Barnets rättigheter och nuvarande rättsliga ställning

I denna del kommer en djupare presentation om hur barnets rättigheter vuxit fram samt barnets nuvarande rättsliga ställning. Detta för att ge en djupare förståelse för studiens kommande resultat och analys.

3.3.1 Framväxt av barnets rättigheter

Diskussioner huruvida barns rättigheter ska ses på samma sätt som vuxnas rättigheter har pågått under en längre tid, främst inom området filosofi och juridik, men även inom det sociala arbetet (Singer, 2019). Schiratzki (2019)

visar på att barns rättigheter delas upp i sociala, civila och politiska rättigheter, liksom för människor i övrigt. De sociala rättigheterna syftar till säkerställandet av de grundläggande levnadsvillkoren, exempelvis hälsa och ekonomisk trygghet. Civila rättigheter syftar till att barn på jämlik grund och enligt laga ordning kunna hävda och försvara sina rättigheter, exempelvis yttrandefrihet och personlig frihet. Slutligen politiska rättigheter som syftar till barnens rätt att delta politiskt.

Grunden till framtagande av barnets rättigheter ligger, kanske inte helt främmande i att barn under historiens gång farit illa. Till en början fokuserades det på att omgivningen skulle ansvara för barnet och ge barnet skydd, istället för på barnets rätt till att självständigt kräva skydd (Schiratzki, 2019).

Hur barnens rättigheter framställs genom lagrum har under åren fått stor kritik i Sverige. Den del av kritiken riktar sig till att de formulerade mål i de rättigheter som finns för barn i flertalet avseenden motsäger varandra, samt kritik emot att rättigheterna uppfattas som konfliktdrivande i frågor som rör barn. Dessutom riktar sig kritik till att samspelet mellan autonomi och skydd inte är väl förtydligat i lagrum, såsom i fall där rättigheterna används som verktyg för att skydda barnet istället för att rättigheter användes i syfte av barnets självbestämmande. Ett exempel på detta är vårdnadshavares tillsynsansvar över barnet som inte är förhandlingsbart, vilket i sin tur innebär att barnet inte har möjlighet att nyttja sin självbestämmanderätt.

Med detta menas att barnets självbestämmande inte går före vårdnadshavares skyldighet att skydda barnet. Det går utläsa i vårdnad, boende och umgängesfrågor där barnet yttrar sig och då rätten beslutar emot barnets vilja med motivering att beslutet som tagits är för att skydda barnet (Schiratzki, 2019).

Barnperspektivet framhålls gärna i samhällsdiskussioner om hur barnets rättigheter uttrycks, dock är det viktigt att ta till hänsyn att barnperspektivet inte är generellt applicerbart i alla situationer, utan det ska utgå från det enskilda barnets situation (Stern, 2004). Barnperspektivet likt barnets bästa går alltså inte att peka ut som någonting generellt, vilket det inte heller ska göra då det ska vara enskilt bedömt beroende på faktorer som barnets behov,

intresse, situation osv. (Singer, 2019). Barnets bästa och barnets delaktighet är två av de fyra grundprinciperna utifrån barnkonventionen, men även Föräldrabalken, som oftast behandlas i sammanhang där myndigheter och barn möts (Schiratzki, 2019). Barnkonventionen är en bidragande faktor till att särskild hänsyn tas till synsättet att arbeta utifrån barnets bästa och arbetet med barnets delaktighet. Trots att det har funnits ett synsätt sedan tidigare som syftar till barnets bästa, har barnkonventionen bidragit till att innebörden av barnets bästa har förändrats i det avseende att barnkonventionen betonar barnets fulla människovärde (Singer, 2019). Som effekt av barnets rättsliga framväxt förekommer idag hänvisning till barnets bästa i flertalet lagrum, utöver de tidigare nämnda i studien, exempelvis i HSL, LVU, LSS, LIA, UtlL, Skollagen, Lagen om personnamn, Häkteslagen, Fängelselagen, Lagen om särskild företrädare för barn, Patientlagen samt Tandvårdslagen (Schiratzki, 2019).

3.3.2 Barnets nuvarande rättsliga ställning

I familjerättsliga ärenden avseende vårdnad, boende och umgänge uppmärksammade barnrättskommissionen, på uppdrag av regeringen 1977, att det saknades ett barnrättsperspektiv och att föräldrarättsperspektivet var det som framhävdes i domstolsbeslut. Detta var en av faktorerna som ledde till förbudet mot aga, som infördes 1979 (Singer, 2019). Bestämmelsen finns idag numera i 6 kap 1§ FB som uttrycker att barn inte får utsättas för kroppslig bestraffning eller annan kränkande behandling (SFS 1949:105). Efter 1979 publicerades det två ytterligare rapporter som framhävde barnets formella och juridiska rätt till att få sin röst hörd i rättsliga sammanhang. Detta fick dock inte det kraftiga genomslag som tidigare framtagande av publikationer fått, utan avslogs 1989 på grund av att det ansågs vara ett hinder i familjerättsliga ärenden där vårdnadshavare varit överens i frågan om vårdnad, boende och umgänge (Heimer & Palme, 2016). Barnet sågs då fortfarande som ett objekt i föräldrarnas omsorg, än ett subjekt i frågan om dennes rättigheter i relation med föräldrarna (Singer, 2019).

När Sverige ratificerade barnkonventionen år 1990 hamnade artikel 12 om barnets delaktighet och egen vilja i stort fokus, vilket ledde till att frågan om

barnets rätt att få komma till talan togs upp 1994 i en departementspromemoria (Prop. 1994/95:224). Domstolen hade därefter skyldighet att ta särskild hänsyn till barnets vilja i ärenden likt vårdnad, boende och umgänge. Detta skulle komma att ge barnet rätt till självbestämmande i frågor som berör barnet och domstol ska i beslut respektera barnets åsikter och döma i fördel, om det inte fanns uppenbara skäl att det skulle gå emot barnets bästa (Singer, 2019). Barnkonventionens artikel 12 har i den mening varit en bidragande faktor i hur barnets rättsliga ställning förändrats från att barnet varit ett objekt, till att barnet blivit mer ett mer självbestämmande subjekt i rättsliga processer (Stern, 2004).

Genom lagändring i SoL (SFS 2001:453) 2010, gavs barnavårdutredningar på socialtjänsten möjligheten att ha samtal med barn utan en vårdnadshavares samtycke eller närvaro. Singer (2019) menar att detta innebär att barnets vilja är det som avgör om barnet vill ha samtal med utredaren eller inte. Det vill säga att barnet har rätt till att vara självbestämmande i frågan, det ska alltså inte finnas något tvång från utredaren eller föräldrarnas sida huruvida barnet kommer till tals eller inte. Dock beskriver Heimer och Palme (2016) att barnets röst ofta försvinner i utredningsdokumentationer och att detta är ett problem som pågått under en längre tid. Lagstiftningen är inte alltid tydlig huruvida barnets delaktighet ska yttra sig och dokumenteras, vilket kan vara en orsak till att barnets röst blir bristfällig i dokumentationen. Detta är en bidragande faktor till de pågående diskussionerna om barnets rättsliga ställning.