Handläggare

Efter det att insatsen var beslutad och verkställd minskade handläggarnas interaktion med brukaren. Några av handläggarna hade en kontinuerlig kontakt med brukaren, men majoriteten berättade att de vanligtvis träffade brukaren vid uppföljningsmöten en gång per år. Fanns ett förändrat behov, exempelvis vid försämrat mående hos brukaren, kunde möten ske oftare.

Ja som med brukaren så klart om det går att kommunicera med brukaren så har man kontakt och planerar, men min roll som handläggare är ju… Jag ordnar med studiebesök, jag utreder, jag skriver en beställning, jag ordnar med inflytt, och så finns jag med om inget fungerar, men jag släpper ganska mycket när personen flyttar in. (H1)

I och med att handläggarna inte träffar brukaren lika kontinuerligt som stödpersonalen minskar även tillfällena att göra brukaren delaktig. Detta innebär på intet sätt att handläggarna inte försökte göra brukarna delaktiga när tillfälle gavs, vilket vi kommer att visa på nedan. Här ser vi att handläggarnas möjligheter att ge brukaren ett grundläggande erkännande begränsas av att de sällan träffar brukaren (Giertz, 2012; Honneth, 2003).

Brukarna beskrivs av handläggarna som brukargruppen med störst stödbehov som de handhar, där gruppboende är den högsta nivån av stöd en brukare kan få från socialtjänsten. Brukargruppens komplexitet framkommer genom att brukarna ofta har en samsjuklighet av olika funktionsnedsättningar, likväl som missbruksproblematik. Handläggarna beskriver dessutom att det inte är ovanligt att brukaren har svårt att tala, skriva eller beskriva sina behov.

[...] när man tänker på personer med kanske missbruk och flera

neuropsykiatriska funktionsnedsättningar och psykisk ohälsa, kopplat till personer som kanske saknar helt eller delvis tal och har… är på en treårings nivå. Så är ju det otroligt svårt att jämföra dom behoven. Det är en väldigt stor målgrupp liksom. (H4)

Sida 31 av 61

H4 visar i citatet ovan heterogeniteten i brukargruppen som beviljas gruppboende. Att erkänna brukaren som en person på flera olika nivåer i samhället och i problemgrupper som missbruk, utgör ett rättsligt erkännande (Giertz, 2012; Honneth, 2003). Att erkänna brukarnas problematik i att uttrycka sig kan visa på en omsorgstanke om brukaren, vilket utgör ett grundläggande erkännande (ibid.).

När handläggarna pratade om delaktighet i intervjuerna framkom ett fokus på de lagar och regelverk som de måste förhålla sig till i relation till brukarens funktionsförmåga. Medan vissa handläggare pratade om delaktighet som att vara en del i beslutsprocessen, pratade andra om delaktighet som att vara inkluderad.

Det är ju komplicerat med socialtjänsten där det finns den här

maktutövande aspekten där vi också ska förhålla oss till lagar och regler. Men att vara delaktig som brukare handlar om att man blir tillfrågad vad man tycker och vad man själv vill och får vara med och styra den hjälp som man ska få. [...] Det är brukardelaktighet tycker jag. (H1)

Brukardelaktighet, men då skulle jag tänka den inkluderingen, att även fast man inte kan göra någonting själv, men att man ändå är delaktig på det sättet man kan, liksom genom stöd, för att ta del av allt i samhället så. (H4)

I citaten ovan synliggörs handläggarnas medvetenhet om föreliggande förutsättningar, som lagar och regler samt funktionsförmåga hos brukaren. Genom denna medvetenhet visar de på ett reflexivt förhållningssätt. H4 visar hur viktigt det är att trots begränsad påverkan ändå inkludera brukaren in i processen, utifrån de föreliggande förutsättningar. Handläggarna visar i citaten på ett erkännande av rättslig karaktär, då brukaren trots avsaknad av reell påverkan i beslutsbedömningen beaktas som kunskapsbärare (Giertz, 2012; Honneth, 2003).

