Behandlingens betydelse

Blomqvist (2001) skriver att olika former av professionell hjälp kan vara avgörande för att lyckas ta sig ur sitt alkoholmissbruk. Många klarar det på egen hand men Blomqvist och Christophs (2005) skriver att det mesta talar för att de flesta som tar sig ur ett missbruk gör det med hjälp av professionella kontakter. Blomkvist (2001) skriver att professionell hjälp kan vara avgörande, vilket vi menar att det också har varit för respondenterna som deltagit i denna studie. Alla har någon form av erfarenhet från behandling och fem av respondenter uppger att behandlingen har varit betydande och/eller avgörande för dem.

Nisse är den person som inte har positiva erfarenheter av behandlingshem. Han säger att han under sina 16 år som missbrukare har varit på ett flertal behandlingshem och avgiftningar men att det inte har gjort någon skillnad för honom. Det som har varit avgörande för att han skulle ta sig ur sitt alkoholmissbruk var att han åkte till Norge och opererade in antabus.

36

”Jag har varit på torkar över hela Sverige. Men jag fick ju papper på mig då så jag fick 6 månader att sitta inne då. Det hjälpte ju inte. Sen super man som fan när man kommer ut. / Jag åkte till Norge och det varar i 6 månader. Efter 6 månader begär jag på socialen att få åka en gång till. Och det fick jag och även en tredje gång, så de va ju bara tre gånger. Jag litade inte på mig själv och därför begärde jag på att få åka dit och det har funkat.”

(Nisse)

Evert fick chansen att komma till ett behandlingshem under sex månader. Han ville då förändra sitt liv och har inte haft några återfall efter behandlingen. Under behandlingen fick Evert lära sig ett par viktiga saker som han tagit med sig från den tiden. Det är att ta emot hjälp och att begära hjälp. Han menar att det är något som är väldigt svårt för en som är beroende att be om.

”Alltså jag fick lära mig ett par viktiga saker där på hemmet. Jag lärde mig nog kanske inte så jävla mycket rätt. Jag va där sex månader men ett par saker tog jag med mig hem alltså och det va att begära hjälp och ta emot hjälp om jag blir erbjuden.”

(Evert)

Susanne var på ett behandlingshem under fyra månader. Hon menar att det är det bästa hon har gjort, att hon fick mycket insikt om sig själv under den tiden.

”Jag har ju varit på behandlingshem för enbart kvinnor då i 4 månader och det är det bästa jag har gjort för det va där jag kom till insikt med hela sjukdomsbegreppet om man säger. Varför jag hamnade där och att jag kom tillbaka och det har varit kämpigt sedan dess också.”

(Susanne)

Susanne har dock efter sin behandling haft två återfall som varat en till två dagar men som hon lyckats bryta på egen hand, med hjälp av påtryckningar från arbetsgivare men utan professionell hjälp. Vi menar att behandlingen har haft stor inverkan för att hon själv har klarat att bryta sina två återfall, då hon själv hävdar att behandlingen är det bästa hon har gjort.

Även Henry och Helena uppger att behandlingshemmet var avgörande för att bli nykter.

”Jag har ju varit på behandling har jag. Där var jag i fem veckor det är fem år sedan nu i maj så det var A och O alltså. Det är det bästa jag har gjort. / När jag kom in på behandling där då första dagarna jag kunde knappt gå alltså så illa däran var jag. Undernärd va jag alltså jag hade ju inte ätit

37

eller nånting ... / ... jag är så glad att jag sitter här nu som jag gör för det har varit så nära, har det, att jag inte ville vara med.”

(Helena)

Genom behandlingen har intervjupersonerna fått möjlighet att träffa andra som befinner sig i samma situation. Denna sociala interaktion ser vi som en viktig del i förändringsprocessen. Vi menar att det på behandlingshemmet, genom att träffa människor som befinner sig i samma situation och diskutera sina erfarenheter uppstår symboler dem i mellan. Det behöver inte bara vara genom det verbala språket utan även utifrån exempelvis handlingar och gester. Det blir ett gemensamt språk, både verbalt och icke-verbalt, för dem som befinner sig i samma situation med liknande känslor och erfarenheter, vilket ger en tydligare mening åt symbolerna och den situation de befinner sig i. De som befinner sig på behandlingshemmet är där av samma anledning, d.v.s. att försöka bli fria från sitt missbruk och har därför en annan insikt och förståelse. De behöver inte förklara saker för varandra på samma sätt som de behöver göra för en person som aldrig haft missbruksproblem.

