Stödpersonal

Till skillnad från handläggarnas kontakt med brukaren sker stödpersonalens interaktion dagligen, i och med att de hjälper och bistår brukarna i vardagliga sysslor.

Vi blir ju på nåt sätt *skratt* allting här. Vi blir kockar och elektriker och It-tekniker och kuratorer och, alltså, vi får ju väldigt många yrkesroller… i och med det jobbet som vi gör, för att dom behöver ju så pass mycket hjälp med så många olika saker. (S3)

Stödpersonalen beskrev sina brukare främst ur ett medicinskt perspektiv, med fokus på diagnoser. De berättade hur brukargruppen förändrats från en grupp med diagnoser som Downs syndrom och autism, till att idag vara en brukargrupp med mer komplexa behov då det

Sida 35 av 61

förekommer samsjuklighet, missbruk och psykosociala problem. Trots gruppens heterogenitet har de sitt stora stöd- och hjälpbehov gemensamt, vilket även överensstämmer med handläggarnas bild.

[...] till skillnad från när jag började på aktuell arbetsplats så var det ju väldigt, ja vad man nu ska säga, urtypiskt förr hur det såg ut. Med Downs syndrom och autism och lite så, idag har vi väldigt mycket psykiskt också. Så det är inte bara problematiken inom just omsorgsbehoven, traditionella, utan det börjar bli mer och mer missbruk och lite såna saker och olika bokstavsdiagnoser [...] (S4)

Vi tolkar stödpersonalens beskrivningar som att de såg brukarna som en heterogen grupp, samt att de uppmärksammade brukarnas funktionsförmåga och vad denna innebär. Genom att stödpersonalen beaktar de förändrade omsorgsbehoven hos brukargruppen, ger de dem ett grundläggande erkännande (Giertz, 2012; Honneth, 2003).

När stödpersonalen pratade om delaktighet framkom en delaktighet i form av brukarens rätt som fullvärdig samhällsmedlem. Flera respondenter utgick från sig själva för att visa på vad de ansåg att delaktighet innebär, vilket även skulle tillfalla brukaren. Samtidigt synliggjordes ett brukarperspektiv baserat på brukarens verkliga förutsättningar, vilket de menade utgjorde en delaktighet med andra förutsättningar än för icke funktionsnedsatta. Brukarens delaktighet i samhället tycker vi utspelar sig i vad stödpersonalen anser normala aktiviteter, dock på en för brukaren anpassad nivå.

[...] lika viktigt som det är för mig att vara delaktig i mitt liv och få möjlighet att kunna påverka och få bestämma, lika viktigt är det ju för person som bor på ett boende. Det är bara det att personer som bor på ett boende kanske behöver lite mer hjälp och stöd men deras rättigheter får man ju aldrig… Dom får man aldrig tumma på så att säga. (S1)

[...] det betyder att dom också ska ha möjlighet att delta i fritidssysselsättningar, i hobbyverksamheter, delta i kulturella

arrangemang, gå på restaurang. Ja, träffa varandra utanför sina arbeten och boenden. (S4)

Vi menar att stödpersonalen i citaten ovan visar på hur de tolkade brukarnas möjligheter till att vara delaktiga i sina liv och i samhället. Vi ser ett fokus på det sociala samt det rättsliga

Sida 36 av 61

erkännandet (Giertz, 2012; Honneth, 2003). Det sociala erkännandet syns i stödpersonalens uttalande om brukarens självklara plats i en social gemenskap, där hen kan bidra med något individuellt till gemenskapen (Heidegren, 2004). Sett till sociala nivåns erkännande av brukaren som lika värd i gemenskapen, utgör detta indirekt ett rättsligt erkännande.

Brukarnas individuella behov innebär anpassningar från stödpersonalen vilket kan kollidera med det faktum att brukaren bor på ett gemensamt gruppboende, där många olika viljor och behov behöver samordnas under samma verksamhet. Ett sätt att dela på delaktigheten över boendet var boendemöten, något som majoriteten av respondenterna lyfte fram.

