Sammanfattande diskussion

Innan studien fanns en del på förhand utformade förväntningar kring vilket resultat som studien skulle leda till, bland annat ett mer tydligt resultat av hur inkorporering påverkat beslutsmotiveringar avseende vårdnad, boende och umgänge. I stället gav resultaten en negativ överraskning att domar generellt inte beaktar barnets bästa och barnets delaktighet i den utsträckning som förväntades. Denna reaktion skulle kunna bygga på den förförståelse som grundar sig i att det teoretiska framhäver barnets rättigheter mer omfattande inom det sociala arbetets olika verksamheter.

Detta kan upplevas som en krock mellan det sociala arbetet och det juridiska arbetet, både i teori och praktik, vilket kan vara en faktor till reaktionen på det framtagna resultatet.

Studien är utformad utifrån totalt 21 domar, 10 från 2017 respektive 11 från 2020, vilket i sig är ett begränsat urval som kan ha haft en möjlig påverkan på studiens resultat. Alla domar är dessutom inhämtade från en och samma hovrätt, vilket också kan ha haft en påverkan på resultatet eftersom hovrätten likt andra organisationer tenderar att bygga upp egna lokala riktlinjer samt informella bestämmelser och normer. Hade studien dessutom pågått under en längre tid hade ett större urval kunnat bearbetats och andra kriterier kunnat ligga till grund, vilket troligtvis hade kunnat redovisa ett tydligare och mer omfattande resultat. Dessutom grundar sig studien på bedömning utifrån egna tolkningar och förförståelse, vilket innebär att andra

kan ha gjort alternativa tolkningar av materialet. Dock utifrån metod och teorival samt tidigare forskning och kunskapsläge, bedöms studien i sin helhet inte kunna utesluta ge likvärdiga resultat oberoende vem som genomför studien.

Studiegenomförarnas uppfattning är att det finns brister i det svenska rättsliga processerna om vårdnad, boende och umgänge stärks av de lagändringar i FB (prop. 2020/21:105) som införs under 2021 och 2022 som handlar om att stärka barnperspektivet i vårdnadstvister. Även tidigare vårdnadsreform från 2006 (SOU 2017:6) vars syfte var att stärka barnrättsperspektivet kan ses som en bidragande faktor till senare förhållningssätt i beslut om beaktandet av barnets bästa och barnets rätt att komma till tals i ärenden där de har rätt till att påverka det slutgiltiga domslutet med egna önskningar och åsikter som kan vara relevanta för barnets bästa. Baier m.fl. (2018) menar på att ytterligare faktorer än lagändringar är relevanta för hur rättsliga processer genomförs, bland annat tar implementeringsprocessen tid och samhällsförändringar och normvärderingar krävs för att påvisa tydliga förändring av vad lagändringar kan medföra. Detta innebär att inkorporeringen av barnkonventionen som helhet i svensk lag, som är relativt nyligen genomförd, troligtvis inte har uppnått sin fulla effekt än. Dock ratificerades barnkonventionen i svensk lag under tidigt 1990-tal, vilket innebär en möjlighet till att ha kunnat arbetat mer med konventionen även fast den inte haft samma rättsliga ställning som vid inkorporeringen 2020. Dessutom måste hänsyn tas till att inkorporeringen av barnkonventionen påverkar flertalet andra myndigheter och domstolar, och innebär att alla som påverkas av barnkonventionens inkorporering måste föra en egen process med att implementera konventionen i lokala riktlinjer och policys. Då olika myndigheterna har olika förutsättningar och resurser går det även att anta att myndigheterna ligger i olika faser av implementeringen. Vilket kan medföra att myndigheter använder sig av barnkonventionen i olika utsträckning, som skulle kunna ha en inverkan för i vilken omfattning barnets bästa beaktas samt vilken omfattning barnets delaktighet ges i olika processer som rör barn i vårdnad, boende och umgängesärenden.

Det finns faktorer som kan vara avgörande för om barn ska komma till tals i rättsliga processer i samband med beslut som rör barnet. Ett exempel kan vara i fall där barnet kan komma till skada eller lida men av att delta under domstolsförhandlingar, då det kan vara en påfrestande situation för ett barn.

Avvägningen av detta borde framkomma tydligt i domstolens bedömning för att beakta barnperspektivet i ärendet. Huruvida det är lämpligt bör däremot framkomma i domstolens bedömning då flera av fallen som studerats skulle kunna hamna under en annan bedömning i studien, vilket hade haft en betydande påverkan på studiens resultat.

Det kan ifrågasättas att barn i ett stort antal av de granskade domarna inte överhuvudtaget görs delaktiga i processen kring deras vårdnad, boende och umgänge. Det är trots allt barnet som i största mån påverkas av beslutet, men som stundvis har minst att säga till om. Det är samtidigt viktigt att ta hänsyn till att barnet inte alltid gynnas av att göras delaktiga i processen. Detta eftersom det i vissa fall kan innebära att barnet måste ta ställning i en konflikt mellan vuxna. Det krävs därför att domstolen gör en avvägning mellan barnets delaktighet i beslut som berör deras liv och samvaro, mot vad som anses vara barnets bästa på lång sikt. Den avvägningen kan inte anses vara enkel eftersom det kräver att domstolen i viss mån ska förutse konsekvenser av beslut som fattas på den begränsade insynen domstolen får i barnets liv, som i stor del baseras på vad barnets vårdnadshavare väljer att framföra. Det är viktigt att vuxenvärlden tar sitt ansvar kring att göra barnen delaktiga, samtidigt som barnets bästa beaktas genom att delaktighet görs möjlig på ett sätt som inte tillför barnet skada eller gör barnet till ensamt ansvarig för sin situation. Det handlar därmed om att anpassa situationen för barnet och ta hänsyn till barnets förståelse och mognad. Detta bör framgå i någon form av dokumentation i domstolens beslutsmotiveringar, av bland annat den anledningen att barn senare i vuxen ålder kan ta del av det slutgiltiga domslutet och den rättsliga processen. Dokumentationen bör visa på respekt för individen och kunna ge en förståelse för hur bedömningen genomförts i den rättsliga processen och i bästa fall stämma överens med barnets och familjens upplevda situation.

Dock går det att diskutera huruvida alla barn som är delaktiga i rättsliga processer ska komma till tals. Faktorer så som ålder, mognad, långsiktig

påverkan, risk för bortförande eller liknande kan vara avgörande och välmotiverade för att skydda barnet. Åldern är en av de faktorer som är mest omdiskuterade, bland annat har Barnrättskommittén tidigare kritiserat Norge för att de i lagen specificerar när barn ska få komma till tals i en rättslig process, vilket i Norge är vid sju års ålder. Det eftersom det inskränker på rättigheterna för barn under sex år som inte ges möjlighet till att uttrycka sina åsikter och önskemål i någon större omfattning.

En vårdnadstvist inleds i störst utsträckning på begäran av en av barnets vårdnadshavare, vilket innebär att barnet inte ges möjlighet att ta ställning till om en tvist ska inledas. Vilken kan härledas till att det i slutändan är vårdnadshavare och vuxenvärlden som har ansvar att säkerställa barnets bästa samt att barn under 18 år i regel saknar rättslig handlingsförmåga.

Däremot kan det innebära att en rättslig process sker utan samtycke av barnet som huvudsakligen berörs av konflikten. Det innebär i viss del att barn enligt domstolsbeslut kan tvingas till umgänge med en förälder, trots att barnet inte samtycker till detta. Däremot går det inte med samma tillvägagångssätt att tvinga en förälder till umgänge med sitt barn, vilket motsäger att barn har rätt till sina föräldrar.