Berätta eller ej?

Frågan hur vida man skall berätta om sin religiositet eller ej verkar vara en vattendelare. Generellt finns en rädsla över att delge på pass privata aspekter av sig själv. I inledningen presenterades ett citat hämtad ifrån en diskussion i en parlamentarisk utredning 1948, ”Hur skall läraren på ett trovärdigt sätt kunna hålla en lektion som ger eleverna en objektiv och neutral bild av kristendomen om han strax där innan hade lett dem i morgonandaktens psalmsång och bön?”. Citatet återspelar den diskussion informanterna har fört och används syfte att beskriva den rädsla och osäkerhet som de bär på gällande att yttra sin egen

religiositet. Citatet efterföljs av min förnyelse av frågan, Skulle en lärare kunna hålla en lektion som ger eleverna en objektiv och neutral bild av religiositet om läraren strax där innan

hade berättat för klassen att hen är praktiserande troende?

5.3.2.1 Källkritik

Inom denna kategori finnes två olika sätt att gå till väga enligt informanterna. Det första alternativet är att på förhand berätta om sin religion vilket uppges fungera som en källkritisk övning för eleverna. Genom att på förhand veta lärarens positionering skulle därmed eleverna tydligare kunna upptäcka eventuella partiska eller subjektiva värderingar som läraren

applicerar i undervisningen. Det andra alternativet är att läraren inte berättar om sin religiösa tillhörighet och att källkritiken därmed appliceras på lärarens förmågor. I slutet av kursen frågar läraren eleverna om de tror sig veta lärarens tillhörighet. Genom elevernas gissningar och motiveringar av lärarens uttryck- och arbetssätt kan läraren själv granska sin egen

31

framställning. Det sista alternativet kan således förklaras som en möjlighet för läraren att utveckla sin källkritiska tillika självgranskande förmåga. I intervjuerna med Astrid, Eliana och Linnea nämns att de själva skulle kunna tänka sig att berätta om sina religionstillhörigheter för framtida elever och tillämpa det första alternativet. I samband med deras utsagor nämns ofta ordet källkritik, kritiskt granskande eller andra liknande ordval. Linnea gör hon en liknelse mellan lärare och influensers som jag tyckte skapade en talande bild.

[Att eleverna] har med sig det och att det blir som ett sorts kritiskt granskande man har gentemot vad läraren säger. Det tänker jag bara på i sociala medier om jag följer en influenser och sen går den ut med vad den röstar på. Då har jag ju med mig det sen när den gör samarbeten, eller vad som helst, att… jag tror det ligger där lite, omedvetet och medvetet. (Linnea)

Vad man skulle kunna fråga sig är om alla elever han möjlighet att göra dessa källkritiska hänvisningar. Även om somliga har förmågan att härleda specifika uttalanden till lärarens personliga ståndpunkter och därefter ifrågasätta, bör man lärare inte förutsätta att alla elever besitter förmågan. Linnea säger å ena sidan att det är lättare att som elev vara källkritisk om man vet vad läraren tror på. Å andra sidan ställer hon sig tveksam till om det verkligen är värt det. Slutsatsen för Linneas del blir således att man som lärare ändå bör vara försiktig att berätta om sin tro med just anledningen att alla elever inte kan antas vara källkritiska.

Även Astrid ger ett exempel på när det kan vara lättare kontra svårare att vara källkritisk. Hon säger att ”Man kanske uppmärksammar mer om man står på olika sidor, om du förstår hur jag menar, för att det då kan gå emot ens världsbild.” (Astrid). I uttalandet poängterar hon att det kan vara lättare att uppmärksamma felaktiga, partiska eller subjektiva uttalanden om man står på olika sidor i åsiktsskalan. Inom religionskunskapen skulle detta kunna innebära att elever som inte är troende snabbare skulle uppmärksamma om en lärare vinklar

undervisningen till fördel för någon religiös inriktning. Alternativt att en sekulär eller ateistisk lärare snabbare blir uppmärksammad på ett vinklat uttalande av elever som positionerar sig som religiösa. Eliana tror att religiösa lärare ofta känner en rädsla för att bli anklagad att bedriva en vinklad undervisning. Riskerna för detta tenderar enligt Astrids utsaga att förstärkas om elevgruppen man undervisar är icke-religiösa. Karin Kittelmann Flensner skriver i sin avhandling att religiösa lärare automatiskt ses som mindre kompetenta och att ateistiskt positionerade lärare ges högre auktoritet än religiösa lärare (2016, s. 118). Det skulle således bli ”enklare” få gensvar för eventuella klagomål mot religiösa lärare än klagomål mot en ateistisk lärare som bedriva en vinklad undervisning. Utifrån de fördomar som Kittelmann

32

Flensner beskriver finns dessutom aspekten att inte våga anmäla eller ifrågasätta en lärare som är allt för kritisk eller ateistisk. Faran blir att man själv riskerar att dumförklaras av läraren själv, alternativt av skolledning. Denna riskfaktor är någonting som både Sofia och Astrid lyfter fram under sina intervjuer, oftast baserat på åsikter och fördomar som

elevgruppen kan besitta.