Brukargruppens komplexitet visar sig orsaka en paradox i handläggarens tolkning av brukarens förmåga. Handläggarna vet att brukaren ska vara delaktig i utredning och handläggning, men samtidigt besitter brukarna funktionsnedsättningar som kan begränsa detta. Handläggarna pratade om en balansgång mellan å ena sidan låta brukaren delta där brukaren ses som kunskapsbärare, å andra sidan som en person vars förmåga är begränsad av hens funktionsnedsättning. Vi kunde dock se att de arbetade reflexivt med detta, genom att de var medvetna om sin normativa påverkan och att de förhöll sig argumentativa till dem.

Sida 32 av 61

Men samtidigt så vet vi ju att om personen inte vill ha hjälp med någonting så kan man inte tvinga, även om det skulle finnas, så att säga, stöd för det i lagstiftningen så är det inte praktiskt möjligt och det är inte önskvärt att gå en sån väg heller. [...] Men båda delarna måste kunna finnas med, alltså personen måste kunna bestämma själv men man måste också kunna säga ”nu ska vi göra så här”. Därför annars så kommer personen alltid tacka nej och då kommer personen att fara illa. Så det är en jättesvår balansgång, för personalen att jobba med personer som har kanske autism i kombination med en utvecklingsstörning som ofta tackar nej till hjälp. (H5)

Paradoxen tydliggörs i ovanstående citat. H5 visar på hur handläggaren respekterar brukarens självbestämmanderätt men samtidigt inte anser att brukarens val är det rätta. Brukaren får både ett erkännande och en missaktning på rättslig nivå genom detta (Giertz, 2012; Honneth, 2003). Vi kan även se att brukaren ges en form av grundläggande erkännande, då handläggaren ändå visar omtanke om brukaren och inte vill att hen ska fara illa (ibid.).

Handläggarna hade ofta en stark förankring i lagtexter, särskilt när det kom till självbestämmanderätten. De menade att brukarens delaktighet stärktes genom deras möjlighet att tacka nej till en insats, något som de menade att man inte kunde tumma på. Vi ser ett dolt tvång inom insatsen, vilket inte handläggarna problematiserar i större omfattning. Det dolda tvånget menar vi föreligger då brukaren ofta inte ställs inför något annat alternativ än att ta emot insatsen som den erbjuds.

Men sen är det klart att vi har ju mer en generell dialog med den som ansöker, om att det är så här att man också behöver ta emot hjälp när man bor på en gruppbostad. För att annars blir det problematiskt [...] man kan ju inte tvingas till att ta emot hjälp, men att vi försöker vara tydliga med att man måste ta emot hjälp från personalen, att annars är det svårt att

bedöma behovet av tillsyn och omvårdnad dygnet runt. (H4)

H4 visar på ett av de dolda tvång som insatsen besitter. Med insatsen kommer ett ansvar för brukaren, genom att hen ska vara en “bra brukare” och ta emot den hjälp som insatsen är utformad för. Handläggaren ger brukaren ett grundläggande erkännande, då hens ord kan visa på omsorg för brukaren (Giertz, 2012; Honneth, 2003). En omsorg som tar sig uttryck genom att försöka förklara konsekvenserna av brukarens val så att hen kan ta ett väl genomtänkt beslut.

Sida 33 av 61

Det bidrar även till ett rättslig erkännande i viss mån, att med rätt förutsättningar kan brukaren erkännas som en omdömesgill person.

