Synen på vad ungdomar bör göra på sin fritid, har självklart konsekvenser för synen på samhällets uppgift på ungdomars fritid. Olson (1982) menar att perspektivet under 1900-talet växlat mellan å ena sidan kontroll och behand-ling å den andra sidan utveckbehand-ling och frigörelse6. Kontrollperspektivet var dock länge betraktat som mest seriöst (se också Lars B Ohlsson, 1997). detta perspektiv har kunnat luta sig mot den problemsökartradition som dominerat forskningen om barns och ungas utveckling. Utgångspunkten har varit att förklara det avvikande beteendet för att kunna utveckla förebyggande och behandlande insatser. Sämre har det varit ställt med kunskapsutvecklingen om vad som skyddar och främjar hälsa och välbefinnande. att söka efter problemfaktorer är gott och väl om syftet är att öka förståelsen för vad som ökar risken för att ungdomar blir kriminella eller missbrukar droger och för att utveckla olika stödinsatser. Problemet är att kunskapsutvecklingen ofta varit enögd. Tragiskt nog har man varit blind för de faktorer som skyddar och motverkar en ogynnsam utveckling. Man har missat att uppmärksamma de resurser som ger positiv livskraft. alltså de faktorer som är viktiga i ett främjande arbetet, även för barn och unga som har det trassligt (Brendtro & Larson, 2005; claezon, 1996). Skyddsfaktorerna, såväl individuella som i omgivningen, kan nämligen också balansera och motverka destruktiva förhål-landen som annars skulle avspegla sig i en negativ utveckling (Benard, 2004; Stevenson & Zimmerman, 2005; Sundell & Forster, 2005). Ibland behäftas dock även det främjande perspektivet med samma sorts enögdhet, med skill-naden att här ser man enbart till de positiva resurserna och inte till problemen alls. att fokusera på resurser och de positiva krafterna innebär dock inte att barn och unga måste eller ens blir starka av att växa upp bekymmersfritt. Om unga aldrig får möta och övervinna olika svårigheter går de illa förberedda ut i livet (Pittman & Irby, 1998). Själva kampen att övervinna en svårighet kan faktiskt också vara stärkande (antonovsky, 1991; Gilligan, 2000). Ungdomar kan få ökad tro på sin egen förmåga att bemästra svårigheter, samtidigt som de rent konkret får kunskaper om hur problem kan hanteras. det finns idag ett allt mer övertygande stöd för att satsningar på att ge barn och unga goda utvecklingsbetingelser måste utgå från en helhetssyn på livssituationen och integrera både främjande och förebyggande insatser (catalano et al, 2004). det handlar om utveckla multidimensionella insatser för att stärka skydds-faktorerna och motverka riskskydds-faktorerna, på allt från individuell nivå till den totala sociala omgivningen.
6 Intressant nog finns andra uppdelningar inom socialt arbete. Ett klassiskt dilemma som man brukar tala om är mellan kontroll och behandling/stöd/frigörelse (se exempelvis Billquist, 1999)
När man ser till de spänningar som finns i synen på ungdomars fritid och hur samhällets insatser skall utformas, kan man förvänta sig att finna motsvarande i syn på fritidsgårdarna (eller mötesplatserna). Skall gårdarna exempelvis vara forum för demokratifostran där ungdomarna genom gårds-råd och stormöten får träning i vad det innebär att formulera och kämpa för sina intressen, skall de vara aktivitetscentra med en mängd olika erbjudanden eller skall de vara utrymmen för kravlös social samvaro? Mer övergripande formulerat: skall de vara institutioner för preventiva insatser, utrymmen där ungdomar utvecklar sina intressen och talanger eller är de egentligen i första hand ett uttryck för en fördelningspolitik där ungdomar i utsatta områden får del av samhällets resurser (Ungdomsstyrelsen, 2001, s. 42)?
de beteckningar som används på målgruppen för mötesplatserna säger en hel del om vad som ses som normalt och önskvärt. Ibland är det visserligen den breda ungdomsgruppen man vill nå, men oftast finns vissa särskilt prioriterade grupper. En välkänd beteckning för en sådan prioriterad grupp är ”förenings-lös” ungdom. Själva epitetet ””förenings-lös” signalerar en brist. det finns alltså något som dessa ungdomar saknar och som de följaktligen bör kompenseras för, i de fall de inte kan slussas in i föreningar (Bjurström, 1998). Enligt ett sådant synsätt uppstår behov av fritidsgårdar på grund av att alla ungdomar inte attraheras av föreningsverksamheten. En annan vanlig beteckning bygger på en uppdelning mellan så kallade expressiva och instrumentella ungdomar (Blomdahl et al, 1989). här står det expressiva för ungdomar som uttrycker sin identitet via stil och kreativa former och som söker mer näraliggande kickar, och som ofta kan ha svårt för det disciplinerade arbete skolan kräver (cohen & Taylor, 1992). de instrumentella ungdomarna är på motsvarande sätt de som erövrat och inordnat sig i skolans ordning, alltså vad man med stöd av ovanstående kan sägas ha inordnat sig inom den protestantiska pliktetiken. Vanligen har fritidsgårdarna i högre grad attraherat expressiva ungdomar, och däribland även ungdomar med riskbeteende (Mahoney & Stattin, 2000). För de särskilt prioriterade grupperna tilldelas fritidsgårdarna sociala mål där de syftar till att kompensera för bristande stöd och möjligheter i deras övriga sammanhang, även det samtidigt finns en målsättning att nå en bredare ung-domsgrupp. Vilka ungdomar som besöker mötesplatser för äldre ungdomar och vad som lockar dem finns än så länge ganska lite kunskap om.
