det var alltså inne i klipprummet jag träffade anna och Linda första gången. Jag lutar mig i hög grad mot observationsanteckningar i följande, och övergår till att skriva i presens.
anna är klädd i svarta kläder. hennes byxor är av det nu moderna slaget som gör att man undrar hur det kommer sig att de överhuvudtaget kan hålla sig uppe och fast på kroppen. Finns det måhända någon dold fästanordning? hon har en gråsvart munkjacka och över denna en svart midjejacka. diverse kedjor är fästade här och var. det måste ställa till det om hon någon gång vill ta sig fram obemärkt, tänker jag. Ett nitbälte i byxorna kompletterar den övriga metallen. det mest iögonfallande är dock den just bokstavligt talat iögonfallande långa luggen. den är lång, rödfärgad lugg och hänger och döljer ena ansiktshalvan, därmed också ena ögat. Resten av håret är svart, säkert också det färgat. hennes stil skulle väl bäst beskrivas som punk. Skorna av gymnastikmodell är utsmyckade med skrivningar på sulorna. hon verkar vara en ganska aktiv och initiativrik tjej på sitt sätt. associerar till olika sammanhang snabbt och prövar vad som är möjligt och lämpligt att säga i detta för henne nya sammanhang. Linda har inte samma slags punkstil som anna. hon har vanliga blåjeans och en grå collegetröja. hennes hår är blont och axellångt. hon bär på en ryggsäck som bär en mängds inskriptioner från olika kamrater, bland annat då från anna, men även från andra. ”Linda”
står skrivet mitt på. hon har en svart t-shirt med ganska djup urringning under collegetröjan.
Vad tror ni om det, frågar då Niklas när de första kvällen sitter i klipprum-met. de har just sett på en dST-film som han själv gjort, och frågan handlar om de vill göra en egen film. de säger båda att det verkar bra, roligt. När kan vi börja frågar de snabbt. skall vi jobba var och en för sig eller tillsammans? Båda två säger att de helst arbetar tillsammans. Vad skall filmen handla om, frågar en av tjejerna sedan. här finns ett avgörande moment. de som de säger nu kommer att bestämma mycket av hur arbetet kommer att fortlöpa, känns det som. Bajs, säger anna och Linda hänger på. det skall handla om att jag sitter på toaletten och att det är det skönaste på hela dagen att äntligen få trycka ut och släppa iväg en bajskorv. Jag kan ana en viss besvikelse hos Niklas, i vilket fall så känner jag av den. Varför då, undrar jag. skall de ta sig ända från Partille och komma och arbeta under flera veckor framöver, flera timmar åt gången för att göra en film om bajs? är det verkligen värt att satsa så mycket av Niklas arbetstid på detta projekt? skall det bara bli en barnslig film som inte får något personligt värde där de närmast verkar driva med formen, frågar jag mig. hur kan de säga att de är så engagerade, sett Niklas film om ett personligt minne för att sedan göra en film om toalettbesök? Besvikelse. Niklas ger dock inte signaler till tjejerna hur han uppfattat tjejernas temaförslag. han säger exempelvis inte något som kanske leder tankar åt socialarbetarhållet: ”det skulle vara mer intressant om ni gjorde en film om utsatthet, sökande och längtan”. Inte ens nämner han något om vänskap, kärlek, svek och skuld. Nej då, han säger ungefär ”jag sitter och funderar på hur man skulle gestalta det tekniskt, och vilka scener det då skulle handla om”. Tjejerna spinner vidare och säger att det kan vara en toalett och så går en av dem in på den, ”det bästa av allt är ändå att gå på toaletten”. Niklas säger att ett sätt att börja är att skissa på en story. han går och hämtar några anteckningsböcker. Vi följer med och försöker hitta en lämplig plats att sitta.
