I denna avslutande del skulle jag vilja ta upp vissa sammanfattande punkter utifrån mitt syfte och de frågeställningar jag ställde upp i inledningen. Denna del i antologin har utifrån fem ungdomars berättelser givit en bild av vad de har för tankar kring arbete och studier och hur det påverkar dem som individer. För dem alla har arbete ett högt värde och jag får en känsla av att det värdet har ökat efter att de gått en högskoleutbildning och att det är därför som de befinner sig i den svåra sitsen där de måste göra en övervägning. De måste väga in både vikten av och längtan efter att ha ett arbete med att de inte kan ta vilket arbete som helst för sin egen självkänslas skull. För de flesta anses det inte som något eftersträvansvärt att stå utanför samhället, vilket kan vara risken vid arbetslöshet. Istället för att bli ännu mer utanför och stigmatiserade av sin ålder tycker jag istället att dessa unga människors berättelser visar på en god tro på framtiden, samhället och inte minst på sig själva. Vikten av att ha ett bra självförtroende och en tro om en ljus framtid lyfter många författare fram som skriver om arbetslöshet och hälsa.
Informanterna har inte befunnit sig i arbetslöshet någon längre tid och ändå berättar flera av dem att de har upplevt många av de känslor som brukar beskrivas som vanliga vid frånvaro av arbete. Trots en ökad mängd ledig tid och därmed möjlighet att få mer tid till att ägna sig åt fritidsintressen, idrott, vänner och liknande talar alla informanterna om att de ofta upplever tristess. När de väl har chansen att göra vad de vill är det inte lika lockande, eller så uppkommer andra hinder som t.ex. ekonomiska eller att ens vänner inte har tid. Något annat som främst Sofie talar om, men flera av de andra också nämner är frånvaron av ett naturligt, dagligt socialt umgänge med andra än familjen, vilket hon tror att hon skulle få genom arbete och arbetskamrater. Den sociala biten tror jag är väldigt viktig för att ha en fortsatt god självbild, då en individ i samspel med andra i sociala sammanhang minskar tristessen, lägger grunden för någon typ av tidsstruktur, aktiverar individen osv. De fem punkter om betydelsen av ett arbete, som Marie Jahoda presenterar och som jag nämnde även i början av analysdelen, beskriver vikten av tidsstruktur, dagliga sociala kontakter utöver familjen, deltagande i kollektiva strävanden för mål utöver de egna personliga målen, status och identitet och en regelbunden verksamhet.41 Dessa täcker förvånansvärt bra de områden som mina informanter talar om och den skulle kanske därför kunna gälla som någon slags mall vid utarbetandet av förebyggande och övriga åtgärder för att, om möjligt minska på de negativa effekter som arbetslöshet för med sig.
Det har i vissa avseenden varit problematiskt att föra ett teoretiskt resonemang kring arbete och dess värde för unga idag beroende på att det i vissa fall är ganska stora teoretiska skillnader mellan de moderna och de sen- eller postmoderna samhällstänkarna. Något som jag konstaterar är ändå att synen på arbete har förändrats, vilket inte minst framhålls av Bauman. Han säger att vi lever i ett postmodernt samhälle där arbetsetiken inte längre har en ledande roll och där yrkesidentitet inte längre har störst inverkan på människors identitet. Här är jag benägen att hålla med Bauman. Genom sina berättelser ger informanterna dock en förstärkt känsla av att arbete långt framöver kommer att vara väldigt betydelsefullt, på flera olika sätt och då kanske främst socialt och ekonomiskt. Det skulle innebära att arbetets värde har förändrats och vissa väljer att tolka denna förändring som ett tecken på minskat värde, men att i verkligheten för unga studenter i dagens Sverige är arbete fortfarande det stora målet och en chans till personlig utveckling och status.
Efter att ha hört och skrivit om informanternas tankar kring arbete och arbetslöshet kom tankar om vad som skulle kunna göras för att förbättra situationen för alla de unga människor som kommer ut nyutexaminerade på arbetsmarknaden idag, upp. Eftersom högskolestudier idag inte gör ungdomar unika eller utmärkande på arbetsmarknaden har det lett till att många fortsätter att studera, antingen ytterligare program eller kompletterande fristående kurser, efter ett avslutat högskoleprogram för att profilera och utmärka sig ytterligare. Informanterna berättar att många av deras kurskamrater gjort på detta sätt, men endast Rickard har själv valt att studera en fristående kurs efter sin examen. Han säger att det berodde dels på att kursen var ett intressant och bra komplement till det program han läst, men också för att skjuta bekymret med att söka arbete på framtiden. Martin är den av informanterna som faktiskt funderar på att läsa ytterligare ett program, dels för att det fortfarande är svårt att få arbete inom databranschen men också för att han tappat intresset för att arbeta med data. Han har hittar flera andra helt annorlunda utbildningar som han känner skulle passa honom bättre just nu, t.ex. funderar han på att söka till polishögskolan. Detta får mig dock att fundera över var vi kommer att hamna i framtiden. Ifall det, som Rickard sa, finns en känsla av press från samhället att idag läsa vidare efter gymnasiet. Kommer vi då i framtiden kunna märka en tendens att fler och fler känner sig tvungna att läsa två program eller komplettera med kurser efter en examen för att ha en tillräckligt bred kompetens eller vara så attraktiv på arbetsmarknaden att det går att få en anställning inom rimlig tid efter avslutade studier? Och har då värdet av studier minskat eller leder det snarare till att värdet av att ha ett bra arbete ökar igen eftersom det är så eftersträvansvärt att fler väljer att ägna många år åt studier för att förhoppningsvis kunna få ett intressant och givande arbete, om det då fortfarande är målet?