• No results found

Bemötande, påverkan och inflytande

I Talkoo finns en tydlighet och medvetande om att de som är mest perifera har minst inflytande, medan de som meriterat sig för att bli betydelsefulla för koo- perativets arbete och utveckling har större möjlighet att påverka. Rollerna är klara och obestridda, projektsamordnaren är chef och den som tecknar avtal och kontrakt och ser till att det finns arbete till kooperativet. De båda arbetsle- darna planerar och fördelar det dagliga arbetet, men deltagarna i kooperativet kan också själva styra över sin arbetssituation om de ser att det finns ett arbete som skall utföras. Arbetsfördelningen ses som funktionell för att kooperativet skall kunna utvecklas vidare, vilket är det mål som uttalas av såväl projektle- dare, som arbetsledare och anställda inom kooperativet. De som är i koopera- tivet på kortare anställningar uttrycker att de är nöjda med att ha en plats där de ingår i en gemenskap och där dagarna får ett innehåll och de har inget att invända mot arbetsledarna. Det finns ett gemensamt kontrakt om hur rollerna skall fördelas och det är ingen som har något att invända mot det.

På Varma Fakta är bemötandet mot de personer som kommer in något olika. De som kommer dagligen för att dricka kaffe får ett personligt bemötan- de och hälsas med namnet, liksom besökarna till Internetkaféet och barnen. Däremot ses besökarna till second handbutiken som kunder och där uppstår det även kulturkollisioner i relation till de invandrarkvinnor som kommer för att handla och som har med sig sedvänjan att först försöka pruta på priset. Det är en praxis som sitter djupt genom år av liv, men för personalen är det tröttande och otrevligt att varje gång behöva avvisa försöken att pruta ned ett pris som redan är lågt.

Man har delat upp arbetet så att en person, med erfarenhet och kunskap om barn finns i det stora öppna rummet för att möta barnen och ägna sig åt dem. Det är tydligt hur hans närvaro medför att barnen söker sig till honom, även om de ger intryck av att vara oroliga och okoncentrerade jämfört med de barn som vistats i landet en längre tid. I början var barnen mera aggressiva och högljudda och det var svårt att hantera situationen, men allt efter som de lärt känna personalen och börjat vänja sig vid de nya förhållandena har de blivit något lugnare.

Personalen på Varma Fakta tar obetingat ställning för barnen när de kommer i konflikt med vuxna och ett belysande exempel är när en mindre pojke provocerar en större pojke i datarummet, varpå denne knuffar undan den mindre pojken, som springer in till sin mamma i butiken. Denna reagerar omedelbart och rusar in i datarummet och ger den större pojken en örfil. Per- sonalens reaktion är omedelbart på pojkens sida, de framhåller att man inte slår barn och mamman körs ut ur lokalen. Därefter polisanmäls mamman i föreningen Varma Faktas namn för att göra tydligt vilka regler som gäller i det svenska samhället och i lokalen. Fallet diskuteras vid kafferaster och persona- len är enig om att de har ansvar för att reagera på händelsen, däremot fram- kommer det att en tidigare liknande incident hade resulterat i ett samtal mellan berörd personal, en socialsekreterare och den vuxne som slagit ett barn. Senare berättar den person i personalen som agerat vid tillfället att hon lärt sig att för- stå att människor från andra kulturer har ett helt annat synsätt på aga tack vare den bosniske nätverksteknikern, som kan ge ett annat perspektiv på den svenska kulturen. Hon har tänkt mycket på detta och kommit fram till ett ställ- ningstagande att även om hon förstår att det grundar sig på olika kulturer och inte innebär att inte föräldrarna älskar sina barn, så är det ändå så att hon inte accepterar att man slår barn.

Under hela diskussionen om incidenten med mamman och örfilen är personalen angelägen om att framhålla att man tycker mycket om hennes lilla charmiga men stundom bråkiga son. Ett par dagar senare berättar man lättade att han kommit tillbaka till dem tillsammans med sin pappa och att familjen alltså inte har brutit kontakten med dem.