En kommentar. I samtal med Niklas efteråt så menade han att han
vis-serligen blev besviken på valet av tema, men att han inte går in på det och övertalar dem att göra något mer seriöst. det var sannolikt ett bra val att inte argumentera så i denna situation. Genom att tala om det gemensamma och externa fokusen, filmproduktionen, så bemötte han tjejerna på ett annat sätt än hur de ofta annars blev bemötta. de blev tagna på allvar trots att de så tydligt bjöd in till att bli avvisade. att direkt bemöta temat skulle möjligen också kunna få dem att skapa skäl för att strunta i dST och lägga till sina erfarenheter av misslyckade projekt. Nu blev istället fokus riktat mot frågor om gestaltande och mot storyn. den externa referensen som finns i ett kreativt arbete innebär en möjlighet till att pröva och balansera relationer så att de
successivt kan byggas starkare. På exempelvis ett socialkontor i samtal mel-lan ungdom och socialarbetare är detta oftast mycket svårare. där finns litet annat att tala om än ungdomarnas person, handlingar och relationer vilket inte sällan kan göra att ungdomarna uppfattar sig inlåsta och försöker komma ifrån så smärtfritt som möjligt. det är då heller ofta frågan om samtal som de inte själva valt att komma till, vilket är en väsentlig skillnad till samtalen som sker på ungdomarnas egna initiativ, eller på deras arena som exempelvis kan ske på Ungdomsmottagningar eller fritidsgårdar. Åter till Meeths.
Efter ett ungefär en halvtimme sätter vi oss i filmrummet Bollywood, där vi kan sitta ostört. Niklas återigen frågar om vi vill ha något att dricka. Tidigare ville ingen ha något. Ingen nu heller. Tjejerna fortsätter ett tag med bajstemat. Prövar också olika namn på filmen ”Ursäkta, vadå” och liknande. Jag är lite osäker på hur pass mycket jag skall gå in i diskussionen eller om jag bara skall sitta vid sidan av och observera. det blir i vilket fall lite konstigt och jag riskerar sannolikt att förlora möjligheten till kontakt med dem om jag enbart sitter vid sidan av. Jag bestämmer mig därför att ställa några frågor till dem. Niklas har hittills inte tagit någon styrande roll vad gäller flickornas ämne eller vad de skall gestalta. Jag frågar lite mer om vilka de är och varför de kom hit. de säger att det verkar vara roligt och att de går i samma klass. Jag frågar också vad de skulle vilja med att göra filmen, skall det vara en rolig film, en personlig, ha ett budskap – vad skulle de vilja ha ut? Filmen skall handla om livet, sade anna. Roliga saker som händer i livet. Och slutar med att det bästa är ända att bajsa. Nu är faktiskt en första länk till vidare arbete skapad. Bajstemat finns fortfarande kvar, men får ett sammanhang som gör det meningsfullt. Nästa nivå i filmen inträffar när de börjar sätta in sig själva i filmen. det sker först genom att anna säger något om vad karaktären skall heta ”Kurtputsson”. Finns det någon som heter det, frågar Niklas. Nej, det är ett namn som jag hittat på åt mig själv, säger anna. de börjar sedan säga att de kan handla om två tjejer. I vilken ålder, frågar anna. 15 år, säger Linda. här flyttar de temat med gemensamma krafter närmare och närmare dem själva. det kan handla om en svart och en vit. Någon som har tur med allt och som allting lyckas för och någon där allting går åt skogen, som har otur. Sedan slutar allt med att det bästa för båda två är ändå när de får gå på toaletten.
Så inför toaletten är vi alla lika, försöker jag med, fast man lever under olika förhållanden. Ja, ungefär så, säger de. Men det skall inte vara någon dödsallvarlig film, den skall vara rolig. Så fortsätter det, med att det har ett tema tillgängligt som de kan använda sig av som en räddningsplanka. det kan alltid ta stöd i detta för att skoja bort och fly undan i situationen. Jag frågar om hur de skulle kunna gestalta det som är jobbigt och det som är
gynnsamma omständigheter. Linda svarar med, som jag sagt fyra gånger tidigare så handlar det om att man kan ha olika kamrater, man kan bli utsatt för negativa påtryckningar från kompisar, man kan vara olika stark själv och man kan ha olika bra hemma i familjen och med föräldrarna.
