5. Resultat och analys
5.4 Slutanalys
5.4.1 Shiers delaktighetsnivåer
5.4.1.1 Att bli lyssnad på
Shiers (2001) första delaktighetsnivå visar på att för att en brukare ska kunna bli delaktig behöver hen bli lyssnad på. Både stödpersonal och handläggare är beroende av brukarens delaktighet på denna nivå för sitt arbete. Stödpersonalen behöver brukarens åsikt för att kunna agera på den och bistå i de vardagliga sysslorna, medan handläggarna behöver den för att kunna samla in uppgifter om brukaren för sitt beslutsunderlag. Första fasen, öppningar, innebär att den professionelle lyssnar till när brukaren uttrycker sin åsikt. Andra fasen, möjligheter, utgörs av att de professionella ger varandra tid för att lyssna och tredje fasen, skyldigheter, är att organisationen gör detta till en arbetsmetod. Stödpersonalens arbetskontext bidrar till att samtliga faser är lättare att nå än för handläggarna, genom deras dagliga kontakt med brukarna.
Sida 45 av 61
Även om stödpersonalen arbetar med detta arbetssätt såsom att fasen möjligheter skulle vara uppfylld, menar vi att tidsbrist kan begränsa denna fas. Tidsbristen begränsar även handläggarna i denna fas. Fasen skyldigheter har vi i vår empiri inte sett uppfyllas, men vi kan anta att med tanke på hur viktig denna nivå är för respondenternas arbetsutförande att denna fas är uppfylld.
5.4.1.2 Att få stöd i att uttrycka sina åsikter
I jämförelse med delaktighetsnivå ett kräver delaktighetsnivå två en mer aktiv roll av den professionelle, då brukaren uppnår delaktighet genom att få stöd i att uttrycka sina åsikter (Shier, 2001). Första fasen, öppningar, vilken innebär att den professionelle är redo att hjälpa brukaren, visar sig i respondenternas vilja att öka sin kunskap kring alternativa kommunikationsmetoder. Där de individuella strategierna för delaktighet kan ses som att brukaren når fas två, möjligheter, som bygger på den professionelles kreativitet och kunskap. Då brukarens möjlighet till delaktighet inte är beroende av organisationen utan istället avhängigt de professionellas individuella strategier menar vi att fasen skyldigheter aldrig uppnås.
En utmaning för att göra brukarna delaktiga i enlighet med denna delaktighetsnivå kretsar kring eventuella kommunikationssvårigheter mellan den professionelle och brukaren. Stödpersonalens begränsade användande av bildstöd och handläggarnas förlitande till tredje part kan, som vi visat i ovanstående kapitel, ha en inverkan på möjligheten till delaktighet. Att alternativa kommunikationsmetoder sällan används av flertalet av våra respondenter innebär att stödet för brukaren i att uttrycka sina åsikter till stor del försvinner.
5.4.1.3 Att få sina åsikter beaktade
Vår tolkning är att delaktighetsnivå tre, att få sina åsikter beaktade (Shier, 2001), var den högsta nivå som flest antal respondenter uppnådde med delaktighet av brukaren. Det var framförallt de två första faserna, öppningar och möjligheter som uppnåddes. Fasen öppningar innebär att den professionella beaktar brukarens åsikter, medan andra fasen möjligheter uppnås när de professionella lyfter in brukarens åsikter i arbetet (ibid.). För stödpersonalen exemplifieras detta i deras tydlighet kring brukarnas delaktighet i boendemöten. För handläggarna synliggjordes detta genom att få brukarens åsikter i utredningen, under de förutsättningar att brukaren kunde tala själv.
Sida 46 av 61
Trots synliggörande av brukarens delaktighet i de första faserna fanns en risk att brukarens åsikter inte fick någon faktisk påverkan på beslutet, vilket är ett krav för att fas tre, skyldigheter, ska uppnås. Istället synliggörs risken för tokenism kanske tydligast för handläggarnas arbetskontext, genom att den endast tillåter ett val mellan att ta emot insatsen eller inte. Något vi menar utgör ett dolt tvång.
5.4.1.4 Att göras delaktig i beslutsprocesser
Delaktighetsnivå fyra innebär att brukaren görs delaktig i beslutsprocesser (Shier, 2001). Fasen
öppningar medför att brukaren går från en konsultationspart till en aktiv part i beslutstagandet
(ibid.), vilket vi anser att stödpersonalen visade på genom sin kännedom om brukarna och en förståelse för eventuell ickeverbal kommunikation. Det tydligaste exemplet för stödpersonalen gällande denna fas fanns dock i de val som brukaren fick vid sina matsituationer, där stödpersonalen lyssnade till brukaren och gjorde hen till en aktiv part i beslutsprocessen. Detta visar även på att andra fasen, möjligheter, besannades, i att arbetet ändrades för att öka delaktigheten för brukaren. Flera av handläggarna antydde att brukaren fick en aktiv roll i beslutsprocessen sett till hur insatsen skulle utformas. Dock menar vi att de regler och beslutsordningar som föreligger hindrar dem att uppnå denna delaktighetsnivå.
