2 Om fosfor – kort om användning, behov och tillgång
2.2 Behovet av fosfor på olika marktyper
åkermark
I jordbruksmark ingår både åker- och betesmarker. Enligt Jordbruksverket finns inget fosforbehov på betesmark, utan behovet av att tillföra fosfor gäller i princip bara för åkermark. 2011 fanns det drygt 2,6 miljoner hektar åker- mark i Sverige, se tabell 1. Fosforbehovet varierar och beror på: i) markens innehåll av tillgänglig fosfor, ii) vilken gröda man tänker odla och iii) vilken skörd (kg/ha) man räknar med (och som är realistisk). Storleken på skörden är beroende på var i landet man befinner sig och vilka odlingsförutsättningar som
finns där. I Sverige har vi generellt inte problem med fosforbrist i åkermark idag eftersom fosfortillförseln av mineralgödselfosfor var hög under stor del av andra halvan av 1900-talet (SCB och Jordbruksverket 2012).
Tabell 1. antal hektar åkermark 2011 i Sverige fördelat på grödor.
gröda areal
Spannmål 992 800
Baljväxter 41 700
Vall och grönfoderväxter 1 195 300
Potatis och Sockerbetor 68 300
Raps och Rybs 94 900
Övriga växtslag 63 000
Träda 154 200
Summa 2 610 200
(Källa: SCB och Jordbruksverket 2012)
Skillnaderna mellan regioner, mellan gårdar och även mellan enskilda fält inom de olika områdena kan vara stora. Både för kväve och fosfor är tillför- seln per hektar störst i Götalands slätt- och mellanbygder – där produktionen är mer intensiv än i övriga delar av landet – samt i Götalands skogsbygder med stor djurproduktion. Hög djurtäthet ger mer stallgödsel och därmed ökad tillförsel av organisk substans till marken. Ju fler djurenheter per hektar desto större överskott av fosfor (Naturvårdsverket 2010a).7
På lång sikt är fosforbehovet på åkermark detsamma som bortförsel av fosfor via grödan. Jordbruksverket rekommenderar att marker med ett fosfor- innehåll på 4–8 mg/100 g jord (P-AL klass III) tillförs fosfor i lika stor mängd som skörden för bort. Är fosforinnehållet i marken högre så kan man utnyttja markens förråd genom att tillföra mindre fosfor än vad som tas bort vid skörd. Jordar i lägre fosforklasser behöver tillföras mer fosfor än vad bortför- seln medför för att uppnå en god produktion. Data från Miljöövervakningen visar att 34 procent av åkerjordarna har god eller mycket god fosforstatus. 37 procent har tillfredställande och 29 procent har låg eller mycket lågt inne- håll av fosfor (Naturvårdsverket 2010a).
Beroende på vilka grödor som odlas och hur intensivt odlingen sker, kan behovet av fosfor variera från år till år. Variationerna har dock inte varit så stora de senaste åren, se figur 2. Totalt sett är fosforn nästan i balans idag, även om vi har ett visst fosforöverskott. Effektiviteten i fosforutnyttjandet har ökat under åren. Enligt SCBs markbalansberäkningar har överskottet i landet minskat påtagligt sedan 1995. 2009 var effektiviteten i fosforutnyttjandet 95 procent jämfört med drygt 65 procent 1995 (SCB 2011). Den regionala obalansen är dock inte hållbar eftersom mer fosfor tillförs marken i djurtäta områden än vad grödorna behöver, vilket medför ökade fosforförluster till vatten (Tidåker 2011).
7 I djurtäta områden tillförs betydligt större andel fosfor från stall- och betesgödsel (den gödsel djuren
Figur 2. Mängd fosfor i skörd för åren 2007–2011.Beräkningarna är baserad på data från SCB om odlad areal av olika grödor, normskördar samt på data om fosforinnehåll hämtat från Jordbruksverket. Figuren ger en generell bild av hur mycket fosfor som förs bort från åkermark.
Skogsmark
För skogsmark är det askåterföring som är central. Aska från förbränning av biobränslen från skogen innehåller bland annat fosfor. Även andra ämnen, såsom kväve, finns i biomassan innan förbränningen. Kvävet i biomassan avgår till luften vid förbränningsprocessen. Vid askåterföring återförs med andra ord inte kväve.
