3. Utgivande av lån och ställande av säkerhet till aktieägare
3.2 Förbudet att utge lån enligt värdeöverföringsreglerna
3.2.2 Beräkning av låntagarens ekonomiska ställning
Både vid NJA 1951 s. 6 I och II var en viktig del av bedömningen förvärvarens ekonomiska ställning. HD ansåg att tidpunkten för denna bedömning ska ligga vid låneögonblicket, något som får anses naturligt. Detta har senare inte heller gett upphov till någon vidare diskussion.
Frågan om beräkningen av förvärvarens ekonomiska ställning vid denna tidpunkt är däremot mer komplicerad.
I NJA 1951 s. 6 I och II vägdes förvärvarens tillgångar och skulder mot varandra, där utfallet skiftade beroende av hur värderingen genomfördes. Förvärvaren i Suecia-fallet anförde bland annat att hans kreditvärdighet varit god, att möjlighet till borgen för hans prestationer alltid funnits samt att han inväntade ett massivt arv från sin far. Utöver detta anförde han att hans ekonomiska ställning väsentligt hade förbättras genom förvärvet av Suecia.139
De förstnämnda omständigheterna är av sådan allmän karaktär att domstolen inte kunnat ge dessa någon större vikt. Vad som däremot är av principiell betydelse, i såväl 1951 års fall som än idag, är den ovan sistnämnda grunden för hans goda ekonomiska ställning. Förvärvaren menade att hans nyligen erhållna innehav av aktier i Suecia skulle tas med i bedömningen av hans ekonomiska ställning. En principiell fråga uppkommer då, nämligen den om ett aktieinnehav hos förvärvaren i den långivande bolaget kan tillmätas betydelse vid frågan om en fordrans värde.140
Inledningsvis kan det konstateras att då ett aktiebolag – genom ett sådant förfarande som ovan berörts i 1951-års fall – urholkas av tillgångar på ett sätt som närmast kan likna ett luftslott så blir det närmast självklart att aktierna därvid inte kan tillmätas något egentligt värde. Detta då en fordran som inte kan tillmätas något värde inte heller kan tillräknas till bolagets tillgångar. Leder detta till att bolagets skulder överstiger bolagets tillgångar blir aktierna därmed värdelösa och att räkna med aktierna skulle leda till ett cirkelresonemang.141
Frågan om aktier kan tillmätas värde vid värdering av en fordran är dock större än att endast beröra ovanstående resonemang. Vid den situationen att bolaget efter lånet fortfarande innehar en sådan stor mängd tillgångar att värdet på aktierna inte märkbart påverkas är frågan av betydligt större vikt och inte lika lätt att bortse ifrån. Till skillnad från ett aktiebolag vars skulder, efter lånetillfället, överstiger bolagets tillgångar öppnar motsatta situation för möjligheter för låntagaren. Detta då låntagaren, vid en eventuell skyldighet att återbetala lånet, kan sälja aktierna till en tredje man. I ett sådant läge kan det anses saknas anledning att bortse
139 NJA 1951 s. 6 I.
140 Nerep, s. 92 f.
från aktieinnehavet vid frågan om fordrans värde.142 Frågan får därför närmast anses handla om aktiernas värde snarare än den principiella betydelsen av huruvida aktieinnehav i långivande bolag ska ges någon betydelse. Detta är dock något som skulle kunna anses gå emot Suecia-fallet eftersom Suecias tillgångar efter långivningen, även om fordran helt räknades bort, fortfarande översteg dess skulder. Detta fastslogs av såväl rådhusrätt som hovrätt, och HD saknade anledning att särskilda beröra frågan.143
Vad som ytterligare talar mot att aktierna ska tillmätas värde är huvudregeln om förbudet mot att aktiebolag förvärvar sina egna aktier enligt 19 kap. 4 § ABL, något som starkt förespråkas av bland annat Rodhe, Kedner och Roos.144 En tillämpning av förvärvslåneförbudet i förevarande fall innebär att aktieägaren inte lagligen kan fullgöra betalningen av aktierna med hjälp av medel belånade av företaget.145 Det komplicerade med detta argument är det faktum att HD inte alls berörde frågan om aktierna i Sueciamålet, vilket ger ett bristfälligt underlag vid frågan om förbudets tillämplighet. Vidare är förvärvslåneförbudet inte utan undantag, där bland annat möjlighet ges det långivande bolaget att driva in en fordran hos en aktieägare genom att ropa ut dess aktier på auktion eller att överta aktieägarens rörelse inklusive dess aktier.
