Diskussion

Resultatet synliggör hur respondenterna arbetar med delaktighet och vilka begränsningar som finns. Det är inte lätt att göra personer med omfattande funktionsnedsättningar delaktiga. Liksom Laanemets et al. (2013) och Mossberg (2015) uttrycker i sina studier, kan vår studie visa på att handläggare jobbar reflexivt. Det anser vi synliggjordes i handläggarnas verklighetsförankring gällande vilka ramar de hade att röra sig med, organisatoriska som brukarens funktionsförmåga. Dock finns en klar begränsning i organisationens förutsättningar för handläggare som bidrar till skapandet av tokenism, vilket flera studier pekar på (Iaquinto, 2016; Mossberg, 2015). Stödpersonalen synliggjorde framför allt behovet av vad forskare kallar “tyst kunskap”, genom hur personliga egenskaper och erfarenheter har en avgörande roll i hur pass delaktig en brukare görs (Iaquinto, 2016; Laursen et al., 2009; Qian et al., 2015). Även hos handläggarna förekom denna typ av kunskap, men vår tolkning är att de la mer värde i

Sida 49 av 61

utbildning, vilket forskning visar är en vedertagen lösning på delaktighetsproblem (Askheim, 2003; Erlandsson, 2018; Malapela et al., 2017; Markström, 2019; Qian et al., 2015).

Som tidigare forskning belyser är brukarens situation på ett gruppboende komplex sett till delaktighet, både gällande relationer till personal och varandra samt kring aktivering (Beadle-Brown et al., 2015; Bengtsson-Tops et al., 2015; Rask, 2007; Talman et al., 2019). De professionella visar på att det är svårt att veta hur mycket brukaren faktiskt förstår och vilken förmåga hen besitter i att ta egna beslut, vilket stämmer in på Arvidsson och Tidemans (2007) studie. Vår studie reproducerar liknande resultat som Talman et al. (2019), att det är svårt för brukare att göras delaktig på nivå fyra och fem. Som flera andra studier visar även vår studie på hur kommunikationsförmågan hos brukaren kan bidra till svårigheter i arbetet med delaktighet, samtidigt som alternativa kommunikationsmedel, som bildstöd, används sparsamt (Laursen et al., 2009; Malapela et al., 2017; Talman et al., 2019). I vår studie finner vi en osäkerhet hos våra respondenter i kommunikationen med brukaren orsakat av ett starkt stigberoende, vilket kan ses i Talman et al:s (2019) studie. Vi menar att om alternativa kommunikationsmetoder användes i större utsträckning skulle detta genom ett grundläggande erkännande kunna öka brukarens självförtroende, varpå hen kan få ökad autonomi. Dessutom tror vi att brukaren blir mer delaktig när hen vet att hen kan. När detta uteblir skapas ett "moment 22", då brukaren är ovetande om detta stöd och kan därmed inte kräva det, vilket gör att hen inte kan bli förstådd.

Vår studie har, liksom tidigare forskning visat på hur ekonomiska begränsningar kan hindra ett delaktighetsarbete (Demir, 2018; Erlandsson, 2014, 2018; Mossberg, 2019). Kommunernas ansvar, genom decentraliseringen, innebär att de ofta ses som skyldiga till välfärdsstatens minskade behovsanpassning (Blomqvist, 2016; Lundqvist, 1992; Sépulchre & Lindqvist, 2016). Något vi i viss mån vill gå ifrån, genom att vi ser hur staten ändå är den som styr de regler som kommunen måste förhålla sig till. Genom att synliggöra det ansvar, vilket kan uttrycka sig som förväntningar, som läggs på våra respondenter vill vi samtidigt synliggöra hur begränsat deras handlingsutrymme är genom att de inte besitter någon beslutsmakt. Flera respondenter uttryckte en frustration över organisatoriska begränsningar, samt att de skulle kunna göra ett bättre arbete med delaktighet om de hade rätt förutsättningar. Flertalet forskare menar att de professionella inom socialt arbete aldrig kan vara klara med ett arbete som delaktighet, samt att de aktivt måste motarbeta föreliggande politiska intressen som begränsar behovstillfredsställelsen hos brukaren (Eriksson, 2015; Erlandsson, 2014, 2018; Laanemets et

Sida 50 av 61

al., 2013; Mossberg, 2015; Widerlund, 2007). Vi menar dock att detta kan innebära ett för stort ansvar för personer som inte besitter tillräckligt med beslutsmakt för att klara av detta ansvar. Med erkännande följer ett ansvar, som bland annat Honneth (2003) visat i sin erkännandeteori. Vi anser oss utifrån vår empiri se att organisationerna inte ger sina anställda detta erkännande. I stället tar organisationen bort ansvar i form av delegationsordningen vilket ger missaktning på rättslig nivå, samt genom att de inte lyssnar på sin personal sker en missaktning på social nivå. Här ser vi, likt Laursen et al.(2009), en stor risk för brukarens delaktighet, då kontinuiteten på grundläggande nivå bryts om en professionell väljer att lämna organisationen. Lämnar den professionelle organisationen försvinner även den tysta kunskap som hen var bärare av. Dess erfarenhet med brukaren kan ingen annan ta över, vilket kan bidra till att brukaren sjunker i delaktighetsnivå.

6.1.1 Slutsats

Hos våra respondenter finns en stark vilja till att arbeta med delaktighet, men då det sker inom kontrollerade ramar begränsas möjligheterna till detta. Genom respondenternas starka vilja finner vi ett erkännande av brukaren, där vi i studien har visat att samtliga former av erkännande ges brukaren men i olika kontexter. Detta erkännande menar vi är en förutsättning för att brukaren ska göras delaktig.

Inom socialtjänstens kontext föreligger flertalet begränsningar vilket skapar erkännande-paradoxer och risker för tokenism. Det är svårt för handläggarna att ge brukarna en delaktighet som är högre än delaktighetsnivå tre (Shier, 2001). För stödpersonalen finns det genom miljö- och arbetskontext möjligheter att arbeta med reell delaktighet för brukarna. Dock påverkas möjligheterna av organisationens olika prioriteringar och ekonomiska intressen. Gruppboenden med stort antal boenden, vilka alla har olika omfattande funktionsnedsättningar, kräver stor flexibilitet av stödpersonalen. Ständiga kompromisser med övriga boenden, personalstyrka och annat som personalen ska sköta på boendet resulterar i att brukarna görs delaktiga till nivå fyra (ibid.).

Vår slutsats är att organisatoriska begränsningar hindrar brukaren från att nå en hög nivå av delaktighet. Trots detta kan brukaren genom enskilda professionellas engagemang ges en större delaktighet än vad organisationens riktlinjer erbjuder. Vi menar att något så viktigt som delaktighet inte kan läggas över på enskilda individer i organisationen. Därför framhåller vi att

Sida 51 av 61

det krävs systematiska förändringar på kommunal och statlig nivå för att möjliggöra respondenternas vilja i att öka brukarens delaktighet.

6.1.2 Fortsatt forskning

Trots att omfattande forskning inom ämnet redan existerar menar vi att det finns mycket kvar inom ämnet att forska vidare på. En stor del av forskningen berör viktiga delar som kritik rörande nyliberal välfärdsstat, de professionellas attityder eller brukarnas röst. Vi skulle dock önska att fler studier lik vår skedde. Här efterfrågar vi mer lösningsfokuserad forskning kring hur organisationers erkännande av sin personal påverkar arbetet med delaktighet, hur normativa tankar påverkar delaktigheten samt hur olika maktförhållanden påverkar varandra och vem det är som får betala priset i slutändan.