Efter ett tag ytterligare börjar de utveckla tanken med motsatspar. Båda tjejerna skulle gilla att ”röka på”, men de skulle ha olika bakgrund. Narkotika har tidigare varit uppe i samtalet. de har sagt helt tydligt att de gillar, eller åtminstone att det är positivt. Svårt att säga om de missbrukar, har provat på, hur frekvent det i så fall är. Något som verkar klart är dock att de rör sig i kretsar där det mycket väl förekommer droger och att det är något som upptar deras tankar. Niklas säger sedan att ett sätt att komma vidare är att bygga karaktärerna. hur är de, vad skall de heta, vad har de varit med om. detta ger tjejerna ett tankeverktyg att komma vidare med hjälp av.
anna säger att hon kan spela den svarta. Jag blir alltid utsedd till den svarta, en lärare skulle ha en vit och en svart. du vit och du svart, är det okej frågade han. Jag kommenterar med att det verkar ju lite tufft för dig. hon ger dock inte så mycket intrycket av att det skulle ha påverkat henne. Men det verkar ändå som ett angeläget område. de fortsätter med att den ena av dem kan ha många vänner och vara populär. den andra har inte många vänner alls. Niklas säger att han har uppfattat att det finns ett bärande tema i jämförelsen mellan deras olika liv och att det slutar med att de ändå hamnar på toaletten. Jag säger återigen något om att inför toaletten är vi alla lika. Niklas frågar också om den ”svarta” också skall ha vissa goda sidor, så att det inte blir nattsvart. anna säger att hon skall kunna åka skateboard, vilket anna själv är intresserad av. Filmen blir successivt mer och mer ett uttryck för deras personer. Sedan kanske hon kan ta hand om sitt småsyskon, fast att hon egentligen har andra saker att göra och inte hinner. den vita hon får mycket och har inte så mycket krav på sig. hon har exempelvis inga småsyskon. det är lätt att vara vit då. Vad är budskapet, skall det handla om orättvisa, frågar jag. Linda drar på det lite. Säger sen att nej inte direkt, visst det skall handla om orättvisa också, men inte bara det. det skall vara roligt också.
Samtalet sker allteftersom i lugnare tempo. Tjejerna slappnar av. de är intresserade av en fortsättning på arbetet och frågar vid flera tillfällen om när och hur. Niklas tar deras mobiltelefonnummer och de kommer överens om att träffas redan senare samma vecka.
En kommentar. allteftersom kontakten prövades ömsesidigt gick det att
ställa frågor om filmen och budskapet. det var dock frågan om att balansera på det sättet att ge olika förslag och inte kräva att det skulle vara på det ena eller det andra sättet. Men det handlade också om att våga utmana ”bajstemat” genom att fundera över hur det kunde bli en del av en tematisk struktur. det
handlar också om att ta tjejerna på allvar. På en nivå att säga att vi accepterar och förstår att ni vill pröva relationen och på en annan att säga att vi samtidigt ser att den position ni intar inte är den enda och att den kan innebära att ni inte kan säga det som ni vill. Vad gäller bajstemat så kan det ses som ett sätt att skapa säkerhetsavstånd till att bli infångade i en vuxenstruktur, och därmed också skydda sig och andra från senare besvikelser. Möjligen värjer hon sig mot vad de föreställer sig att vuxna hoppas de skall göra en film om, så som: ”En film om sökande tonårsflickor i en kaotisk omvärld”. Nu kom de att göra en film med just detta tema, men utifrån deras egna premisser och kontroll och först efter de prövat relationernas hållfasthet. Åter till Meeths, nu till ett senare tillfälle.