Personalen på Varma Fakta vittnar om att tidigare perioder varit svåra då man varit hänvisad till arbetsmarknadsåtgärder för att kunna klara personalförsörj- ningen. I början kunde man välja personal, men så småningom blev det omöj- ligt och många gånger har man varit tvungen att ta emot personer som inte varit lämpliga för arbetsuppgifterna. Man berättar om personal som varit spel- beroende och som stulit från dagskassorna, om personal som varit beroende av alkohol och inte kunnat avhålla sig från att dricka under arbetsdagen, som exempel på svåra situationer där arbetsledning blivit en omöjlig uppgift.
Hösten 2001 är dock läget stabilare än någonsin tidigare trots att föränd- ringar är nära förestående i och med att verksamhetsansvarig är på väg till ett nytt arbete. Den arbetsgrupp som finns på plats har till största delen fått tryg- gare och fastare arbetsförhållanden och samtliga har gjort ett eget val att arbeta
inom verksamheten. Under våren mötte arbetslaget vid Varma Fakta nya på- frestningar genom den stora gruppen nyanlända barn från norra Irak, som inte förstår vare sig det svenska språket eller den nya kultur som de kommit till. För att klara av situationen, som krävde tydlighet och struktur, måste arbets- gruppen göra klart vilka roller och arbetsuppgifter var och en skulle ha. Man var även tvungna att göra upp vilka regler som skulle gälla, något som man ännu inte är riktigt ense om, vilket barnen snabbt lär sig och drar fördel av.
Man känner att verksamheten har funnit en plats i samhället och bland övriga institutioner och verksamheter som agerar i området. Den personal som arbetat länge har skapat relationer och kontaktvägar och kunskap inom sitt område. Under ett av utvärderarens besök kommer några företrädare för pro- jektet Idrott för Alla in och vill diskutera ett arrangemang som skall gå av sta- peln inom någon vecka. Personalen från Varma Fakta benar upp vad som be- höver göras, tar på sig vissa arbetsuppgifter och tydliggör vad projektarbetarna behöver göra, de gör upp en budget, förmedlar kontakt med representanter för Skiftingegruppen, lovar sprida information, ordnar grill för förtäring. Vänligt, kunnigt och sakligt förmedlar de sin praktiska kunskap och erfarenhet och det är tydligt att utan dem skulle det inte bli något arrangemang.
I centrum för verksamheten står barn och ungdomar och det genomsyrar arbetsklimatet att man delar ett engagemang för barnen och för området. Se- cond handbutiken och kaféet är viktiga för att de är verksamheter som ger kontakt med vuxna i området och drar in pengar till övrig verksamhet. Butiken har utvecklats och där pågår en diskussion om hur man skall få den att ytterli- gare växa i omsättning. Även när det gäller kaféet finns tankar hos några om hur det skulle kunna göras mera likt ett riktigt kafé och hur man skulle kunna öka tillgänglighet och kvalité i utbud och service. Än så länge finns detta dock bara som tankar och visioner hos enskilda personer och någon planering för hur det skall gå till har inte gjorts.
Stämningen är lugn och trygg. Personalen är respekterad av övriga som arbetar i området och vet vad de kan och inte kan. De anslag som finns uppsat- ta om regler är klara, tydliga och utan undertoner. Man berättar klart och öppet för mig att man har haft olika åsikter och varit tvungna att föra en diskussion för att komma överens, men att de fortfarande kan skilja sig åt för att de är oli- ka som individer. De berättar även öppet om situationer där de känner att de kommer till korta och har begärt hjälp eller krävt större resurser till området. Det faktum att personalen genom sitt engagemang och sin kunskap om barnen stått i frontlinjen har även gjort att de periodvis känt sig maktlösa och ensam- ma i arbetet och detta har utgjort den största belastningen. Så här berättar en av personalen:
Dom rökte, det var brott och vi började göra anmälningar här ute för att det hände så mycket. Vi gjorde anmälningar upp till socialtjänsten och socialtjänsten lämnade ut mitt namn och telefonnummer så att jag blev nedringd hemma och hotad av de här barnen och det var då det började, men det hade säkert en bidragande orsak att det hade varit tufft innan, men det var då som kulmen kom. Man såg dom barnen och man visste att nu var det någonting på gång. Man försökte ringa socialtjänsten och man ringde polisen och sa att snart kommer någonting att hända. Dom är skyldiga varandra pengar, det kommer upp stora sedlar. Dom lägger upp hundra- lappar och det är tusenlappar, som florerar bland tolvåringar. Det är stölder. Vi har inget att ta på, men vi såg ju att det var på gång. Och så slutade det med att en kille som var 14 år blev nedstucken med kniv här. Sådant var jobbigt att veta för vi såg ju att det var gruff och att dom slogs på varandra. Och samtidigt, det var väl kanske inte vårat jobb, men samtidigt stod vi mitt i det och hit kom barn och vuxna och pratade och vi var maktlösa och ja, då blev det ju också påtagligt att när man inte är trygg i sitt eget hem. Förut när jag åkte hem så var jag ju hemma, men då blev det ju också oroligt. –Vi vet var du bor. Och så när det började ringa hela tiden med en timmas mellanrum och mina barn, när dom kom hem, dom tyckte det var jätte- obehagligt, när dom svarade och då var det bara tyst. Så att, det har ju varit en tung bit, det har det varit att se dom här barnen fara illa. Man upplevde ju att socialtjäns- ten, kanske inte har gjort så mycket.
Erfarenheter av detta slag gör att man inte tvekar om att be om stöd från andra på ett tidigare stadium och att personalen nu sätter gränser för vad man kan och inte ta på sig. Det är nog dessvärre inte otroligt att personalen med sitt en- gagemang och i sin arbetssituation, där de möter barn och vuxna utan att ha skydd av att vara myndighet eller arbeta långt inne i en institution riskerar att kunna hamna i en liknande situation igen.