Utifrån dessa slutsatser bör några vidare implikationer för de aktörer som verkar i och kring skolidrotten nämnas. För det första kan man fråga sig vad detta innebär för idrottslärarkåren som grupp. Den kritik som normalt riktas mot dem som hävdar läro- och kursplaners bristande betydelse för lärarrollen är att idrottslärarkåren framställs i negativ dager. Att:
… idrottslärare inte hänger med i samhällsutvecklingen, att idrottslärare inte alls bryr sig om styrdokumenten, att ämnet enbart är ett aktivitetsämne samt att idrotts- lärarna endast gör det de själva är intresserade av…
som pedagogen Mikael Quennerstedt har uttryckt det.47Huruvida de tre första påstå- endena är korrekta eller inte kan denna undersökning inte ta ställning till. Däremot förefaller det rimligt att anta att idrottslärarna, om inte bara så i alla fall i stor utsträck- ning, gör det de själva, och eleverna, är intresserade av. Om man studerar samhället i stort är det alldeles uppenbart att populära företeelser inom en samhällssektor påverkar övriga. Där Sverige når framgångar i en idrott leder detta till en tillströmning av intres- serade till denna idrott. Varför skulle detsamma inte gälla inom skolans idrottsundervis- ning om det är ungefär samma personer som figurerar på dessa båda arenor? Det kanske mäktigaste samhällsfenomenet i vår tid är just idrotten, som på ett så elegant sätt smäl- ter samman vår tids betoning av den individuella prestationen med den ungdoms- och skönhetsdyrkan som genomsyrar samhället. I Sverige är RF detta fenomens mäktigaste representant. Att en organisation med över två miljoner medlemmar och med nästan total hegemoni över Sveriges frivilligt organiserade idrottsliv inte skulle påverka landets skolundervisning i idrott förefaller orimligt. Kanske ligger det känsliga i denna fråga just i att det handlar om skolans värld, att det därmed förefaller som om idrottslärarkå- ren skulle vara inkompetent?
Samtidigt bör det påpekas att detta förhållande kan vara på väg att förändras. För det första kan man argumentera för att RF:s ställning inte längre är så självklar. Vid sidan om föreningsidrotten förefaller ett annat sorts idrottsutövande växa fram. Ett exempel är den gymkultur som blir allt mer populär och som inte med nödvändighet längre förenas med föreningsidrott. Ett annat exempel är den upplevelsebaserade spontanidrott som blivit allt populärare under 1990-talet. Inte heller denna har en naturlig koppling till föreningsidrotten. Om denna utveckling fortsätter kan RF:s hegemoniska ställning på sikt vara hotad, vilket i sin tur får implikationer för skolans idrottsundervisning. Vilka kan man dock i dagsläget bara sia om.
För det andra kan idrottslärarkårens sammansättning vara på väg att förändras. Från mitten på 1980-talet gavs studenterna på idrottslärarutbildningarna möjlighet att bli tvåämneslärare istället för bara idrottslärare. Exakt vilka konsekvenser detta har fått är oklart men tendenserna på lärosätena är att detta medfört en förändring av vilka som söker sig till idrottsläraryrket: före reformen verkar kopplingen till idrotten varit mycket stark, en koppling som efter reformen alltmer förefaller ha försvagats till förmån för pedagogiken. Dagens lärarkår verkar alltså alltmer identifiera sig som lärare snarare än
idrottslärare och därmed har de kanske inte heller samma starka koppling till idrotten
som det gamla gardet. Om detta är en korrekt iakttagelse eller ej får dock framtiden utvisa.
För det tredje kan man fråga sig vilka slutsatser som utifrån resultaten kan dras gäl- lande det fortsatta reformarbetet av skolan. Läroplanernas traditionella betoning av ett brett spektrum av aktiviteter har inte hörsammats i någon större utsträckning. Utifrån dessa förutsättningar gör Lpo 94 nog gott i att inte ge några detaljerade anvisningar för undervisningens innehåll. Detta skulle troligen ändå inte få några större effekter om man inte uttryckligen går in och förbjuder vissa förfaranden. Dagens läroplan är dock till stor del ett barn av sin decentraliserade och individualiserade tid. Frågan är vad som händer när centralisering och kollektivism åter står på agendan och skolan börjar refor- meras i denna riktning? Man kan förmoda att en väg att säkerställa innehållet i under- visningen är, inte är genom detaljerade anvisningar utan, genom en serie detaljerade förbud. Vilka konsekvenserna i förlängningen skulle bli är svåra att överblicka. Proble-
met är dock troligen främst kopplat till de praktiska ämnena och främst idrottsämnet. De flesta andra ämnen har inte samma starka intressegrupper att ta hänsyn till och i de teoretiska ämnena tenderar kopplingen till existerande kursböcker göra att friheten be- gränsas avsevärt.