På behandlingshemmet pågår en förändringsprocess. De befinner sig i en situation de aldrig upplevt tidigare. Där får de insikt om sitt missbruk och utifrån situationen förändras också tankar, känslor och beteende. Det finns förväntningar utifrån andra i gruppen, exempelvis behandlingspersonal hur personen ska handla och agera. Allan berättar om hur de satt tillsammans i grupper.

”De va frukost vid åtta tror jag sen direkt va v i i olika grupper. Dels va det ju en livshistoria man skulle berätta för gruppen. Jag har väl aldrig varit direkt nån talare på så sätt de va lite jobbigt i början va de, det va en tiotal stycken i gruppen. Sen fick ju de andra dra sådär, de fick ju kritisera en och ställa frågor. Man fick erkänna det liksom helt och hållet.”

(Allan)

Under tiden på behandlingshemmet hade respondenterna även tid att fundera över sin egen situation på hemmaplan och hur de ville att den skulle förändras och det skedde då en interaktion med dem själva. För att detta ska vara möjligt behöver det enligt Trost och Levin (1999) ske ett övertagande av andras roller, role-taking, och även att kunna känna empati för andra. Att inta andras roller är något individer gör då de befinner sig i en relation som kännetecknas av känslomässig kontakt och ansikte mot ansikte kontakt (Trost & Levin 1999). De människor som respondenterna befann sig tillsammans med på behandlingshemmet kan

38

ses som en primärgrupp och intryck inhämtas då från denna grupp. Genom att känna empati och att kunna identifiera sig med dem så har de kunnat se allvaret i sin egen situation och därmed kommit till insikt. Genom att de har definierat situation tillsammans med andra missbrukare varseblir de sin egen situation. De omdefinierar på så sätt sin situation och kan påbörja en förändring av sitt missbruksbeteende. Allan berättade under intervjun hur han i en grupp lyssnade på andras berättelser och vår tolkning är att han då började fundera över sitt eget missbruk och kom till insikt med sina problem.

”För de va ju också liksom när man va där på hemmet de va ju många som hade både självmordstankar och sånt där men det har jag ju aldrig haft. Jag har ju intalat mig själv att det här ska jag ju ordna upp och det ska bli bra allting och så och det tycker jag fungerar själv.”

(Allan)

Detta tolkar vi som en anledning till att behandlingen har varit avgörande för de flesta. Att just komma till behandling upplevde flera som jobbigt. Det menar vi kan bero på att de tyckte att det var svårt att erkänna för sig själva att de hade ett alkoholmissbruk och upplevde tvivel. Fuchs Ebaugh (1988) menar att i processen att skapa sig en ny roll börjar det ofta med en viss tvekan eller ett tvivel. För respondenterna innebar detta att de tvekade inför fakta att de hade ett alkoholproblem och inte insåg vidden av sitt drickande. Även Evert tar upp detta med att han hade svårt att inse att han hade ett problematiskt drickande. När han kom in på behandlingshemmet tog det lång tid innan han förstod att han aldrig mer skulle kunna dricka.

”Ja det tog flera månader innan jag fattade att jag aldrig mer kan dricka, men nu har jag fattat det.”

(Evert)

Detta kan förklaras utifrån det tredje steget i processen att skapa en ny roll där Fuchs Ebaugh (1988) diskuterar en vändpunkt där personen inser att det liv man lever inte längre fungerar utan man måste få till en förändring. Hennes beskrivning av tredje steget tolkar vi som att det i detta skede är viktigt att personer runt omkring reagerar på rätt sätt annars finns risk att personen börjar tvivla och stannar kvar i sin missbrukarroll.

De respondenter som var på ett behandlingshem fick en position och en grupptillhörighet och de innehar just då rollen som missbrukare. De har även andra roller förutom den som sambo, förälder eller arbetskamrat men på behandlingshemmet i den situationen är det rollen som

39

missbrukare som står i främsta rummet och ingår i den identitetsutveckling som Kristiansen (2000) nämner i sin avhandling. I denna utveckling eller process som vi valt att kalla det i denna studie, skapar de sig först en identitet som missbrukare för att sedan övergå till en identitet som nykter alkoholist. Det är en ständig förändringsprocess.