Bakgrund komponentavskrivning och K3

Att redovisningsstandarder och principer spretat åt olika håll har varit ett problem när jämförelser sker länder emellan (Smith, 2011). Det problemet har gett upprinnelse till internationella redovisningsorganisationer som IASB (Nilsson, 2010). De här organisationerna finns till för att standardisera redovisningen på ett internationellt plan (Nilsson, 2010). IASB har gett ut redovisningsstandarder som kom att kallas IFRS. Den 19 jul 2002 bestämdes, av Europaparlamentet och rådets förordning, att IFRS skulle gälla för samtliga medlemsstater i EU (EU, 1606/2002). IASB hette tidigare International Accounting Standards Committee (hädanefter IASC) och gav ut redovisningsstandarder som kallas International Accounting Standards (hädanefter IAS) (Nilsson, 2010). De äldre standarderna IASC gav ut; IAS, kom också att räknas med i det Europaparlamentet och rådets förordning bestämde (EU, 1606/2002). I Sverige är de standarderna obligatoriska för större koncerner, det vill säga noterade bolag, men är valbart för samtliga bolag (BFNAR 2012:2). Gränserna för kategoriindelningen framgår i 7 kap 33§ ÅRL (SFS 1995:1554). För de övriga bolagen som inte använder sig av IFRS/IAS gäller tillämpning av årsredovisningslagen och bokföringslagen där vidare tolkning hämtas ifrån BFN (Drefeldt & Törning, 2013).

För att mindre och medelstora bolag skulle kunna följa liknande regler i förenklad form, då de administrativa kostnaderna att följa IFRS fullt ut för dessa bolag startade IASB en utredning. Utredningen ledde fram till en vägledning; IFRS for SMEs (Small and Medium

sized Entities), vilken publicerades i juli, 2009. Den nya vägledningen var en förenklad

version av full IFRS, vilket är IFRS och IAS samlat och hädanefter benämnt som IFRS (Drefeldt & Törning, 2013).

Påverkade av IFRS for SMEs bestämde BFN sig för att skapa ett nytt regelverk, och ett projekt som kom att gå under namnet K-projektet påbörjades. K-projektet gick ut på att skapa fyra nya set av regler, där olika set kom att beröra olika bolag, där storleken på bolaget avgör för vilket set av regler bolagen ska rätta sig efter. De reglerna har benämning K1-K4 där K1 är regler för de minsta bolagen och K4 är regler för de största

31

(Drefeldt & Törning, 2013). Bokstaven K i fråga står för kategori och siffrorna ett till fyra avser regelverken (BFN, 2012).

Den förste januari 2014 trädde reglerna för K3 i kraft (BFNAR 2012:1). Företag kan välja mellan de olika regelverken under förutsättning att man inte uppfyller kriterierna för ett högre regelverk, det vill säga att om du som ett K2-företag kan välja att anamma K3-reglerna (Drefeldt & Törning, 2013). Som företag går det att ändra till ett annat regelverk en gång utan godkännande medan nästföljande gång, måste ett godkännande föranleda (Törning, 2014).

I BFNAR 2012:1, 17.11 står det som följer:

Allmänt råd: 17.11 Förväntas skillnaden i förbrukningen av en materiell anläggningstillgångs betydande komponenter vara väsentliga, ska tillgångens anskaffningsvärde fördelas på dessa.

Det som utmärker K3 när det gäller byggnader är enligt Eriksson (2013a) komponentansats. Motsatsen till komponentansats är att man ser byggnaden som en enhet. Vidare förklarar Eriksson (2013a) i sin artikel hur byggnaden ska indelas i komponenter; till en början (i) bestäms vilka komponenter som byggnaden ska delas upp i, där det är skillnader byggnader emellan. En bostadsfastighet har andra betydande komponenter än exempelvis en industribyggnad. Vidare (ii) måste anskaffningsvärdet fördelas på de olika komponenterna. Steg två är inte lika självklart då en byggnad man förvärvar inte är har ett anskaffningsvärde som är satt utifrån komponenterna. Är det istället en fråga om en byggnad man bygger ifrån grunden är fördelningen av anskaffningsvärdet på de olika komponenterna enklare. Sist (iii) ska en nyttjandeperiod bestämmas, det vill säga, den återstående livslängden på komponenterna, vilket löses genom en väl fungerande underhållningsplan (Eriksson, 2013a).

Själva komponentindelningen är inte någonting som framgår i balansräkningen. Komponentindelningen är istället någonting som framgår i anläggningsregistret (Drefeldt & Törning, 2013). Dock så kommer effekten av implementering av komponentansats att visas i både resultaträkningen och balansräkningen, vilket kommer visa sig genom högre värderade tillgångar, totalt sätt, en aggressivare avskrivning och ett jämnare resultat mellan åren (Eriksson, 2013bcd). K3 bolag måste utöver resultat- och balansräkning, upprätta en kassaflödesanalys. Huruvida kostnaderna för ett byte av komponent eller underhåll bokas i balansräkningen eller resultaträkningen påverkar kassaflödesanalysen. Ifall det bokas upp som kostnad kommer det att hamna under posten; den löpande verksamheten medan om du bokar

32

upp det mot balansräkningen kommer det hamna under posten; investeringsverksamhet (Drefeldt & Törning, 2013).

Ytterligare en del i K3-regelverket som berör fastighetsbolag och i synnerhet påverkar komponentansatsen, är aktivering av underhåll.

I BFNAR 2012:1, 17.5 står det som följer:

Allmänt råd: 17.15 Har en tillgång delats upp i komponenter enligt 17.4, ska utgifter för utbyte av en sådan komponent räknas in i tillgångens redovisade värde. Detta gäller även för tillkommande nya komponenter.

Med detta råd menas att ifall en tillgång är komponentuppdelad och en komponent byts ut, är den balansgill, det vill säga att den inte kostnadsförs i resultaträkningen utan bokas mot balansräkningen och skrivs av, vilket leder till att resultatet belastas över nyttjandetiden för komponenten och inte bara det år komponenten byts ut. Det gäller även kostnaden för själva åtgärden (Drefeldt & Törning, 2013).

Vidare står det i BFNAR 2012:1, 17.6 andra stycket:

Har en tillgång inte delats upp i komponenter enligt 17.4, ska tillkommande utgifter som är väsentliga räknas in i tillgångens redovisade värde, om kriterierna för att redovisa en tillgång enligt punkt 2.18 är uppfyllda.

Punkten 2.18 beskriver vad som klassificeras som en tillgång, vilket det blir när tillgången har ekonomiska fördelar förknippade med sig och att man kan mäta anskaffningsvärdet på ett tillförlitligt sätt (BFNAR 2012:1). Det som vidare står i 17.6, andra stycket åsyftar till att underhåll som sker går att aktiveras, det vill säga omvandla kostnaden till en balanspost, även ifall åtgärden inte är riktad mot en specifik komponent. Det ska dock ske under förutsättningen att åtgärden genererar framtida ekonomiska fördelar (Drefeldt & Törning, 2013).

K3 är framtaget inom ramarna för vad ÅRL (årsredovisningslagen) tillåter. Det som är grundläggande för K3 är att det är ett regelverk som är principbaserat (BFN, 2012). Då regelverket är principbaserat är det upp till företagen själva att bedöma vad som ska delas upp i komponenter, i vilken utsträckning samt vad som ska komma att aktiveras (Törning, 2014).

33