Vilka begränsningar i arbetet med delaktighet synliggörs av de professionella?

Vid tematisering och analys av empirin synliggjordes begränsningar i de professionellas arbete med delaktighet för brukarna. Trots de olika ansvarsområdena som föreligger för våra respondenter har vi funnit likheter i begränsningarna, varför vi här vill synliggöra vart de samstämmer och vart skillnaderna finns.

5.3.1. Personal och tid

Tidsbrist ansågs som en återkommande utmaning i arbete med delaktighet. För att göra brukaren fullt delaktig vid beslut menade respondenterna att de måste ge brukaren tid att förstå situationen hen befinner sig i, förstå vad den professionelle säger och vill, samt förstå konsekvenser av sina val.

Ja, det är ju tidsaspekten tänker jag. Bemanningen och tiden och vad man hinner lägga ned på uppföljningar… Och, ja, ta sig an det här med hur personen kommunicerar och… vilja ha delaktighet. [...] Ja, det är väl det. Och sen kommunikationshandikapp och oförmåga, alltså att hitta

kommunikationssätt […] (H2)

Brist på tid påverkades även av personalomsättning och antal brukare på boendet. Personalomsättningen menade respondenterna kunde utgöra en otrygghet hos brukaren, vilket fick konsekvensen att hen inte yttrade sina åsikter. Brukartätheten skapade tidsbrist, vilket innebar att stödpersonalen saknade tid att ge brukarna en guldkant på vardagen, något som de önskade.

"Och det kan vara också, alltså man ser ju skillnad på vissa ställen, är det så att personalen, boendepersonalen har jobbat där många år, då är det väldigt tryggt för dom här personerna. Men börjar vi få en rundgång på att folk slutar mycket, då blir dom väldigt otrygga och det gör att dom också säger ”nej, nej”, dom vill inte släppa in någon, dom har inte något förtroende, dom är inte riktigt trygg med den här personalen." (H3)

Det jag tänker på är väl det jag redan har sagt, att det är personalens vilja, intresse och uppfinningsrikedom, alltså som det hänger på, mycket. [...] Men, ja, vad jag skulle vilja ha mycket mer av, det är ju handledning och

Sida 39 av 61

utbildning. För det tror jag skulle… dels så är det personlighet hos

personal, men också hur mycket man har på fötterna runt omkring. Vad är möjligt att göra, vad har vi… vad vi har skyldighet att göra, det kanske inte spelar så stor roll, för man drivs ju egentligen av sitt eget. Om man tycker det är roligt, då tycker man att det är roligt och så, då spelar det ingen roll hur mycket skyldiga vi är, då kan man ändå komma undan om man känner så. (S2)

Det S2 lyfter med eget driv kompliceras av det H3 menar med en rundgång. När en organisation förlitar sig på individuella egenskaper hos sina anställda skapar detta stora problem för brukarens delaktighet. Vid en stor personalomsättning går kunskap och driv förlorat med personalen som slutar, organisationen kan på detta sätt tappa det som fick delaktigheten att fungera. Förutom att brukaren förlorar en person som hen har en anknytning till, bryts en del av kontinuiteten i både omvårdnad och vardag genom att arbetsmetoden och den norm som brukarna har vant sig vid kan bli en annan. Att ny personal ska lära känna brukaren igen och brukaren ska bli trygg med denna kan ta väldigt lång tid, vilket H2 menar inte finns. Brukaren riskerar missaktningar på grundläggande och social erkännandenivå vilket kan innebär otrygghet, låg självkänsla och utanförskap (Giertz, 2012; Honneth, 2003). Det grundläggande erkännandet bygger på anknytning och kontinuitet, vilket självklart riskeras vid stora personalomsättningar (Honneth, 2003). Om den sociala gruppen på boendet ständigt ändras kan det bli svårt att känna en tillhörig till gruppen, vilket riskerar ett utanförskap (Honneth, 2003).

