Berättelsen om den svenska skolans förfall – narrativ redigering

tecknats. Men som konstaterats i kapitel tre hävdar Somers att en händelse eller ett fenomen ges mening först i och med att den sätts i relation till både tid och rum, att den placeras in i en handlingssekvens. Med andra ord får bilden av lärarna som framträder i materialet mening först när den placeras i någon form av kronologisk ordning och i relation till andra händelser eller fenomen (Somers 1994:616). Det är genom sådan narrativ redigering som bilden av lärarna och deras situation relateras till en vidare kontext och därmed också blir till ett offentligt narrativ kring lärarna i det svenska samhället (Søreide 2007:133f).

Det har redan konstaterats att det finns en samstämmighet i hela materialet när det gäller bilden av den svenska skolan och lärarna som en institution i kris. Men vissa skillnader framträder om man delar upp materialet på de olika aktörer som framträder i det. Beroende på om man tittar på företrädarna för fackföreningarna, skolpolitikerna och tidningarnas ledarsidor framträder något olika berättelser. De är dem vi nu skall titta vidare på.

Dålig utbildning och inkompetent ledarskap – fackförbundens narrativ Som redan konstaterats ovan ges lärarutbildningarna en central plats i det offentliga narrativ som går att finna i materialet. Dessa har en huvudroll också inom det narrativ som skrivs fram i de inlägg som de fackliga företrädarna13 står för. En central anledning, enligt fackförbunden, till att dagens lärare inte kan leva upp till de förväntningar som samhället ställer på dem beror på stora brister i lärarutbildningen (Fjelkner 2007-02-13, Preisz 2007-01-04). Fjelkner skriver på följande sätt:

Detta misslyckande [lärarutbildningen från 2001] innebär att eleverna i skolan får sämre möjlighet att nå målen, samtidigt som lärarstudenter valt att satsa uppemot 5,5 år av sitt liv på en utbildning som inte tillräckligt väl förbereder dem för det yrke som de ska utöva (Fjelkner 2007-02-13).

13

Dessa är ordförandena för de bägge lärarförbunden, Eva-Lis Preisz (lärarförbundet) och Metta Fjelkner (Lärarnas Riksförbund). Fjelkner står för något fler inlägg även om många är författade av båda två. Det kan innebära att Lärarnas Riksförbund får en något mer framträdande roll när det gäller fackföreningarnas offentliga narrativ om de svenska lärarna.

Hon beskriver lärarutbildningen som ett akademiskt sorgebarn och konstaterar i ovan nämnda debattartikel att dagens utbildning inte gör lärare anställningsbara, att den bidrar till att för många lärare utbildas, att den har stora brister vad gäller blivande lärares ämneskunskaper och att det allmänna utbildningsområdet är allt för mycket av en slasktratt där det inte råder någon konsensus om vad som skall ingå. Ordföranden i Lärarförbundet, Eva-Lis Preisz är något mer försiktig i sina formuleringar men hävdar ändå att ”[b]rister […] måste rättas till för att lärarutbildningen skall framstå som attraktiv och locka tillräckligt många kvalificerade studenter” (Preisz 2007-01-04). Hon anser att många av de förslag skolminister Jan Björklund aviserat angående förändringar av lärarutbildningen är positiva men oroar sig för att alla lärare, och främst då dem med inriktning mot yngre barn, inte skall kunna göras behöriga till forskarutbildning om de kortare lärarutbildningarna, i Bolognaprocessen, förs till den grundläggande nivån. Vidare pekar hon på att om regeringens satsning på de tidigare skolåren skall ha någon effekt så

[…] krävs det lärare med ett djupt ämneskunnande i läs- och skrivinlärning och matematikinlärning, men också när det gäller naturvetenskap, engelska och andra ämnen. […] Alla lärare måste kunna vara med och utveckla yrket. Det kräver lärare med djupa kunskaper om lärande och kunskapsbildning i skolans alla ämnen och för skolans alla elever, från förskolan till gymnasiet (Preisz 2007-01-04).

Läraryrket måste alltså bli ett respekterat akademiskt yrke med en respekterad akademisk yrkesutbildning där forskning blir tillgänglig för och knyts närmare till alla Sveriges lärare, något som dagens lärarutbildning alltså inte förmår.

Men det är inte bara lärarutbildningens fel att situationen för Sveriges lärare ser ut som den gör i det offentliga narrativ som företräds av fackföreningarna. Kommunerna får också ta en stor del av ansvaret för att de, som huvudmän för skolan, inte tar det ansvar som kan förväntas för att ge lärarna möjlighet att utföra sitt uppdrag på ett tillfredsställande sätt. Bland annat går ordföranden i lärarorganisationerna till gemensam attack mot kommunerna i en debattartikel i Dagens Nyheter med namnet ”Vårt utbildningssystem håller på att haverera”. Man konstaterar bland annat att ”[i] många kommuner betraktas skolan […] som den största utgiftsposten, ett synsätt som naturligtvis inte bidrar till en positiv bild av lärarna” (Fjelkner & Preisz 2007-10-16). Det centrala argumentet i resonemanget är att kommunaliseringen av skolan och kommunernas misskötsel

av denna inneburit att läraryrkets status sjunkit avsevärt och att det är en av huvudförklaringarna till varför bilden av den svenska skolan idag ser ut som den gör. En viktig del i denna statussänkning menar man är det faktum att lärares löneutveckling kommit rejält på efterkälken sedan kommunerna övertog huvudmannaskapet för skolan. De skriver:

