I en tidningsartikel i Göteborgsposten16 skildrades meningsskiljaktigheter mellan representanter för en golfklubb och några engagerade medborgare om huruvida ett rekreationsområde skulle omvandlas till ett område för träning av utslag och puttar. Medborgarna menade att området skulle försvinna som rekreationsmöjlighet för dem som behövde ett lättillgängligt område att ströva omkring på. Golfklubbens representanter menade å sin sida att deras verk-samhet var så efterfrågad att mer utrymme krävdes. Många nya medlemmar har strömmat till och som särskilt tunga argument anfördes att samarbetet med skolan hade lett till att ett flertal ungdomar nu visat intresse för sporten. Slutligen presenterades trumfkortet: om de bara fick möjlighet att exploatera området skulle man kunna starta med en särdeles angelägen verksamhet. de skulle nämligen kunna börja med att bedriva en särskild ”tjejgolf”. det är väl bra kan man tycka att man har blivit uppmärksammad på könsfrågan inom golfsporten (huruvida detta är ett problem övergår vår kunskap att uttala oss om). Men man kan också fråga sig vad det är för någon form av golf det då handlar om. Finns det någon särskild sorts golf som utövas just av tjejer? Låt vara att de kanske i allmänhet slår kortare än en del killar, men vad i övrigt kan det skilja? I en gruppintervju med deltagarna i Go ahead kom vi in på detta tema. Vad finns det för antaganden och vad är budskapet med att anordna särskilda projekt för tjejer, när är det befogat och i vilka fall förstärker man en inte helt positiv känsla av att vara en person som är i behov av särskilt stöd? Som en av deltagarna funderade:
det är väl bara den här grejen att ”tjejer vågar inte ta för sig”. det beror på per-sonligheten. det finns killar som inte vågar ta för sig heller. det känns lite som att man blir tillsagd att ”tjejer de tar inte, de vågar inte leva ut sina tankar”. Och 16 Göteborgsposten, februari 2008.
”jaha gör jag inte det, jag är ju tjej” och ”nä, kanske inte då”. det känns nästan som att det har blivit en uppmaning.
Frågan gällde i och för sig om hur de ser på tjejers möjlighet till att få vara med och bestämma överhuvudtaget, och inte bara om Go ahead. det var verkligen dubbelt för dem att delta i ett ”tjejprojekt”. För samtidigt som de kunde se att det var viktigt att tjejer fick möjligheter att kunna och våga göra saker som de annars knappast skulle ha gjort, kunde de också uppfatta att själva urvalet talade till dem även på andra sätt. det var ju heller inte som ”tjejer” som de ville värderas, utan om de överhuvudtaget lyckades att ge-nomföra bra arrangemang eller inte. det blir också ganska absurt att tänka sig att det skulle finnas någon särskild könsrelaterad värdeskala på om ett arrangemang var bra eller inte. det var nu inte enbart eller främst Go ahead som var i blickfånget för denna känsla som de förmedlade om ”tjejprojekt”, utan den hade uppstått i många andra sammanhang. att bli utvald ”som tjej” innebar också att bli tilltalad som att man inte riktigt vågade stå upp själv och driva olika frågor.
På samma sätt som det var dubbelt för dem att delta i en tjejsatsning (el-ler jämställdhetssatsning), så är det dubbelt för mig att skriva om deltagarna som tjejer. För visst var de tjejer, och visst hade de fått möjligheter som de annars troligen inte fått genom att delta i projektet, men det var verkligen inte frågan om personer som behövde värderas efter en särskild måttstock. det var kreativa, livfulla och kraftfulla individer – precis som väldigt många andra ungdomar alldeles oavsett kön.
– Det här med att det är ett tjejprojekt, har det någon betydelse?
– Jag kan säga att det känns lite fegt att liksom gå på det här med att det är ett
tjejgäng. Samtidigt måste man börja med det, just för att det är ett sådant projekt och då måste vi utnyttja det lite faktiskt.
– Vad innebär det då? Varför kan man liksom inte jobba med blandade grupper då?