5.3.2 Kommunikationssvårigheter

Både stödpersonal och handläggare tog upp hur viktigt ett verbalt språk eller att göra sig förstådd är för brukarens delaktighet. Stödpersonalen menade att det utgör grunden för delaktighet; förstår de inte varandra kan personalen inte göra brukarna delaktiga. Därför vill vi lägga ett särskilt fokus vid detta. Tillsammans med en begränsad kognitiv och intellektuell förmåga menade respondenterna att det kan vara svårt att ta del av brukarens vilja och önskemål. Vi frågade därför om och hur de arbetade med alternativa kommunikationsmetoder. Något som visade sig vara sparsamt använt. Bildstöd användes i mycket begränsad omfattning hos några av stödpersonalen, medan det inte verkade förekomma hos handläggarna. Istället synliggjordes användandet av brukarens representanter som en viktig del i att överbrygga kommunikations-svårigheterna.

Sida 40 av 61

Alltså det är ganska lite utav det. Vi pratar en del om det, men dom

[brukarna] har nog lite för låg kognitiv nivå kanske för att… Däremot efter att jag gick en, eller vi är ett par stycken, som gick en tvådagarsutbildning om kommunikativt stöd och bildstöd. Efter det så har jag använt bildstöd.se och så har jag gjort deras [brukarnas] rutiner. Och det läser personalen, så att det är ett bildstöd för personalen skull, men indirekt för kundens skull.

(S2)

Jag träffar ju aldrig en brukare som inte kan föra sin egen tala, i princip, själv. Utan det sker ju nästan alltid tillsammans med en förälder eller en god man eller någon annan närstående släkting, så den personen träffar inte jag själv. Nä, det gör jag inte, det är alltid en tredje part med. (H1)

Vi ser ett grundläggande erkännande hos S2 ovan, vilket samtidigt kan förloras då kommunikationshjälpmedlet vänder sig till personalen istället för till brukaren. S2:s tolkning om brukarens funktionsförmåga kan vara sann, men vår tolkning är att brukaren inte får ett fullt rättsligt erkännande genom nedvärdering i förmåga att förstå kommunikationshjälpmedlet (Giertz, 2012; Honneth, 2003). Vi tolkar citatet som att det inte gjorts försök att testa hjälpmedlen med brukaren. Att genom bildstöd skapa förutsättningar för likabehandling oavsett vilken stödpersonal som arbetar för dagen är en god tanke, som bidrar till att minska eventuell felbehandling vid stor personalomsättning. Vi ser dock en risk att brukaren helt förbises, om stödpersonalen skulle använda bildstödet som en instruktion, vilket skulle innebära en missaktning på grundläggande erkännandenivå (Honneth, 2003). Med H1:s citat vill vi visa på de begränsningar som finns i ett stigberoende (Cox, 2004), att inte avvika från invanda mönster, hos de professionella. Detta kan problematiseras genom att brukaren kanske aldrig har getts möjlighet att prova alternativa kommunikationssätt och därför inte kan säga att hen behöver det eller inte. Då brukaren förbises på en rättslig erkännandenivå, ges inte någon möjlighet till delaktighet i form av inflytande. Istället sker delaktighet i form av fysisk närvaro och informationsmottagare.

Genom den vikt som de professionella lägger vid brukarnas representanter i delaktiggörandet av brukaren, särskilt vid kommunikationssvårigheter, vill vi visa på hur detta kan problematiseras. Majoriteten av respondenterna menade att personer som fanns runt brukaren var avgörande för att kunna ta del av brukarens liv, samt få en uppfattning om brukarens funktionsförmåga. Några respondenter lyfte problemet som kan uppstå med föräldrarnas

Sida 41 av 61

engagemang, att föräldrarna antingen överskattade eller underskattade brukarens förmåga och funktionsnedsättning. Andra hade mer en åsikt om att föräldrarna kunde bli för engagerade. Att de genom sitt arbete med att skydda sitt barn och se till att barnet får det bästa möjliga stödet, kunde uttrycka behov som inte nödvändigtvis förelåg. Handläggarna såg hur föräldrar kunde begränsa brukarens möjlighet till utveckling och större självständighet, något vi ser kommer ur föräldrarnas vana att ta hand om sitt barn sedan det är litet, alltså en inarbetad vana. Stödpersonalen kunde istället se hur föräldrar inte såg sitt barns faktiska funktionsnedsättningar och vilka behov som dessa skapar, som behovet av återhämtning vilket kan bli lidande i förmån för föräldrarnas önskan om att deras barn ska aktiveras.