Handläggarna lyfte olika strategier som de använde sig av för att öka brukarnas delaktighet, vilket ofta var strategier som den individuelle handläggaren själv hade kommit på eller tänkt ut, samt genom eget initiativ valt att testa i mötet med brukare. Då handläggarna främst träffar brukarna i möten berörde även strategierna dessa omständigheter. Flertalet poängterade att det var nödvändigt att planera in raster i möten, så brukaren skulle orka vara med på hela mötet och därigenom göras delaktig. En del tog upp strategier som bygger på att brukaren kan förbereda sig inför mötet, vilket dessutom utjämnar makten något. Detta möjliggjordes genom att brukaren fick en tydlig agenda över mötet eller ett frågeformulär som handläggaren skulle gå igenom på mötet. Strategiernas fokus låg vid återhämtning för brukaren, samt brukarens möjlighet att planera sin energinivå och deltagande i mötet. Brukarens delaktighet går ofta via brukarens representanter vid kommunikationssvårigheter, varför nedanstående citat visar på ett delaktighetsarbete som siktar lite högre.

Jag har provat att ha med ett A4-ark som jag själv har gjort, med en glad grön gubbe, en gul så här mellan gubbe och en röd ledsen gubbe, och så har jag ställt väldigt korta konkreta frågor och bett personen att peka. Och haft som, om vi haft ett uppföljningsmöte så har jag sagt att nu vill jag vara kvar själv med dig och så ska jag ställa några sista frågor. Och då får liksom personen peka. Det har väl fungerat sådär. *skratt* Personerna är inte vana vid det, jag är inte van vid det. (H5)

Våga att liksom kommunicera med personer som har… Det är hos

handläggaren också att man ska känna sig trygg i att liksom våga… liksom hur ska vi prata med varandra och hur ska det gå till och ja. (H2)

Ovanstående citat visar på ett erkännande av brukaren som en unik person med värdefull information och kunskap. Handläggarna ser brukaren som omdömesgill och giltigt rättssubjekt, vilket även innebär att de ser till allas lika värde, ett erkännande på rättslig erkännandenivå (Giertz, 2012; Honneth, 2003). Trots den ovana vi kan ana från H5:s citat kan brukarens autonomi ändå stärkas.

Vi fann att strategier som handläggarna ibland vidtog kan innebära risker för brukarens delaktighet. Dels genom handläggarens individuella normer som strategierna bygger på, samt

Sida 34 av 61

dels att de kunde utgöra risker för missriktat erkännande. I vissa fall utgick handläggarna mer från sina egna förutsättningar än från brukarens funktionsnedsättning. Handläggarna agerar i all välmening men deras anpassning behöver inte nödvändigtvis innebära en effektiv anpassning för brukaren.

[...] Och annars är det väl kanske mer den här tydligheten, om det gäller personer som kanske har svårt att hänga med. Att man pratar enkelt, att man kanske skriver på tavla, ”nu ska vi prata det här”, ”hur fungerar det att bo hemma?”, ”nu ska vi prata om din fritid”, eller att man tydliggör det som går. [...] (H4)

Handläggaren ämnar ge brukaren ett erkännande på grundläggande erkännandenivå genom att se till brukarens specifika funktionsförmåga och -nedsättning (Giertz, 2012; Honneth, 2003). Dock är det många inom denna brukargrupp som har svårt att läsa och skriva (Habilitering & hälsa region Stockholm, 2020), vilket gör att denna typ av erkännande inte alltid fungerar. Den uppfinningsrikedom och det lösningsfokus som krävs för att överbrygga eventuella hinder i mötet med brukaren, menar vi kräver en viss personlighet. Att handläggare lämnas ensamma i arbetet med att göra brukaren delaktig kan därför vara riskabelt. Om arbetssättet inte är lika inom kommunen, utan att ett bemötande beror på vilken personlighet handläggaren har riskeras rättssäkerheten. Dessutom kan detta bidra till att brukarens möjlighet till delaktighet varierar på grund av vilken handläggare hen har, inte genom deras olika förmågor. Genom att strategin inte utgör en policy eller för enheten erkänd arbetsmetod riskeras erkännandet på grundläggande likväl som på rättslig erkännandenivå (Heidegren, 2004).