Det primära syftet med askåterföring är att föra tillbaka baskatjoner för att minska skogsbrukets försurningspåverkan på mark och vatten. Återföring av askan är också viktigt för att inte utarma markens förråd av växtnärings- ämnen. Av dessa skäl anser Skogsstyrelsen att det finns ett stort behov av att återföra biobränsleaska till skogsmark och att arealen där aska återförs bör öka för att skogsbruket ska bli mer hållbart. Återföring bör ske på marker där avverkningsrester, det vill säga biomassa utöver stamved, tas ut i betydande omfattning någon gång under omloppstiden.8 Det framtida behovet av ask- återföring förväntas öka eftersom efterfrågan på biobränsle från skogen ökar samtidigt som den areella omfattningen av askåterföring fortfarande är begränsad (Hagström 2012).
I gödslingssyfte är behovet av att tillföra fosfor till så kallade fastmarker i skog lågt, enligt Skogsstyrelsen. På dessa marker är det främst tillgången till
8 Det innebär att aska bör föras tillbaka om: i) Det samlade uttaget av andra träddelar än stammen under
omloppstiden motsvarar mer än ett halvt ton aska per hektar, ii) om uttaget av avverkningsrester motsva- rande mindre än ett halvt ton aska per ha görs i samband med föryngringsavverkning på marker som är starkt försurade eller på torvmark.
(Källa: SCB och Jo rd bruk sv er ke t 20 12 )
tillgängligt kväve som styr tillväxten. I skog på torvmark råder det däremot ofta en brist på fosfor och/eller kalium samtidigt som det vanligtvis finns ett överskott på tillgängligt kväve. Genom att tillföra fosfor och kalium, till exempel i form av biobränsleaska, ges möjlighet till en ökad skogsproduktion. Möjligheten till produktionsvinster förutsätter att marken inte är för blöt, vilket ofta kräver dikesrensningsåtgärder eller omfattande markavvattningar. Det senare är inte aktuellt i stora delar av landet på grund av miljöskäl. En önskan om att öka skogsproduktionen i kombination med högre priser för biomassa kan medföra ett större intresse och redan idag finns ett ökande intresse för att gödsla torvmarker, framförallt bland större markägare i norra Sverige (Hagström 2012). Det kan tilläggas att Naturvårdsverket har varit tveksam till skogsgödsling i andra sammanhang.
Vissa studier har påvisat tillväxtökning vid tillförsel av aska på bördigare fastmark. Det finns olika teorier om vad tillväxtökningen beror på; på tillför- seln av fosfor i sig eller på att mer kväve görs tillgängligt för träden efter den pH-höjning som askåterföring innebär. Det kan även handla om kombina- tionseffekter av dessa faktorer beroende på markernas specifika egenskaper (Hagström 2012).
Det pågår forskning kring gödsling av skogsmark med olika typer av gödselmedel varav en del innehåller fosfor. Det görs även studier kring mer intensiva skötselformer bland annat med så kallad behovsanpassad göds- ling (BAG). I dagsläget handlar det om forskning som bedrivs på marginella arealer (Hagström 2012).
annan mark
Utöver jordbruksmark och skogsmark kan det finnas annan mark, där det är befogat att tillföra växtnäring för växtetablering. Sådan mark är till exempel, trädgårdsodlingar, parker, gräsytor, lekplatser, idrottsplatser inklusive golf- banor. Annan mark kan också vara mark intill och mellan vägar och järn- vägar, som till exempel bullervallar, skredslänter och annan bevuxen mark utanför tätortsgränsen. Behov att tillföra växtnäring kan också gälla återställ- ning av deponier och gruvbrytningsområden.
Fosfor och andra växtnäringsämnen tillförs ofta grönytor med olika slag av anläggningsjord. Anläggningsjord är en produkt som används både för etablering av växtlighet och för konstruktion av markytor. Slam från avlopps- reningsverk är en vanlig ingrediens i anläggningsjord. Problemet är inte att grönytor lider brist på växtnäringsämnen, problemet är snarare att anlägg- ningsjordar tenderar att innehålla för mycket växtnäringsämnen – det vill säga för stor andel slam – i förhållande till växternas näringsbehov. Det organiska innehållet kan dessutom medföra negativ miljöpåverkan från anläggningar genom att de kan ge upphov till en ökad utlakning av växtnäringsämnen. Ett högt innehåll av organiskt material kan också påverka konstruktionens hållfasthet negativt (Naturvårdsverket 2010b).