Fler problem lyfts även vid ett totalt bortseende av låntagarens aktieinnehav vid värderingar av långivande bolags fordringar. Det främsta bakomliggande syftet till förvärvslåneförbudet har ansetts vara att försvåra kringgåenden av minskning av aktiekapital.146 Eftersom minskning av aktiekapital i övrigt är strängt reglerat är det även viktigt att reglera övriga förfaranden som ger samma effekt, något som förvärv av egna aktier har. Innebörden av detta blir dock att kapitalskyddet eventuellt går längre än vad såväl aktieägar- och kapitalskyddsreglerna kräver, vilket således leder till en omotiverad inskränkning av såväl principen om aktiens fria överlåtbarhet och aktiebolagets möjligheter att fritt bestämma hur verksamheten ska fortskrida. Avgörande för en fordrans värde bör istället bygga på låntagarens faktiska ekonomiska
142 Se Nerep, s. 93 f.
143 Se NJA 1951 s. 6 I och Nerep, s. 94 f.
144 Rodhe, Knut och Skog, Rolf. Aktiebolagsrätt. 24. uppl. Stockholm: Norstedts juridik, 2014, s. 114 ff. och Kedner, Gösta, Roos, Carl Martin och Skog, Rolf. Aktiebolagslagen del II. 5. uppl. Stockholm: Norstedts juridik, 1996, s. 135 ff. samt Kedner, Gösta. Kommentar till aktiebolagslagen och bokföringslagens regler om
årsbokslut. 9. Uppl. Lund: Studentlitteratur, 1992, s. 255.
145 Detta har dock erhållit kritik, se exv. Nerep, s. 95 f.
ställning, inbegripet värdet av aktierna.147 Möjligheterna till en sådan bedömning är god, där en värdering av aktierna visserligen är komplicerad men ändock möjlig.148
Sammanfattningsvis kan det konstateras att rättspraxis inte gett något tydligt svar på frågan huruvida en förvärvares aktieinnehav i långivande bolag ska beaktas vid en bedömning av förvärvarens ekonomiska ställning. Varken i 1951-års fall eller senare praxis149, som har berört liknande frågor, har tillräcklig vägledning getts för att svara på frågan. Om aktierna behandlas i rättsfallen eller inte framgår endast stundtals. När de väl behandlas saknas motivering om varför behandlingen sker. Eventuellt beror det på förvärvslåneförbudet och det faktum att aktierna saknar nämnvärt värde, något som Nerep ansluter till.150 Härav anses det som att aktierna inte ska beaktas om deras värde ensamt motsvarar lånesumman och den summa som aktierna förvärvats för. Detta torde ligga för nära slutsatsen att bolaget förvärvat sina egna aktier, vilket, åtminstone analogt, strider mot förvärvslåneförbudet. Slutsatsvis ska därvid inte heller den skuld som uppkommer mellan förvärvaren och bolaget beaktas vid frågan om förvärvarens ekonomiska ställning. Är syftet med lånet däremot annat än ovan anser Nerep att aktiernas värde bör beaktas. Som exempel nämner han situationen då ett dotterbolag lånar till ett moderbolag, där utgångspunkten bör anses vara att moderbolagets aktier i det utlånande dotterbolaget ska beaktas vid bedömningen av moderbolagets ekonomiska ställning.151
147 Nerep, Samuelsson. Lexino, 2015, Avsnitt 3.4.3, Nerep, s. 111
148 Nerep, s. 111 och Lindskog, s. 41 fotnot 38 med hänvisningar.
149 Se här bland annat NJA 1966 s. 475, 1976 s. 618, 1980 s. 311, 1990 s. 343.
150 Nerep, Samuelsson. Lexino, 2015, Avsnitt 3.4.3.