– Nu handlar det inte om att det inte går men det är väl mer att man vill uttrycka
någonting. Just eftersom att branschen är så mansdominerad så vill man skapa ett projekt som gör att vi faktiskt kan sköta det själva liksom. det går - vi är inte helt efterblivna.
– Sen så det här själva projektet startade ju ur den tanken att det skulle vara en
tjejgrej. att gå ifrån det känns fel. det är ändå en del av vår fil. Om man känner till Go ahead så kanske man kan lite mer bakgrunden. det är inte bara spelningen utan också att det är tjejer. det i sig är ju lite status och lite säregenhet.
– Go Ahead är ju en form av 50/50 projekt (hälften åt/av vartdera könet). Varför skulle man inte kunna ha 50/50 här i gruppen då, vad skulle hända?
– det händer väl ingenting, men det öppnar så många fler dörrar om man bara
är tjejer känns det. det kanske låter lite dumt, men kommer man som ett rent tjejgäng är det något speciellt och då vill de ha en. Om man hade varit blandad
så hade det ju varit som vilken grupp som helst känns det som. Samtidigt vill vi ju att folk skall tycka att vi är bra - inte för att vi är tjejer utan för att vi det vi gör är bra.
det är lite säreget och det öppnar så många fler dörrar om man bara är tjejer, säger deltagarna i ovanstående citat. Man kan lära sig en hel del av deras tankar när man som ungdomsarbetare arbetar med liknande idéer. För visst kan det vara mycket motiverat att anordna särskilda satsningar på att lyfta grupper som annars inte får det utrymme som de borde. Frågan är hur man kan understödja ungdomarna att göra urvalet till en positiv möjlighet och inte till ett ytterligare ett bevis för att deltagarna saknar möjligheter att göra sin röst hörd. alltså: hur skall man undvika att ungdomarna förväxlar sin samhälleliga position med sina individuella egenskaper? I Go ahead kan man också se att deltagarna förhållit sig offensivt till sitt ”tjejprojekt” och gjort det till en del av sin ”affärsidé”. att de enbart är tjejer handlade för dem inte om att de skulle ha mindre kapacitet att genomföra riktigt bra arrangemang, utan att de fått andra möjligheter och lockar till ett större intresse. detta är projektegenskaper som de menade att man måste ”utnyttja lite grand faktiskt” och att ”det är lite status och lite säregenhet”. de har alltså hanterat det of-fensivt som en affärsidé. Kärnfrågan handlar om att de faktiskt förhållit sig, om än mindre artikulerat kanske än vid intervjun.
En kommentar: aitchison (2004) tar upp en diskussion som griper in i
frågan om särskilda tjejprojekt (eller för den delen killprojekt) som behand-lats ovan. hon beskriver hur ansträngningar gjordes under 80-talet att skapa frizoner för kvinnor inom fritid, sport och rekreation. detta kan ses som ett resultat av hur feministiska forskare och praktiker uppmärksammat orättvi-sor på området. Många av dessa initiativ (från myndigheter, organisationer och privata aktörer) sökte erbjuda ett utrymme för tjejer/kvinnor i form av specifika tider då enbart kvinnor kunde utnyttja fritidsfaciliteter och service. denna policy baserades ofta på, till stor del outtalade, uppfattningar om risk och riskhantering. den kritik som har riktats mot denna typ av initiativ har, enligt aitchison till stora delar rört att de betraktar tjejer/kvinnor som en homogen grupp samt att de frånskriver tjejerna/kvinnorna möjligheten att stärkas i att hantera och välja sina fritidsaktiviteter, och i samband med detta, även hantera risker. Ytterligare en kritik som kan riktas mot könsseparatistiska aktiviteter är att de, om de inte har ett tydligt och genusmedvetet mål och en tidsmässig slutpunkt, tenderar att befästa stereotypa bilder av manligt och kvinnligt. (Johansson, 2006)
När man på liknande sätt som inom Go ahead gör särskilda satsningar för vissa grupper, är det viktigt att reflektera över det ramgivande samman-hanget. dessa omkringliggande ramar, inkluderande tankesätt, värderingar
med mera, är nämligen ofta oreflekterade och tagna för givna. Samtidigt, och just därför, innehåller de kraftfulla läroprocesser. det borde därför vara viktigt för dem som arbetar med sådant främjande ungdomsarbete att lyfta upp själva utgångspunkterna och ramarna för sitt arbete för reflektion. Vilka oavsiktliga och i värsta fall kontraindicerade läroprocesser riskerar man genom det sammanhang som skapas omkring en satsning? Exempel på en sådan oavsiktlig läroprocess är den inlärda hjälplösheten. (Peterson et al, 1995). En sådan kan uppstå när en person visserligen får hjälp och stöd, men får det på ett sådant sätt och i sådan omfattning att de egna resurserna inte stärks utan man lär sig att man är ständigt beroende av andras stöd för att klara sig och överkomma svåra situationer. Inom socialt arbete talar man om klientiseringsprocesser på ett liknande sätt.