Avslutningsvis måste något sägas om elevernas förutsättningar. Påståendet att de lä- rare och de elever som redan är aktiva på sin fritid dominerar idrottsämnets innehåll och styr det mot aktiviteter de själva uppskattar är, som noterats ovan, relativt okontroversiellt på samma sätt som att det är de människor som är intresserade av, och engagerade i, politiken som utövar störst inflytande över den svenska demokratin. Men det innebär samtidigt att de på fritiden inaktiva eleverna, för vilka idrottsundervisning- en från början skapades, också är de som har minst att säga till om gällande ämnets utformning. För det förefaller föga troligt att ämnet, med rådande utformning, skulle intressera en individ som inte redan sökt sig till föreningsidrottens gemenskap. I dagslä- get förs allt oftare larmrapporter fram där den svenska ungdomens ohälsa betonas. Vi- dare förefaller många ungdomar undvika skolans idrottsundervisning. 48 Beror detta på att skolidrotten genom sin koppling till idrottsrörelsen lyckats stöta bort just dem vars intressen den var tänkt att försvara? Om ämnet idrott och hälsa skall kunna fullgöra sin uppgift och bevaka de på fritiden ej aktivas intressen kanske ämnet måste finna nya verksamhetsformer. Det traditionella ämnesinnehållet har uppenbarligen inte lyckats locka dessa grupper till fysisk aktivitet ännu så länge och det finns ingen anledning att tro att detta förhållande kommer att förändras. Men därmed måste man också ställa sig frågan: hur ser den undervisning ut som verkligen utgår från de icke föreningsanslutnas villkor? Hur ser den undervisning ut som verkligen stimulerar till ett intresse för fortsatt fysisk aktivitet?
Referenser
Litteratur
Allert, L. & Eriksson, S. (1996), En beskrivning av idrotten i skolan 1996, Stockholm. Allert, L. & Bergh, S. (2000), Idrotten i grundskolan – Rapport från RF om idrottsutbudet
vid millennieskiftet, Stockholm.
Annerstedt, C. (1989), Skolgymnastikens utveckling i Sverige, Göteborg. Annerstedt, C. (1991), Idrottslärarna och idrottsämnet, Göteborg.
Annerstedt, C. (2000), ”Kropp, idrott och hälsa – dåtid, nutid och framtid”, Idrott,
historia och samhälle.
Arfwedson, G. B. & Arfwedson, G. (2002), Didaktik för Lärare, Stockholm.
Arfwedson, G. B., Arfwedson, G., & Haglund, S. (1993), På väg mot katedern, Stock- holm.
Carlsten, Y. (1989), Ämnet idrott i grundskolans årskurs 8, Stockholm.
Den nationella utvärderingen av skolan – Idrott, Stockholm (1993)
48 ”Larmrapport om ungdomar i hälsomässig riskzon: Skolflickor nobbar gymnastiken”, Dagens Nyheter 2002-07-10
Engström, L-M. (1968), Gymnastikundervisningen i årskurs 8, Rapport från Pedago- gisk-psykologiska institutionen, Lärarhögskolan i Stockholm.
Engström, L.-M.(2002), ”Hur fysiskt aktiva är barn och ungdomar?”, Svensk Idrotts-
forskning, nr 3, 2002.
Engström, L-M. (1999), Idrott som social markör, Stockholm.
Engström, L-M. (1996), “Sweden”, Paul de Knop et al (Ed.), Worldwide Trends in
Youth Sport, Champaign, Ill.
Florin, C. & Johansson, U. (1986), ”Tre kulturer – tre historier. Läroverk, flickskola och folkskola i ett klassperspektiv”, Utbildningshistoria.
Hudson, C. & Lidström, A.(2002), ”Elitskola, jämlikhet, marknad”, Omvandlingens
sekel, Andersson-Skog, L. & Krantz, O. (Red.), Lund.
Isling, Å. (1988), Kampen för och mot en demokratisk skola II – Det pedagogiska arvet, Stockholm.
Kursplaner och metodiska anvisningar för realskolan, Stockholm (1955).
Lindroth, J & Norberg, J.(2002) (Red.), Ett Idrottssekel, Stockholm. Lindroth, J. (1993), Gymnastik med Lek och Idrott, Stockholm. Ljunggren, S. (1985), Idrott i Skolan, Stockholm.
Läroplan för grundskolan – Lgr 62, Stockholm (1962) Läroplan för grundskolan – Lgr 69, Stockholm (1969) Läroplan för grundskolan – Lgr 80, Stockholm (1980)
Läroplan för det obligatoriska skolväsendet – Lpo 94, Stockholm (1994)
Meckbach, J. & Söderström, S. (2002), ”Kärt barn har många namn”, Engström L-M. & Redelius, K. Pedagogiska perspektiv på idrott, Stockholm.
Olofsson, E (1989), Har kvinnorna en sportslig chans?, Umeå.
Patriksson, G. (1984), Idrottslärarna och idrottsämnet – Analys av roller, bakgrund och
attityder, Mölndal.
Richardsson, G. (1999), Svensk utbildningshistoria, Lund.
Svingby, G. (1981), Läroplanen i skolpolitiken och i skolans vardagsarbete, Göteborg.
Undervisningsplan för rikets folkskolor (1955), Stockholm.
Otryckta källor
Skolprojektets lärarenkät (2001).
Engström, J. O., Bergqvist, E. & Lindström L., Skolbyggnadernas tillkomstår, Stock- holms skolförvaltning – Byggnadsavdelningen, Stockholm (1980).
Stockholms stadsarkiv (SSA): – Stockholms länsskolenämnds arkiv. Tidskrifter
Dagens Nyheter (DN) Final
Svensk Idrott