Idégenerering

Det inledande steget i riskkapitalisternas innovationsprocess är att på något vis positionera sig i sin omvärld på ett sådant sätt att de finner och sporrar idéer värda att utveckla till företag. Hur det ska gå till är inte helt självklart. I dagens svenska riskkapitalbransch jobbar aktörerna på ett likartat sätt. Grunden i deras tillvägagångssätt är att vara del i ett brett nätverk av personliga kontakter och organisationer, varav många är statliga, som aktivt arbetar för att främja svenskt småföretagande. Stora nätverksorganisationer delas av många aktörer, vilket vi anser borde innebära att det finns en viss mån av konkurrens om de bra idéerna. Det finns dock skillnader i riskkapitalbolagens preferenser och strategier avseende investeringar, som tycks göra att få idéer passar många investerare. Vidare menar de intervjuade att det idag finns fler intressanta idéer än det finns riskvilligt kapital, varför de upplever konkurrensen som relativt begränsad.

Vidare samarbetar riskkapitalbolagen mycket tydligt sinsemellan genom så kallad syndikering, alltså att de delar på en idé och utvecklar den tillsammans istället för att slåss om den. Enligt Svensson m.fl. (2001) kan en sådan form av nätverksagerande vara ett sätt att genomföra en utveckling som parterna var för sig inte skulle vara beredda att ta på sig risken för. Generellt har vi sett att den främsta idékällan för riskkapitalbolagen är nätverken. Även om möjlighe- ten finns för en idégenererare att själv initiera en kontakt med ett riskkapital- bolag är det sällsynt att den kontakten leder till samarbete. Nästan alla enga- gemang härstammar från idéer som nått bolagen via referenser i nätverken.

Vi har sett att nätverken inte bara består av tydliga nätverk, såsom samarbets- organisationer och organisationer för kunskapsöverföring mellan universitet

och näringsliv, utan även personliga kontaktnät inom näringsliv och bland tidigare framgångsrika entreprenörer. Enligt de intervjuade är det överhuvud- taget inte möjligt för riskkapitalbolagen att själva besitta alla de spetskompe- tenser som behövs för att utveckla och bedöma nya idéer. De hämtar istället vid behov rätt kompetens ur sitt breda kontaktnät inom näringsliv och hög- skolor. Sammantaget menar vi att de bildar avgränsade externa enheter, vilka hjälper riskkapitalisterna att generera idéer. Fördelen med detta arbetssätt är enligt Galbraith (1982) att riskkapitalisten inte tvingas bära tunga kostnader som ofta är förknippade med intern utveckling.

Flera teoretiker, bland annat Galbraith (1982) och Svensson m.fl. (2001), menar att ett aktivt deltagande i nätverk är en strategi för företag att finna idéer när behovet av utveckling är stort. Idéer kommer sällan av sig själva, utan måste enligt författarna i stor utsträckning underlättas genom aktivt arbete. Vi har dock under intervjuerna fått fram att det inte räcker att finna idéer. För att en idés nyhets- och marknadsvärde ska kunna utvärderas måste idén ges en chans att utvecklas till ett stadium där det är möjligt att göra en grundlig analys av idéns hållbarhet. Den inledande utvecklingen kräver tid och inte sällan en del pengar. Galbraith (1982) menar också att en av de viktigaste förutsättningarna till innovation är att företag avsätter särskilda medel för tidig utveckling.

Vi har sett att riskkapitalister är beroende av idéer utifrån. Deras verksamhet går helt och hållet ut på att stödja nyföretagare mot del i vinsten, inte att själva ta på sig en företagarroll. Med Galbraiths slutsatser i minnet borde följden av riskkapitalisternas idéberoende vara att de är beredda att i viss utsträckning stödja de tidiga stegen i idéutvecklingen. Vi har dock funnit att så idag sällan är fallet. De svenska riskkapitalisterna är mycket försiktiga med att investera i

de allra tidigaste stegen. En stor majoritet av de tidiga investeringar som gjor- des under IT-boomen ledde till ibland betydande förluster, vilket riskkapitalis- terna verkar vara överens om är den direkta orsaken till dagens mer återhåll- samma hållning. Reaktionen är ett uttryck för den primära osäkerhet, som Tecce (1994) beskriver, som kan uppstå som följd av oförutsedda händelser. Vi ser att det uppstått ett motstånd mot misslyckanden även i tidiga skeden, vilket lett till att färre projekt utforskas närmare och att de måste vara mer utvecklade för att vara intressanta.

Vidare har vi sett att det inte hos något av de totalt fyra riskkapitalbolagen finns någon speciell budget för att finna nya idéer, utan de resurser som läggs ned på uppsökande verksamhet handlar till största del om att avsätta tid. För att tiden ska kunna utnyttjas effektivt menar vi att egenskaperna hos de an- ställda i riskkapitalbolagen är väldigt viktiga för möjligheterna att finna nya idéer. Enligt Galbraith (1982) påverkar särskilt sponsorns karaktäristiska drag hur väl ett företag förmår ta hand om idéer och utveckla dem. De egenskaper som enligt teorin är viktigast är generellt affärssinne och förmågan att leda förhandlingar, vilket bekräftats under våra intervjuer. En annan minst lika viktig egenskap, som teorin dock inte tar upp, är enligt de intervjuade förmå- gan att bedöma och hantera nya personer. Alltså det som ofta brukar benäm- nas social kompetens.

De anställdas färdigheter tas i bruk varje gång en ny idé hamnar på deras bord. För att inte ödsla tid, och därmed pengar, i onödan gäller det att en inkommen idé behandlas snabbt och korrekt. Vi menar att det snabba agerandet hjälper riskkapitalbolagen att behålla de idéer som är bra, i och med att de drar igång sin arbetsprocess omedelbart. Om en idé visar sig vara intressant att gå vidare med tas den initiala kontakten med idégenereraren snabbt och ett första möte

arrangeras. Vi ser att det snabba arbetssättet finns hos samtliga intervjuade bolag, men förstår samtidigt att den gynnsamma situationen idag delvis beror på att det totala idéflödet till riskkapitalbolagen minskat så kraftigt sedan IT- kraschen.