Har man aldrig kommit i kontakt med någon som är muslim då så är det ju svårare att relatera till den ju… att man redan har så mycket fördomar så man, ah, liksom inte lyssnar alls då. Och inte alls tar det seriöst då liksom… … Jag bara tänker för att, man vet ju att vissa redan har så starka fördomar och då kanske… alltså… Ja men om den läraren typ gör något fel så kanske det [felet] blir ännu större… (Sofia)

Att som lärare tala om sin religiositet är således någonting som skulle kunna gynna somliga elever och utveckla deras källkritiska förmåga. Å andra sidan finns det en del fallgropar och risker som måste vägas upp mot fördelarna av att berätta. Det hela verkar framförallt basera sig både på elevgruppens åsikter och förmågor. Inom socialisationsteorin existerar en grundtanke om maktförhållanden. Att läraren innehar en legitim dominansöver eleverna baserat på idealet att barn är ofullständiga i jämförelse med vuxna. Att eleverna således i praktiken skulle kunna ifrågasätta lärarens undervisningsmetoder baserat på religiös

tillhörighet kanske inte är reellt. Lärarens maktövertag skulle kunna bidra till att eleverna inte vågar ifrågasätta eller sätta sig upp mot lärarens eventuellt fixerade ideal.

Det andra alternativet som inledningsvis beskrevs handlar om att läraren i fråga skall utveckla sin källkritiska förmåga. Detta genom att inte berätta för eleverna om sin positionering men ändå tillåta sig själv att bli granskad. Ett förhållningssätt presenterat av Sonia.

Alltså jag skulle nog kunna gå ut med det [min religiositet] om jag är färdig med min

religionskurs och dom är färdiga så skulle jag kunna säga ”ah men är det nån som kan gissa på vilken religion jag tillhör?”. Det skulle vara mer för att det här experimentet som jag gör för jag vill veta om jag har lyckats med det, varför och varför inte. (Sonia)

Detta alternativ skulle kräva en medveten undervisning av läraren oavsett religiös

positionering. Eliana är av åsikten att en lärare oavsett religiös tillhörighet har positionerat sig och att samtliga lärare behöver fundera över hur de själva uppfattas av eleverna – lite i stil med det källkritiska experimentet som Sonia nämner ovan. Hon säger, ”Även om man är religiös, eller icke-religiös så har man ju positionerat sig. Då jag tror inte det handlar om bara lärare som är religiösa, utan även icke-religiösa behöver ställa sig den frågan liksom.”

33

(Eliana) Vad Sonia och Eliana konstruerar är en idé att man som lärare behöver granska sig själv och sina uttalanden. Genom sina elever kan man bli varse om sin egen partiskhet, oavsett religiös tillhörighet eller ingen tillhörighet. Att medvetandegöra sin egen

identitetskonstruktion i enhet med den postkoloniala teorins målbild. Det experiment som Sonia ger förslag på skulle kunna hjälpa läraren att teoretisera detta dubbla medvetandet där läraren fördjupar förmågan att kritiskt resonera kring sitt eget agerande genom att se sig själv ur den andres perspektiv, i detta fall elevernas. Detta föder en medveten om de strukturer som man själv besitter (Von Brömssen, 2003, s.30).

5.3.2.2 Religionen är min privatsak

En av de som har läst längst på utbildningen är Hanna. Hon säger i intervjun att alla som någon gång har verkat i skolan, och framförallt inom religionskunskapsämnet, kommer behöva fundera över hur man ställer sig kring sin egen privatreligiositet. Oavsett om man är religiös eller inte religiös bör man fundera över frågor som dessa. Hon själv har tagit ställning och valt att hon inte ska berätta för sina framtida elever vad hon tror på.