[...] och man får ju ibland ta saker med en nypa salt. Ja okej, men föräldrarna påpekar dom här behoven, men samtidigt vill vi också ha underlag som styrker det från en person som inte är liksom partisk, alltså exempelvis en arbetsterapeut, ett ADL-intyg, som då styrker och där det framkommer att det har gjorts på observation. (H4)

[...] fast kanske inte alltid föräldrarna. Där kan jag uppleva att dom inte riktigt har den insikten i… alltså dom förstår inte riktigt sina barns problematik… Att dom… Jamen, alltså jag kan tänka mig att det kan va svårt att acceptera, att ens barn har dom här svårigheterna och då vill man inte riktigt se det, eller ta i det. (S3)

Med citatet från H4 visar vi på hur en engagerad förälder kan upplevas som ett hinder för en handläggare. Detta innebär att handläggaren inte litar på föräldrarnas utsaga, vilket blir en missaktning av föräldrarna på en rättslig erkännandenivå (Giertz, 2012; Honneth, 2003). Det kan leda till samma missaktning för brukaren, då föräldern ska utgöra en förlängning för brukaren när hen inte kan föra sin egen talan. Även S3 visar på en missaktning av föräldrarna på en rättslig erkännandenivån genom att de inte anses omdömesgilla gällande sitt barn, brukaren (ibid.). Men vi tolkar dock in ett grundläggande erkännande av föräldrarna hos S3, genom hens försök i att förstå varför föräldrarna inte förstår det hen gör.

5.3.3 Utbildning

Utbildning var enligt flera respondenter en strategi för att överbrygga kommunikations-svårigheter. Respondenterna menade att de saknade utbildning i alternativa kommunikationer, vilket försvårades av bristen på möjliga kurser i detta. Ett citat som vi tidigare varit inne på

Sida 42 av 61

visar på hur professionellas attityd till förändringar, likväl som till brukarna, även kan utgöra hinder för att arbeta förbi utmaningen med kommunikationerna.

[...] jag har velat gå en utbildning i lite alternativ kommunikation för att man ska kunna göra brukaren mer delaktig. Men vi har inte hittat… det finns en metod som heter samtalsmatta som jag har försökt att hitta. Men vi hittar ingen som kan ge den kursen helt enkelt. (H1)

Men, alltså det finns ju ett litet motstånd här kan jag uppleva att... Lite återigen, jamen, vi överskattar ”jomen dom förstår ändå, dom behöver inte ha några scheman eller nåt bildstöd, eller”, jamen, jo det behövs ändå liksom. Och just att det är lite, ja, man är inte så bekväm med det eller man har inte riktigt gjort det så mycket. (S3)

Med H1:s citat visar vi önskan som hen har om att göra brukarna mer delaktiga, vilket visar på ett rättsligt och grundläggande erkännande (Giertz, 2012, Honneth, 2003). Det rättsliga erkännande visas i handläggarens önskan, där brukarens värde framstår samt att hens kunskap och åsikter är viktiga att beakta. Det grundläggande erkännandet finns i handläggarens tanke om förändring i sitt bemötande av brukaren, där omsorg och omtanke synliggörs. H1:s önskan visar på en ökning av brukarens delaktighet, men begränsas av utbudet på utbildningar. Något som dessutom hindrar erkännandet att nå brukaren, eftersom hen inte kan ta del av handläggarens ursprungliga tankar. S3 visar på en komplex situation, där stödpersonalen erkänner brukaren på en social och rättslig erkännandenivå (ibid.). Men eftersom stödpersonalen inte ser till brukarens faktiska funktionsnedsättningar uteblir det grundläggande erkännandet. Genom citatet visar S3 hur stigberoende (Cox, 2004) utgör ett stort hinder för brukarens delaktighet.

