EU-domstolen att den absoluta karaktären av förbudet mot omänsklig eller förnedrande behandling innebär ett hinder mot att låta förekomsten av en verklig risk för att den eftersökta personen utsätts för omänsklig eller förnedrande behandling – på grund av att fängelseförhållanden i den utfärdande medlemsstaten inte är förenliga med Europadomstolens minimikrav – begrän-sas av överväganden som rör principerna om ömsesidigt erkännande och ömsesidigt för-troende.212 En verkställande medlemsstat som konstaterat att det föreligger en verklig risk för omänsklig eller förnedrande behandling kan således inte väga denna risk mot över-väganden som rör en effektiv tillämpning av rambeslutet. Nödvändigheten av att garan-tera att den eftersökta personen inte utsätts för omänsklig eller förnedrande behandling

211 Dorobantu, p 61–66. EU-domstolen hänvisar också till ML, p 87. 212 Dorobantu, p 82 och 84.

motiverar snarare att principerna om ömsesidigt förtroende och ömsesidigt erkännande

begränsas.213

6.6 De förenade målen C-354/20 och C-412/20 PPU (LP): ”Men NU då!?”

6.6.1 Bakgrund och tolkningsfrågor

Den 17 december 2020 meddelade EU-domstolen dom i mål LP. I målet hade polska myndigheter utfärdat två europeiska arresteringsorder i syfte att få två olika personer överlämnade. De båda eftersökta personerna greps av nederländsk polis i februari respektive juni år 2020.214

De nederländska myndigheterna ställde sig tveksamma kring huruvida ett över-lämnande till Polen skulle vara tillåtet. Tveksamheterna grundade sig i de senaste utveck-lingarna avseende rättsstatsprincipen i Polen. I detta avseende fäste den verkställande medlemsstaten uppmärksamhet vid bland annat EU-domstolens interimistiska beslut meddelad i april år 2020 avseende kommissionens fördragsbrottstalan mot Polen i mål C-791/19. Denna fördragsbrottstalan grundar sig i att Polen, trots kommissionens moti-verade förslag215 från år 2017, fortsätter att stifta lagar som riskerar att undergräva domstolarnas oavhängighet i strid med bland annat artikel 19.1 FEU.216 Med anledning av de senaste utvecklingarna i Polen begärde de nederländska myndigheterna att EU-domstolen skulle besvara följande tolkningsfrågor:

1) Kan en verkställande medlemsstat som har tillgång till uppgifter som visar på systematiska eller allmänna brister rörande domstolarnas oavhängighet i den utfärdande medlemsstatens, mot bakgrund av artikel 1.3 i rambeslutet, neka den utfärdande rättsliga myndigheten ställning som ”utfärdande rättslig myndighet” i den mening som avses i artikel 6.1 rambeslutet?217

213 Dorobantu, p 83. 214 LP, p 9–10 och 22–23. 215 KOM(2017) 835 slutlig.

216 Se kommissionens ansökan i mål C-791/19. Den 6 maj 2021 meddelades förslag till avgörande i detta mål, se generaladvokaten Tanchevs förslag till avgörande i mål C-791/19: ”[D]omstolen ska förklara att Republiken Polen underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 19.1 andra stycket FEU”, p 135.

217 LP, p 34. Denna fråga handlade med andra ord om huruvida den verkställande medlemsstaten kan åsidosätta den individuella bedömningen och istället automatiskt vägra verkställighet genom att neka den utfärdande medlemsstaten ställning som ”rättslig myndighet”.

38

2) Kan en verkställande medlemsstat, som förfogar över uppgifter som visar att det föreligger en verklig risk för kränkning av rätten till en rättvis rättegång, enligt artikel 1.3 rambeslutet, presumera att det finns tungt vägande skäl att anta att den eftersökta personen kommer löpa en sådan risk i den utfärdande medlemsstaten, utan att behöva företa en individuell bedömning?218

6.6.2 EU-domstolens förhandsavgörande

6.6.2.1 Den utfärdande myndighetens ställning som ”utfärdande rättslig myndighet”

EU-domstolen inleder målet med att konstatera att begreppet ”utfärdande rättslig myndig-het” i den mening som avses i artikel 6.1 rambeslutet förutsätter att myndigheten ifråga utövar sin befogenhet att utfärda en europeisk arresteringsorder på ett oavhängigt sätt.219

EU-domstolen konstaterar även att rätten till en oavhängig domstol förvisso utgör en viktig del av rätten till en rättvis rättegång, men att en verkställande medlemsstat, som förfogar över uppgifter som visar på systematiska eller allmänna brister vad gäller den utfärdande medlemsstatens oavhängighet hos domstolarna, trots detta inte kan neka varje domstol i den utfärdande medlemsstaten en ställning som ”utfärdande rättslig myndig-het”.220 EU-domstolen motiverade detta med att förekomsten av systematiska eller all-männa brister inte nödvändigtvis påverkar de avgöranden som domstolarna i den utfärdande medlemsstaten kan komma att fatta i varje enskilt fall.221 Dessutom skulle en