På senare år har håkan Stattins forskargrupp i Örebro haft stort infly-tande när gäller synen på ungdomars utveckling och fritid i stort, och även när det handlar om vilka som besöker fritidsgårdar och i vilken mån dessa verksamheter verkligen är förebyggande (Mahoney et al, 2004; Mahoney et al, 2001; Persson, 2006a). de visar till exempel att pojkar med multipla problem (aggressivitet, hyperaktivitet, dåliga skolresultat och stökiga kompisar) går på
fritidsgården signifikant oftare än andra pojkar. att gå på fritidsgården (när man är 13 år) har också samband med brottslighet påbörjad under tonåren och fortsätter ofta under vuxenåren (22 procent av dem som gick på gården som 13-åringar hade pågående brottslighet som vuxna). av forskningsresultaten kan man också lyfta fram att fritidsgårdar med en lös struktur, låg grad av vuxenstyrning och oklara normer, istället för att ha att ha en förebyggande effekt, sätter extra fart på en påbörjad negativ utveckling. Principen är enkel. Ungdomar, som andra, vill umgås med vänner som liknar dem. Sportintres-serade söker sig till likasinnade och så gör också ungdomar i riskzon. När de börjar gå på fritidsgårdar träffar de snart andra ungdomar som också har det bekymmersamt. Tillsammans utforskar och överskrider de normer och gränser och söker alternativa identiteter som kan kompensera för en känsla av misslyckande på andra arenor. Ungdomarna ger varandra impulser till och förstärker varandras idéer om olika former av så kallat avvikande beteende. det etableras snart en avståndstagande kultur till sådant som skola, normer och vuxenvärld. det sammanhållande kittet består av känslor av tillkortakom-manden som uppstår genom att inte räcka till i konkurrensen med andra, eller ha varit utsatta för vuxnas bristande omsorg, förståelse eller gränssättning (dodge et al, 2006).
andreas Persson använder sig delvis av samma material som Stattin med flera ovan och finner att normbrytande beteende är lika kopplat till båda könen bland besökare på fritidsgård. Ett annat resultat är att impulsiva och spänningssökande ungdomar med familjeproblem dras till kamratorienterade och ostrukturerade sammanhang (Persson, 2006b).
det finns en hel del forskning som på samma sätt understryker betydelsen av en strukturerad fritid när det handlar om att förebygga asocialitet, depres-sioner och främja ökad livskvalitet. Larson och Seepersad (2003) tillbakavisar, i en studie om amerikanska ungdomar, exempelvis hypotesen att ungdomar är överaktiverade på sin fritid och behöver få större andrum. Tvärtom visar de att ungdomar som har en strukturerad fritid löper mindre risk för att utsättas för lockelser från droger, kriminalitet et cetera. Samma sak konstateras i en studie av 703 svenska ungdomar av Mahoney och Stattin (2000). Morrissey och Werner-Wilson (2005) visar på liknande sätt att ungdomar som deltog i strukturerade fritidsaktiviteter i högre grad hade en positiv inställning till sin omgivning och samhället och var i högre grad aktiva i pro-sociala akti-viteter, såsom att vilja dela med sig, beredskap att vilja hjälpa andra och ge tröst när det krävs. Persson, Kerr och Stattin (2007) undersöker också varför ungdomar slutar i strukturerade fritidsaktiviteter och fann två förklaringar. För det första lockade samvaro med kamrater som inte hade en strukture-rad fritid och för det andra var stämningen i hemmet och relationerna till
föräldrarna viktiga. de ungdomar som uppfattade föräldern som hård och kontrollerande, utan vilja till lyssnande och dialog, som förlöjligande eller på annat sätt hade en nedsättande attityd, drog sig undan vuxenkontrollerad aktivitet även på fritiden.
d
et förebyggande och främjandeperspektivet hänger nära samman. I ungdomsarbetet beskrivs ofta målet för dem båda handlar som att ge unga människor möjlighet till att ta tillvara sina resurser, utveckla positiva livssammanhang och undvika missbruk, kriminalitet et cetera. det ena kan ofta ses som en konsekvens av det andra. Exempelvis menar man att ett gott främjande arbete i sin förlängning bör innebära att mindre önskvärda företeelser förebyggs. Man kan också tänkas arbeta utifrån ett förebyggande syfte, men använda sig av en främjande metod och så vidare. I flera av våra gruppintervjuer med fritidsledare framkom också en svårighet att dra en gräns mellan de båda.Jag tycker alltid det är svårt att dra en gräns mellan vad som är förebyggande och vad som är främjande. Främjande arbete är ju förebyggande arbete många gånger. Men man försöker ju ha en främjande inställning i alla fall – att man inte bemöts med en probleminställning istället för en möjlighetsinställning (activ Fritid) Jag tycker att vi jobbar både och. Och ibland kan det vara svårt. det är svårt att sätta fingret på att just det är förebyggande eller att just det är det andra. (Öckerö)
En avgränsning mellan de båda är att det förebyggande arbetet har ett problem, exempelvis olika slag av normbrytande beteende, som skall undvikas i fokus, medan det främjande utgår från de positiva resurserna, och att tillgodose olika behov. Man kan också säga att det förebyggande arbetet tar riktning mot framtiden – resultatet av arbetet mäts i princip i förhållande till om man lyckas undvika ett problem som kunde uppstå. det främjande har däremot i högre grad blicken riktad mot nuet. Om man lyckas med att ge ungdomar förutsättningar att utveckla sina kapaciteter, så har också ett främjande arbete