5.3.4 Organisation och ansvar

En utmaning för de professionella är hur organiseringen av deras arbete begränsar brukar-delaktigheten. Samtliga handläggare lyfte hur lagar och regler som finns i deras arbete är begränsade tillsammans med delegationsordningen, vilket bidrar till bristande beslutsmakt. Stödpersonalen visade på hur tidsbrist uppkom genom arbete som inte hade med brukarna att göra, som att planera arbetsschema. Båda respondentgrupperna lyfte hur det kunde vara svårt att nå personer i organisationerna som hade den riktiga beslutsmakten över brukarnas möjlighet till ökad delaktighet. De synliggjorde dessutom kommunikationssvårigheter inom

Sida 43 av 61

organisationen, där ledningen ansågs frånvarande samt att olika enheter eller organisationer inte talade samma språk. Respondenterna menade att det alltid fanns en ekonomisk aspekt bakom de organisatoriska begränsningarna, vilket vi ser kan handla om ansvarsfördelning.

[...] om jag är begränsad, ja det är man ju som myndighetsperson tänker jag. Jag är begränsad till att utföra det mina chefer anser är rätt att bevilja till exempel, alltså verkställa, att verkställa en plats på ett gruppboende. Jag har ju inte eget mandat att säga att jag bestämmer, ”jag beviljar dig ett gruppboende på det här stället”. Jag tillsammans med mina kollegor har en ärendedragning men i slutändan är det min chef som har mandat att säga om en person ska få bo på ett gruppboende eller inte [...] (H1)

Ibland, det jag kan tänka ibland i stora organisationer är att det kan bli svårt att, vad ska man säga, att mötas. Och att ha den här dialogen som behövs och förståelsen som behövs. Oftast så står man ganska långt ifrån sin egna organisation och det är problematiskt, där just kommunikation och kommunikationsytor och att man pratar samma språk, det tror jag många gånger missas och där ser jag en brist och en stor fara i det. (S1)

Dessa begränsningar kan vara svåra att analysera utifrån erkännandeteori. Men en risk synliggörs i att de som sitter på en beslutande makt inte har träffat brukaren utan enbart tar del av andrahandsinformation. Tillsammans med hur informationen har inhämtats, genom exempelvis föräldrar och gode män, baseras ett beslut på många olika personers tolkningar. Därför kan vi fråga oss om brukaren får ett reellt deltagande i beslutsprocessen, som ett rättsligt erkännande skulle innebära (Giertz, 2012; Honneth, 2003). S1 synliggör i sitt citat varför denna risk är överhängande, att de som har makt att besluta inte nödvändigtvis har tillräckligt med kunskap för att kunna ge brukaren ett erkännande, vilket vi anser nödvändigt för att kunna bistå brukaren i ökad delaktighet.

De organisatoriska begränsningarna som respondenterna påpekade ansågs komma ur kommunens ekonomiska prioriteringar. Tidigare har vi visat på alternativa tolkningar och nedan lyfter vi hur de ekonomiska prioriteringarna påverkar brukarnas delaktighet.

[...] en massa schematekniska saker, det är många här, eller några stycken i alla fall som vill göra såna här kvällsaktiviteter. Ja okej, men den sista personalen slutar klockan nio, så, ja *skakar på huvudet*. Det finns ju

Sida 44 av 61

många sådana saker också som… Så ja, det är helt klart, man är inne i en liten ruta liksom [...] (S3)

[...] då utreder vi behovet och om vi fattar beslut om bifall så försöker vi också hitta en plats där det passar. Men till syvende och sist så är det såhär att har en person blivit beviljad ett boende och vi har en ledig plats i

kommunen och det kanske inte är precis personer i samma ålder eller personer med samma intressen eller med liknande funktionsnedsättningar, men det är den enda platsen vi har, då får ju personen flytta dit ändå. (H5)

Vår tolkning är att personalbrist och utbud på gruppboende har en stark koppling till den kommunala ekonomiska budgetprioriteringen. Personalbristen visar på hur organisationen kan spara pengar på att inte ha personal i full styrka under hela den tid som brukaren är vaken. Genom att fylla de platser som finns på de kommunala gruppboendena först förbiser kommunen brukarens fullständiga behov och slipper köpa vårdplatser på andra boenden. Brukarens medborgarskap i en rättslig erkännandenivå blir helt missaktad då organisationen förbiser allas lika värde samt de lagliga rättigheter som hen faktiskt besitter (Giertz, 2012; Honneth, 2003). I och med att brukarens åsikter och önskan inte får en röst, tillsammans med att organisationen bortser från brukarens rättigheter, avsäger de brukaren dess medborgarskap. Detta är inget som respondenterna kan påverka eller kompensera för.