[...] till exempel har vi ju ett bomöte en gång i veckan, när alla som vill är med. Där vi pratar lite grann om, det är dels lite information från oss om saker och ting, och sen lite grann kring helgen. Vad man har för önskemål för aktiviteter eller nån som har någon egen plan eller så. […] Sen har vi också, att vi gör gemensamma aktiviteter, ganska många eller att vi är mindre grupper. Och det är ju ganska mycket styrt av vad dom vill göra då. [...] Alltså, vi försöker ju fråga dom så stor utsträckning som det går, i alla fallen där dom kan va med och tycka, det är ju även på det personliga planet, jamen ”vilken veckodag tycker du är bra för dig att handla på? [...] dom som kan göra sin röst gör det väldigt frekvent. Dom som har lite svårare kan man (ljudet försvinner) fråga lite mer enskilt. ”I morgon är det fredagsmiddag, har du något önskemål på maträtt?”. Dom kanske inte har så lätt att säga det i grupp. (S3)

Vår tolkning är att boendemöten flyttar erkännandet från den grundläggande erkännandenivån till den sociala erkännandenivån (Giertz, 2012). Utöver det grundläggande erkännandet från stödpersonalen blir det nu viktigt med ett erkännande även från de andra brukarna på boendet. Dock riskerar brukarens röst att inte bli hörd i dessa sammanhang om hen exempelvis har svårt att tala eller är blyg. Här finns en aspekt av att andra brukare på gruppboendet inte erkänner alla andra, vilket blir en missaktning som kan skapa utanförskap för brukaren som inte är lika högljudd, snabb på att svara eller kan svara genom tal (Heidegren, 2004). Att ge brukaren tillfälle att uttrycka sina åsikter mer enskilt, något som återför erkännandet till en grundläggande erkännandenivå, visar på hur stödpersonalen försöker undanröja detta hinder. För de brukare som däremot uttrycker sig i grupp ger detta dem möjligheten till ökad självuppskattning, då de kan se att deras åsikter påverkar exempelvis aktivitetsval.

Sida 37 av 61

Då brukarna lever sina liv på gruppboenden i samspel med många andra behöver de få utlopp för sin egen delaktighet. Stödpersonalen var för det mest samstämmiga kring brukarens delaktighet, där ett fokus låg på matsituationer. Delaktigheten synliggjordes i brukarens beslut om vad, vart, när och hur hen skulle äta.

Men när jag jobbade med två brukare som var lite mera med så att säga, med i matchen. Och då gjorde jag bilder på maträtter och så la jag fram två sådär och dom fick välja. Dom var väldigt engagerade i dom här

biljetterna, bilderna liksom och tittade och ”ja, vad ska vi välja” så där. Jag tyckte också det var roligt. (S2)

Dessa olika val tolkar vi som en ökad möjlighet för delaktighet till brukarna än ett ja eller nej till en maträtt skulle ge. Ett grundläggande erkännande finner vi i att stödpersonalen tar hänsyn till brukarnas funktionsförmåga, vilket i kombination med att få göra egna val troligen stärker brukarens självförtroende (Giertz, 2012; Honneth, 2003). Ett ökat antal alternativ ser vi dessutom som ett rättsligt erkännande då brukaren anses vara omdömesgill gällande maten genom att kunna ta beslut och se för- och nackdelar (ibid.). Detta i sig kan skapa förutsättningar för att brukaren vågar vara mer delaktig och uttala sig om sin vilja (Honneth, 2003).

Individuella kvaliteter ansågs av stödpersonalen som viktiga aspekter för brukarens delaktighetsgörande. En egenskap stödpersonalen lyfte som viktig var sin egen uppfinningsrikedom i arbetet med brukarens funktionsförmåga och att utnyttja möjligheterna där brukaren kunde ta egna beslut. Att känna brukaren var också av vikt för att kunna läsa av brukarens kroppsspråk, vilket gav brukaren möjlighet att uttrycka sig.

Väldigt lite ruljangs, vilket gör att vi självklart är trygga med oss själva, också känner våra boenden väldigt väldigt väl [...] vi har väldigt, ja, där funkar våra boenden väldigt bra. Det är också för att vi har, som jobbar här, har jobbat här så länge så att vi har lärt oss vad kroppsspråk och sådana saker betyder. (S4)

Citatet ovan innehåller inte tillräcklig information för att göra en djupgående analys med erkännandeteorin, men vi vill ändå påstå att det genom kontinuiteten av samma personal för brukarna rör sig om en form av grundläggande erkännandenivå (Giertz, 2012; Honneth, 2003). Något som kan ge brukaren ett större självförtroende och trygghet, vilket vi menar är en förutsättning för att brukaren ska kunna kräva att få sin rätt.

Sida 38 av 61

5.3 Vilka begränsningar i arbetet med delaktighet