Även om respondenternas individuella strategier skulle kunna öppna denna fas, menar vi att ett enhetligt arbete som förändras för att öka brukarens delaktighet uteblir genom övrig personals motstånd till att prova andra metoder än de som redan används. Dessutom synliggjordes aldrig ett av organisationen taget initiativ att förbättra möjligheten till delaktighet, vilket den tredje fasen, skyldigheter, innebär.
5.4.1.5 Att dela makt och ansvar för beslutsprocesser
Delaktighetsnivå fem handlar om att dela makt och ansvar för beslutsprocesser (Shier, 2001). För att nå denna nivå krävs det att tidigare nivåer är uppfyllda (ibid.). För stödpersonalen kunde första fasen, öppningar och även andra fasen, möjligheter, i denna delaktighetsnivå uppnås. I första fasen får brukaren inom rimliga gränser ett reellt inflytande, medan andra fasen uppnås när professionella möjliggör brukarens inflytande genom att ge bort en del av makten. Genom att stödpersonalen arbetade för att brukarna skulle få sin vilja igenom vid exempelvis boendemöten eller vid matsituationer, uppnåddes de två första faserna i denna nivå. Handläggarnas kontext anser vi bidrar till att de inte kan nå denna delaktighetsnivå, då de inte
Sida 47 av 61
har delegation för besluten om insatsen gruppboende. Därmed ansvarar dem inte heller för beslutsmakten som ska delges brukarna.
Enligt vår studie är det vid få tillfällen som den tredje fasen, skyldigheter, blir aktuell för våra respondenter på någon av delaktighetsnivåerna. Fasen skyldigheter handlar i alla delaktighetsnivåer om organisationens ansvar att göra delaktigheten till ett arbetssätt, där nivå tre och fyra syftar till att ge brukaren en möjlighet till påverkan samt ta bort eventuella hinder för delaktighet (Shier, 2001). I nivå fem innebär fasen skyldigheter att arbetssättet blir en policy (ibid.). Vårt resultat visar på att respondenternas arbete med delaktighet sker på ett sätt i tanken och ett annat i verkligheten. För att respondenterna ska kunna göra verklighet av sina tankar om delaktighet behövs individuella egenskaper, personlighet och driv, då organisatoriska begränsningar hindrar dem att förverkliga sitt delaktighetsarbete av brukarna. Vi menar dock att våra respondenters uppfinningsrikedom och driv bidrar till att fasen skyldigheter inte nödvändigtvis behöver aktualiseras för att högre delaktighetsnivåer ska nås.
5.4.2 Erkännandeteori
Studien har visat oss att samtliga nivåer av erkännande finns mer eller mindre inom båda respondentgrupperna. Det finns situationer som kan leda till missaktning eller där en nivå endast indirekt berörs, dock finnas alltid en välvilja bakom respondentens erkännande av brukaren. Stödpersonalen har genom sin vardagsförankring med brukaren lättast att ge brukaren ett erkännande på samtliga nivåer, vilket vi även kan se sker. Detta menar vi bidrar till att brukarna når högre i delaktighetsnivå med stödpersonalen. Handläggarna visar övervägande på ett rättsligt erkännande, men vi menar att för att ge ett rättsligt erkännande behöver även ett grundläggande erkännande föreligga. Detta då det grundläggande erkännandet erkänner personen som hen är, det vill säga med funktionsnedsättningar. Handläggarnas grundläggande erkännande synliggörs främst genom den omsorg de visar om brukaren, att de vill skydda dem och se till deras bästa. Stödpersonalen har liknande erkännande på denna nivå, men deras erkännande bygger även på den relation som de har till brukaren, där hen kan knyta an till personalen och det skapas en kontinuitet.
Det sociala erkännandet såg vi främst utspela sig inom gruppboendet, där gemenskapen för brukaren finns. Genom boendemöten och interaktionen med de andra brukarna på boendet sker det sociala erkännande och missaktningar löpande. Om brukaren fick sina önskemål beviljade på boendemöten kunde ett erkännande ses, men om brukaren inte hade förmåga att uttrycka
Sida 48 av 61
sina önskemål menar vi att det istället sker en missaktning. I kontexten med handläggarna finns inte förutsättningar för att ge ett socialt erkännande men vi kan se hur ett grundläggande och rättsligt erkännande avsåg att ge positiva konsekvenser på brukarens sociala nivå, vilket utgör ett indirekt socialt erkännande. Det rättsliga erkännandet är inbyggt i stödpersonalens arbete, då vi menar att ett rättsligt erkännande behöver föreligga för att delaktighetsnivå tre ska kunna vara uppfylld. Erkännandet är även inbyggt i handläggarnas arbete genom de lagar och regler som ramar in deras arbete med brukaren. Dock uppmärksammar vi en paradox i handläggarnas rättsliga erkännande. Brukarna erkänns som ett rättssubjekt men samtidigt sker en missaktning i att brukaren inte anses som omdömesgill, något vi även ser sprider sig till brukarens representanter.
Genom vår teoritillämpning synliggörs hur erkännandeteori och delaktighetsteori kompletterar varandra. Att ett erkännande krävs för att delaktighet ska kunna uppstå och hur ett uteblivet erkännande begränsar ökad delaktighet. Resultatet visar på en komplexitet i arbetet med delaktighet, samt hur mycket som behöver stämma för att få till en reell delaktighet, där brukaren faktiskt har möjlighet att påverka.