Bedömning och beslut

En idé som bedöms passa riskkapitalbolagets standardkriterier går vidare till en bedömning på flera viktiga punkter. Enligt Tybjee & Bruno (1984) finns det flera bedömningspunkter som kan sägas återkomma i riskkapitalbolagens allra första investeringsbeslut. Wells (1974, i Fredriksen 1997) talar om i prin- cip om samma punkter, men tillskriver entreprenörens egenskaper större betydelse. En helt annan syn ges av Poindexter (1976, i Fredriksen 1997), som lägger all vikt vid rent finansiella faktorer. Slutligen väljer Macmillan m.fl. (1985) en mellanväg när de menar att både finansiella (risk) och personella faktorer måste se bra ut för att riskkapitalister ska investera tid och pengar i en ny idé. De bolag vi intervjuat har alla mycket likartad inställning till vilka fak- torer de anser är avgörande för det första beslutet om att investera. De har alla en formellt dokumenterad beslutsprocess, som i allt väsentligt ser likadan ut i de fyra bolagen.

Till att börja med görs en analys av potentiell konkurrens och eventuella inträdesbar-

riärer. Punkten tas exempelvis upp av Tyebjee & Bruno (1984), som menar att

hotet från nyetablerare påverkar bedömningen. Ett sätt att försvåra för nyeta- blerare är enligt de intervjuade att skaffa patent på den tekniska lösningen,

men det förutsätter att patentet inte är alltför lätt att ta sig runt genom alterna- tiva lösningar. För att överhuvudtaget kunna få ett patent krävs att produkten är unik i något avgörande avseende.

Produktens unicitet är enligt Tybjee & Bruno (1984) också en viktig faktor för

den totala bedömningen. Samtliga vi intervjuat menar att uniciteten i och för sig är av vikt, men att en unik produkt inte är tillräcklig. Den måste dessutom tillföra en tydlig och gärna mätbar kundnytta. Vi anser att det agerandet visar att riskkapitalisterna inte är beredda att satsa på produkter vars framgång i hög utsträckning bygger på omfattande marknadsföring. Kundnyttan ska inte behöva skapas genom marknadsföring, utan måste så att säga finnas inbyggd i själva idén.

Vi upplever att samtliga intervjuade är överens gällande den uppenbara kund-

nyttans betydelse för investeringsbeslutet. Vi tror dock att det ibland kan vara

svårt att exakt mäta kundnyttan. Ifall en idé är så nyskapande att den skulle kunna ge upphov till en helt ny bransch, som till exempel mobiltelefonen eller persondatorn, är det möjligt att fördelarna inte är uppenbara före introduktio- nen. Enligt Kaplan (1999) är idéer som kan leda till branschuppkomst de svåraste och mest utmanande både att bedöma och att engagera sig i, samti- digt som de kan bli mycket framgångsrika. Vi tror därför att ett alltför starkt fokus på uppenbar kundnytta skulle kunna göra att en riskkapitalist gick miste om en riktigt bra idé.

På en punkt upplever vi dock att riskkapitalbolagens innovationsstrategi kan skilja sig åt. Skillnaden avser inställningen till vikten av att patenterbarhet finns. Samtliga menar att de föredrar patenterbarhet i någon utsträckning, men till exempel Creandum är för närvarande engagerade i flera projekt som handlar

om utveckling av mjukvara, som är ett område där det i princip är omöjligt att få patent. I direkt kontrast står till exempel ITeksa och Saab VCC, som båda mer eller mindre kräver patent. Vi anser att Creandums strategi är mer risk- fylld, men att den också öppnar möjligheter att hitta fler bra projekt att inve- stera i.

En mycket viktig punkt är den framtida produktens marknadspotential. För att bedöma den görs en fördjupad marknadsanalys. I detta sammanhang är det en klar fördel ifall en kundkontakt redan är etablerad innan idén når riskkapitalis- ten. Tyebjee & Bruno (1984) talar om att riskkapitalister lägger stor vikt vid hur attraktiv marknaden för produkten är. Vi ser att de bolag vi talat med lägger en betydande vikt vid att det finns en framtida efterfrågan på produkten, vilket även Wells (1974, i Fredriksen 1997) tar upp. Som vi ser det skulle det kunna hända att det är svårt att förutsäga marknaden. I ett sådant fall, där riskkapitalisten ändå tror på själva idén, har vi fått uppfattningen att en större vikt kan läggas vid andra faktorer, såsom ledningens engagemang.