Vi är ju olika, i allt… och det inne… alltså det betyder ju att vi tycker och tänker olika vad gäller våra privatliv och vad vi vill dela med oss till våra elever om. Jag

personligen vill inte avslöja vilken religion jag tillhör eller tror på. Religion är, enligt mig… en privat och känslig aspekt som jag vill behålla för mig själv… (Hanna) Vidare i intervjun säger hon att hon absolut skulle kunna tala om religion, berätta varför folk tror på Gud, hur det känns att ha en relation med Gud men att hon aldrig skulle yttra att det är hennes privata åsikter och erfarenheter. Vad Hanna väljer att göra är att särskilja elever och kollegor. Relationen kollegor emellan framställs inte likadan som relationen mellan elever och lärare och Hanna säger att hon inte har några problem att bekänna sin tro för sina kollegor.

5.3.2.3 Jag vill vara öppen!

Ett annat ställningstagande som har framkommit under intervjuernas gång som de allra flesta av informanterna väljer att anamma tillfaller kategorin ”Jag vill vara öppen!”. Trots att det kontinuerligt under diskussionen framkommer risker med att vara troende och öppen med sin religion, så tenderar de flesta att vilja berätta ändå. Komiskt nog är det fyra av de åtta som på ett humoristiskt sätt sagt något i stil med ”Jag kommer ju inte klampa in i klassrummet det första jag gör och säga, Hej mitt namn är xxx och jag är kristen!”, men att de ändå inte drar

34

sig för att berätta om en elev eller en kollega skulle fråga dem. Det hela verkar framförallt bottna i situationen samt med vilket syfte frågan om religiös tillhörighet ställs.

Sofia är en av de intervjuade som på ett väldigt tydligt, konkret och ingående sätt berättar i vilka situationer hon skulle kunna berätta om sin tro, samt varför hon gör valet att berätta. Hon anser att religionen är en del av henne själv och hon skulle inte känna sig bekväm att förneka sin religion eller ens tala runt den. Hon uppger att religionen är en del av henne och att man som lärare måste kunna vara sig själv. Samtidigt nämner Sofia att hon som kristen upplever att hon ändå ett tvång till distans mellan sitt framtida yrke och sin privata tro. I citatet nedan nämner hon att kyrkan och lärarutbildningen lär ut kontrasterande saker och att det kristna perspektivet på själavård behöver negligeras till förmån för lärarens

professionalitet.

Jag skulle ju vilja vara öppen. Sen kan jag tänka mig, både som lärare och om jag nu skulle välja att byta till socionom, att det är klart det krockar lite, för det går ju emot lite allt man lär sig. Typ om man säger, man måste ju ta en yrkesroll då för att liksom inom kyrkan lär man sig ju något helt annat *skratt*, att man liksom skall nå alla och det är ju klart om någonting är jättejobbigt för nån och man skulle vilja säga att den ska vända sig till Gud, men det kan man ju inte göra… *skratt* Men man vill ju ändå vara öppen med att berätta, för det är ju den man är. (Sofia)

Vad jag finner ytterligare intressant i intervjun med Sofia är den jämförelse som hon mot slutet av intervjun gör politik. Sofia delger att hon hellre anger sin religiösa ståndpunkt än berättar vilket parti hon lägger sin röst på i valet. Anledningen uppges vara ”För att religionen, det är ju en större del av mig. Så det kanske är därför det blir så, för de känns viktigare.” (Sofia)

I princip alla deltagare i studien, med undantag för Hanna, säger att de vid något tillfälle i sin lärarroll skulle kunna delge sin religiositet. Vad de däremot skiljer på är viljan att berätta och att faktiskt våga berätta i praktiken. Det finns inte en enda utav de som intervjuats som sagt att de utan förhinder skulle delge sin religiositet. Det finns alltid en faktor, en anledning,

någonting att vinna eller lära av att delge den typen av information. Antingen beror det på ökad källkritisk förmåga för elever, en ökad medvetenhet om sin egen partiskhet, för att inge förtroende och skapa relation med eleverna eller helt enkelt för att stilla elevernas gapande nyfikenhet. Ett ord som inte sällan använts är ordet ”relevant”. Att man skall delge

35

En sak som Eliana väljer att ämna handlar om lärarutbildningens utformning där hon under sin utbildningsgång inte har fått möjlighet att behandla dessa tankeställningar via högskolan.

Jag tycker det är jättesynd att jag inte har fått med mig det från utbildningen för nu har jag läst klart alla mina kurser i religion och jag tror inte att vi har behandlat det alls under utbildningen och jag vet liksom inte vad det finns för riktlinjer eller vilka för- eller nackdelar det finns med att berätta eller att inte berätta liksom. (Eliana)