När utvärderaren kom till lokalen efter en period av studier i andra verk- samheter hade man möblerat om i Varma Faktas lokaler. Snickarhörnan var borta och hela lokalen var ommöblerad för att ge mer utrymme åt alla barn som kommit och för att både personal och besökare hade önskat ett mera väl- komnande kafé. Personalen har även gjort om butiken för att göra den mera affärslik och funktionell. Hyresvärden har aviserat att man kan vilja ta en del av ytan i anspråk, vilket personalen gärna ser, då det skulle medföra att de skulle bli av med tungrodd och arbetskrävande städning, ta bort högarna med gamla biblioteksböcker, som inte används och kunna göra kaféet mera inbju- dande. Lokalerna och användningen av dem är under omprövning och för- ändras efter de besökandes och personalens behov och önskemål.

Det man kan konstatera som utvärderare är att besökarna på Grytan inte möter samma tydliga arbetsfördelning hos dem som arbetar där. Vid ett av utvärderarens besök i januari är lokalen full av ungdomar och många anställ- da. En av dessa är själv sino-vietnames och en annan irakier, och dessa har god kontakt med ungdomarna och ägnar sig åt dem. Under sommaren kommer det mindre barn, som flockas kring en av de korttidsanställda som ägnar sig åt

dem, men när hon slutar och skolan börjar så försvinner även de. Under hösten minskar personalstyrkan ytterligare och antalet besökare minskar. De flesta av dem som kommer har ett tydligt ändamål med besöket, de äldre kommer för att väva, använda symaskinen eller dricka kaffe och läsa tidningen. De uttryck- er inte behov av kontakt med dem, som arbetar och inbjuder inte till samtal utan kommer för att använda de tjänster som platsen erbjuder.

Ungdomarna som använder datorerna kan redan tekniken och de behö- ver ingen hjälp att hantera den. De har sitt intresse inriktat på datorerna och varandra och de söker inte upp personalen för att få kontakt eller samtala utan enbart för att få service, då de önskar tillträde till datarummet eller något att äta. Medan de väntar kan de använda bordtennisbordet eller biljardbordet eller slå sig ned vid TV-apparaten och titta på MTV. Av de aktiviteter som lokalerna erbjuder är det få som används, kaféet står tomt, fotorummet lockar inga besö- kare, snickarhörnan, bokhörnan och second handavdelningen har endast nå- gon enstaka nyttjare, men står ändå kvar. Sofforna i rummets mitt är den plats där såväl personal som kaffegästerna har sin plats. Ungdomarna som nästan uteslutande består av välklädda och välvårdade pojkar med sino- vietnamesiskt ursprung kommer inrusande på eftermiddagarna för att använ- da datorerna och personalen söker freda sig från deras syn på dem som servi- cepersonal genom att hälsa på dem och kräva att de skall hälsa tillbaka, och ställa upp regler och krav för användningen av datorer.

Personalen berättar att man tidigare haft en period med många besökare, framför allt ungdomar och hård belastning och svårigheter med personalsitua- tion och bemanning gjorde att den som hade ansvaret överbelastades. En medarbetare beskriver det så här:

– Det bara ökade och ökade. År 2000 tror jag det var topp med besökare. Vi kunde ligga mellan 150-200 besökare vissa dagar och vissa var i lokalen då hela eftermid- dagar och hela dagar.

– Var det mycket ungdomar?

– Oh, ja. Det släppte någon gång där. Det var 1999-2000, då bara fick vi in ungdo- mar och det kom massor. Och i början så skrämde dom iväg dom äldre besökarna för dom blev ju rädda, utom S. förstås, den tuffa damen. Men det var många som blev rädda för mitt uppe i det där kaoset, när vi hade så där mycket folk alltså. Och dom som jobbade då i arbetsmarknadsåtgärder, dom tyckte också att det var job- bigt. Och så såg man någon gammal tant som kom och öppnade dörren och så den här ljudnivån, som var här inne. Dom blev ju jätterädda, dom vände ju. Men oftast sprang man ju fram till dom berättade att det bästa var om de kunde komma på förmiddagen om dom ville sitta i lugn och ro. Men väldigt många blev rädda för att ett tag var vi inne i en sådan här väldigt jobbig period, när det var väldigt mycket ungdomar. Lite småbråkiga. En gång så plockade vi bort en jättestor rambokniv från en kille och polisanmälde honom. Han viftade med den och visade för små- barnen i TV-rummet. Inte för att skada dom, bara för att imponera på dom. Och bil- jardköerna slog man av. Det var lite slagsmål. Då kände jag mig liten och trött. Jag

kommer ihåg, det hade varit fruktansvärt någon vecka där. Sedan kom jag hem på fredagen och jag kunde inte koppla av på hela helgen, inte på hela helgen.