Bland annat Wells (1974, i Fredriksen 1997) lägger stor vikt vid ledningens

engagemang, som av andra teoretiker, till exempel Macmillian m.fl. (1985), även

refereras till som kompetens eller erfarenhet. De vi intervjuat menar att de tycker det är mycket viktigt att i ett tidigt skede träffa idégenereraren för att avgöra om personen, eller i vissa fall flera personer, kan tänkas vara lämpliga entreprenörer. Vi upplever att de alla förutsätter att idégenereraren ska vara den som, med stöd från riskkapitalisten, driver utvecklingen och så småning- om introduktionen av idén. Således anser vi att personens/personernas entre- prenöriella egenskaper kan vara en rentav avgörande faktor för investerings- beslutet.

En stor fördel är om idégenereraren sedan tidigare är en framgångsrik entre- prenör. Enligt Galbraith (1982) har de personer som betraktas som kreativa ofta tidigare erfarenheter från uppstartsverksamhet. Han menar vidare att två viktiga egenskaper hos sådana personer är att de har stort behov av att uppnå saker och inte får tveka att ta risker. De vi intervjuat talar om att en sådan person bör vara driftig, vilket överensstämmer med Galbraiths påstående. Dock menar de även att en rad andra egenskaper också är viktiga. Vi ser såle- des att de inte bara lägger vikt vid att personen är kreativ, utan även att perso- nen till exempel är lätt att samarbeta med, vilket vi inte anser behöver ha något som helst samband med huruvida personen är kreativ eller inte.

Det är inte sällan flera personer som tillsammans står bakom en idé. De vi intervjuat talar då om att det ska finnas ett bra entrepenöriellt team. Det tolkar vi som att det innebär att riskkapitalisterna bedömer individernas samlade egen- skaper snarare än varje individ för sig. Även om vissa individer inte riktigt räcker till förstår vi att de ändå kan vara intressanta om delarna i teamet kom- pletterar varandra och är tillräckligt starkt. Resonemanget styrks även av Gus- tavssons (2003) slutsats att entreprenörsteamet är företagandets framtid.

Som vi tidigare konstaterat skiljer sig Saab VCC i några avseenden från de fristående riskkapitalbolagens sätt att bedöma idéer. I fallet entreprenörens betydelse skiljer de sig genom att de i vissa fall kan tänka sig att acceptera en idé från en icke-entreprenöriell idégenererare. Skälet är att de kan tänka sig att ta in en annan person som tar över den entreprenöriella rollen. Vi anser inte att det är möjligt för en fristående riskkapitalist att på ett moraliskt och ibland även juridiskt riktigt sätt vidta en sådan manöver, utan att ersätta idégenera- torn. Det skulle vidare kunna medföra en rad nya svårigheter, framförallt förhandlingsmässiga. Som vi ser det drabbas inte VCC av det problemet,

eftersom Saab nästan alltid redan äger rättigheterna till alla idéer som utvecklas av anställda inom koncernen.

Även om en utmärkt entreprenör utvecklat en unik produkt med en tydlig kundnytta, som verkar efterfrågas och som kan introduceras med en lagom mängd kapital, är det inte riskfritt att investera i den. Det framgår exempelvis av Macmillians m.fl. (1985) riskfaktorer. Skälet är helt enkelt att någon eller flera av bedömningarna kan vara felaktiga. Vi tror det är omöjligt att exakt bedöma en persons egenskaper, eftersom bilden skapas under interaktion med riskkapitalisten och därmed kan påverkas. Vidare anser vi att det är omöjligt att förutsäga exakt hur marknaden kommer att ta emot en ny produkt, efter- som den på grund av både inre och yttre påverkan hela tiden förändras. Poin- dexter (1976, i Fredriksen 1997) menar att flera finansiella aspekter också spelar in. De vi intervjuat tycks inte vara beredda att investera i en idé där de inte kan se att det finns möjlighet till förhållandevis hög avkastning. De fakto- rer som måste vägas mot varandra är enligt Poindexter den förväntade avkast- ningen mot den förväntade risken.

Möjligheterna till avkastning påverkas enligt de intervjuade av flera faktorer.

Några exempel är hur mycket det går att få betalt för produkten, hur stor ägarandel i företaget riskkapitalbolaget kan förhandla till sig samt hur efter hur lång tid det går att förvänta sig några intäkter överhuvudtaget. Till den risk som kvarstår trots alla bedömningar tillkommer så kallad likviditetsrisk, det vill säga risken att riskkapitalbolaget inte har möjlighet att ”göra exit” ur enga- gemanget vid en lämplig tidpunkt. Enligt Tyebjee & Bruno (1984) vill riskka- pitalister ha den möjligheten för att våga ge sig in i en investering, vilket be- kräftas av resultaten från våra intervjuer.