Hur skolan fungerar och agerar i praktiken är ofta en produkt av det kulturella- och politiska landskapet skolan formas i. Skolan är en institution som formas och ändras i samband med nyval, nya läroplaner, revideringar, men även med nya lärare, nya rektorer och med varje klass som börjar och slutar. Skolans formbarhet är en förutsättning för att den skall kunna reproducera samhällets värderingar och fostra nya samhällsmedborgare i den väg råder enligt nuvarande principer och synsätt. Vad som framkom under studiens gång är att denna spegling mellan samhälle och skola ses som självklar. Att den finns och verkar för att även demokratin skall verka var ett uttryckssätt gällande det hela. I intervjun med Viktoria pratade vi efter inspelningen och kom in på en väldigt intressant diskussion om just relationen mellan politik och skolan som reproducerande institution av de nya ideologierna med varje regerande parti. Viktoria säger då något i stil med, (inte direkt citerat) ”Jag har också tänkt på det politiska läget i Sverige, om till exempel sverigedemokraterna kommer till makten och är med och utformar skolans politiska landskap – så är frågan om jag kommer vilja vara lärare
framöver”. Vad som fascinerade mig med detta uttryck var att man mycket väl skulle kunna applicera samma tänk på religion. Ponera att sekulariseringen blir så framträdande i skolan att skolan framförallt anammar religionsfrihetens princip om rätten från religion. Detta är
någonting som skulle resultera i en skola helt utan synliga religiösa attribut på elever eller inga religiösa lärare. Om man tycker att en hijab skulle påverka undervisningen, vad kan inte
62
en religiös lärare kunna göra? Debatten är redan i full gång och flera gånger har uteslutande Sverigedemokraterna lagt fram motioner i olika kommuner om att förbjuda religiösa attribut, mer specificerat den muslimska slöjan, i skolan. Så sent som den 17 december kunde man läsa i olika nyhetsartiklar att Skurups kommun röstat igenom en motion att förbjuda ”huvudduk, burka, niqab och andra klädesplagg som har till syfte att dölja elever och personal". (Aftonbladet, 17 december 2019)
Utifrån denna diskussion blir det särskilt uppenbart att det råder en påtaglig ambivalens i samhället när det gäller både rätten till religion, men även hur man skall förhålla sig till de religioner som finns och verkar i Sverige. Ambivalensen syns tydligt i både den tidigare forskningen samt i denna studiens resultat där det sällan finns en entydig och klar bild av hur man väljer att framställa religion, religiositet och kanske framförallt i kombination med skolan och religionskunskapsämnet. I skolans läroplan och i religionskunskapens syfte betonas vikten av demokratiska värderingar, tolerans och förmågan till förståelse för olikheter, både vad gäller kön, sexualitet, etnicitet och religion. På andra sidan ser vi dock dessa förtecken: politiska partier som i princip tävlar om vem som kan minska närvaron av religion i det offentliga rummet, där skolan även innefattas. Utöver slöjförbud ser vi
diskussioner om vart skolavslutningar skall hållas, protester om uppbyggandet av moskéer, motioner mot bönutrop, utvisningsbeslut av religiösa ledare kopplat till tal om terrorism och för att inte tala om den ständiga diskussionen om de konfessionella friskolornas vara- eller icke-vara. Mitt i denna ambivalenta samhällsdebatt finner vi skolan, mitt i skärningspunkten. Att resultatet i både tidigare forskning och denna forskning visar på en stark
sekulariseringsnorm där religion och religiositet både anses vara förgången och icke-rationell skapar inte direkt förutsättningar att bygga upp en tolerant och öppen skolmiljö. Hur skall vi lyckas att skapa det klimatet? Där förståelse för den andra existerar samtidigt som det debatten klingar av rädsla och oförstånd?
Framförallt tror jag att svaret på den frågan är att vi först måste förändra samhällets syn, för att sedan kunna reproducera förhållningssättet på skolan. En samhällsförändring som förväntas starta och implementeras i skolan. Cirkeln blir sluten, men det kräver en radikal förändring av diskurs i den dominerande gruppens syn på kunskap, kultur och religion. Skolan bör arbeta aktivt för att frångå den sekulära diskursen och istället bli öppet inkluderande, till de grad att även lärare öppet och uppriktigt vågar svara på frågor om personlig religiositet. Om både lärare och elevers värderingar, livsåskådningar, religiösa eller icke-religiösa
63
låta eleverna få omvärdera och nyansera sitt tankesätt och vidare utveckla och stadga sina egna värderingar. En skolmiljö som inbjuder till ett öppet samtal. De öppna möjligheterna till samtal är kanske särskilt viktigt i ett mångkulturellt pluralistiskt samhälle med icke-
konfessionellt uppdrag.
6.1 Förslag på vidare forskning
Det första förslaget som finnes intressant är att genomföra en observationsstudie med samma eller liknande typ av frågeställningar. Genom att variera metoden och tillämpa en
observationsstudie skulle man med fördel kunna undersöka hur både lärare, lärarstudenter på praktik och elever förhåller sig till religion och religiositet. Genom att observera istället för att intervjua finns möjligheter att få med det som rutinmässigt i det vardagliga.
Ytterligare ett förslag skulle vara att jämföra studiens resultat med en intervjustudie genomförd med praktiserande lärare. En sådan studie skulle möjliggöra att se förändring i åskådning beroende på om man är verksam i skolan, eller om man som lärarstudenterna, precis har satt första foten in i byggnaden och yrket. Att intervjua färdiga lärare om hur de upplever samma frågeställningar i skolan skulle ge en djupare, verksamhetsnära och mer tidsenlig bild av hur privatreligiositet framställs inom skolan och inom professionen. En annan studie som med fördel skulle kunna undersökas är en jämförelse där hälften av de intervjuade är troende och hälften av de intervjuade inte är troende. Denna typ av jämförelse var någonting som på förhand hade förväntats kunna presenteras i denna studie, men på grund av ett ojämnt urval på den fronten var idén inte möjlig att verkställa. Genom att förändra urvalet skulle forskningen kunna fokusera på likheter och skillnader mellan hur troende och icke-troende lärarstudenter ser på sin privatreligiositet i förhållande till sitt blivande yrke. Slutligen skulle man kunna genomföra en studie som skulle kunna ses som en fusion mellan denna studie och Carina Holmqvist Lidhs avhandling Representera eller bli representerad (2016). Genom att anamma en analys med utgångspunkten i hur lärare skulle kunna bli representanter för en religion tror jag att man hade fått ett intressant resultat. Studien skulle med fördel kunna bestå både av observation, men även intervjuer med både lärare och elever. Holmström Lidh skriver i sin avhandling att ”om undervisningen är inriktad på att förmedla enbart fakta och historisk kunskap om en religion, men inte lyckas förmedla något av dess insida – känslan av en djupt meningsfull gemenskap – leder det till att religionen framstår som ointressant och obegriplig för de elever som själva saknar ett inifrånperspektiv”. Frågan är om läraren skulle kunna förmedla inifrånperspektiv. Hur skulle detta mottas och talas om?
64