Utvecklingsarbete är intimt förknippat med olika former av lärdomar och läroprocesser. det är något som närmast per definition hör projektverksam-heter till. I utvärderingar av projekt kan man närma sig sådana läroprocesser på olika sätt. Ett är att jämföra det som man sagt sig uppnå med det som faktiskt skett av lärande. Ett annat, som här är i fokus är att undersöka mer förutsättningslöst vilken form av lärande som har skett och vad som verkar vara särskilt betydelsefullt.
Läroprocesser
I de flesta sociala och kulturella sammanhang sker någon form av lärande. Lärande har av vissa forskare beskrivits som en socio-kulturell process och som därför måste förstås i ett större sammanhang (Säljö, 2000). Liknande ut-gångspunkt kan man finna i en del av ungdomskulturforskningen som talat om ”ovanliga läroprocesser” (Fornäs et al, 1998; Sernhede, 2001; Ziehe, 1986). I dessa diskussioner har den (traditionella) skolundervisningen varit den vanliga referensen. denna undervisning har ansetts i för hög grad varit fokuserad på de rena ämneskunskaperna och förbisett de viktiga identitetsmässiga och socio-kultuella processerna. Fokuseringen har inneburit att den kanske mest framträdande och i vilket fall mest svårhanterliga kunskapen en viss grupp barn och unga har fått lärt sig är om deras oförmåga. det vill säga att de lärt sig att de inte kan lära. detta har i sin tur lett till att många inte bara ställt sig/ställts utanför skolsystemet, utan också tappat lusten till att försöka lära sig något överhuvudtaget. Genom så kallade ovanliga läroprocesser, som ofta sker på ungdomarnas fritid och som de själva styr över efter intresse, kan i bästa fall känslan av misslyckande repareras. det har då varit viktigt att just uppmärksamma ett lärande som inbegriper hela den unges person som ges ett reellt utrymme att växa identitetsmässigt.
ett jämställdhetsprojekt. Innehållet och behållningen för deltagarna kan dock i stor utsträckning förstås i pedagogiska termer. För att ungdomarna skulle kunna axla och känna trygghet i att ta en arrangörsroll var de tvungna att lära sig en hel del. det handlade om instrumentella saker som att kunna koppla samman en ljudanläggning, att spellokalen och andra utrymmen säkras i brandskyddshänseende, att värdar fungerar på ett sådant sätt att de kan lugna ned eventuella bråk och liknande. I den utbildning och de seminarier som ledarna arrangerade handlade det i stor utsträckning om att ge denna form av ”know-how”. Men det fanns också ett annat lärande i projektet som löpte parallellt med utbildningens uttalade fokus. det är detta som vi kommer att exemplifiera nedan. Först om den känsla av att ha koll (det innebär att bli en arrangör), därefter om de sociala läroprocesserna som skedde mellan ledare och deltagare och mellan deltagarna själva och slutligen om de kulturella lär-domarna som skapades i deltagarnas möte med rock- och musikbranschen.