Under samma period som läraryrkets popularitet har sjunkit har också löneutvecklingen för lärarna inom grundskolan och gymnasieskolan varit väsentligt lägre än för jämförbara grupper. Än värre ser det ut internationellt. […] Lönespännvidden är obefintlig och de svenska lärarlönernas andel av BNP är bland de lägsta i hela OECD. Det går inte att konkurrera internationellt eller skapa en skola i världsklass om nivån på lärarlönerna ligger i bottenklass (Fjelkner & Preisz 2007-10-16).

Metta Fjelkner och Lärarnas Riksförbund går så långt så att man i en debattartikel i Svenska Dagbladet kräver att regeringen tillsätter en utredning som skall utreda skolans huvudmannaskap. Detta eftersom decentraliseringen av skolan medfört att många kommuner inte vill ta ansvar för att driva egna skolor utan istället lägger ut skolverksamheten på entreprenad i så kallade kommunala friskolor (Fjelkner 2007-05-18). Problemet, menar hon, är att allt för många olika driftsformer i skolan gör det allt svårare att veta var ansvaret ligger för verksamhetens kvalitet och för att denna skall kunna garanteras vara likvärdig över hela landet.

Det kan också kort nämnas att fackföreningarna menar att en del av skolans nuvarande krissituation består i att skolan är utsatt för ett politiskt intresse som gör att olika skolreformer sällan får tid att sätta sig. Därför önskar man sig mer långsiktiga lösningar på skolans område i en debattartikel som skrivits av de båda förbundens ordföranden och Mona Sahlin och Marie Granlund från Socialdemokraterna. I detta sammanhang passar man också på att konstatera vad man anser vara skolans viktigaste uppgift, […] så mycket kunskaper av så hög kvalitet som möjligt” (Fjelkner et al 2007-12-29), vilket kräver att skolan får långsiktiga lösningar och arbetsro. Artikeln argumenterar i sammanhanget för att en bred politisk uppgörelse om ett nytt betygssystem är möjlig om de borgerliga partierna avstår från kravet på betygsliknande omdömen från årskurs ett.

Sammanfattningsvis kan man alltså säga att lärarfackens offentliga narrativ om skolans kris handlar om en yrkeskår som är viktig och vill mycket men som svikits i dubbel bemärkelse. Dels handlar det om att lärarutbildningen är för dålig och inte ger lärare möjlighet att leva upptill de krav som samhället ställer på dem.

Dessutom är skolans huvudman, kommunerna, skyldig till att ha sett till så att läraryrkets status sjunkit i takt med att utlovade lönesatsningar uteblivit. Detta bidrar till att inga av Sveriges bästa studenter längre ser på läraryrket som någonting attraktivt, vilket än mer bidrar till att förstärka skolans problem och den negativa bild av lärarna som dessa medför. I detta narrativ kopplas alltså skolans förfall kronologiskt till kommunaliseringen av det svenska skolväsendet och till det tidiga 2000-talets misslyckade lärarutbildningsreform.

Flumskola med låga krav - den politiska sfärens narrativ

I detta avsnitt skrivs de politiska partiernas14 offentliga narrativ fram tillsammans med tidningarnas ledarskribenters. Detta beror på att det i stora delar är samma berättelse som framförs, med vissa undantag som skall uppmärksammas senare. De centrala teman som går att finna i detta narrativ rör lärarutbildningens låga kvalitet och beskrivningen av den kravlöshet som karaktäriserat svensk skola, och som ofta kallas ”flumskolan”, som främsta förklaringar till dagens krisartade läge. Bland politikerna märks dessutom att stor vikt fästs vid att ge lärarna befogenheter att återinföra ordning och reda i den svenska skolan.

Detta sista blir framförallt tydligt i två inlägg från ansvariga skolpolitiker i Stockholm. Man vill införa detaljerade ordningsbetyg i stadens skolor för att komma till rätta med en situation som man menar allvarligt försvårar elevers möjligheter att lyckas i skolan. De skriver:

Skolans huvuduppgift är att förmedla kunskap. Utbildning öppnar dörrar och ger nya perspektiv. Alla elever måste kunna erbjudas en skolgång som ger dem möjlighet att forma sina egna liv. För det krävs en lugn och trygg studiemiljö. Alla elever kan inte få stöd hemifrån. Alltför många elever vittnar idag om stök och bråk i våra skolor. Svenska skolledare uppger att problemen på detta område är värre än deras kolleger i andra länder anger (Edholm et al 2007-01-30).

14

Här rör det sig i första hand om de båda ansvariga ministrarna Jan Björklund och Lars Leijonborg. Oppositionen är märkvärdigt tyst i sammanhanget och det kan ha att göra med Socialdemokraternas omprövning av bland annat sin skolpolitik vilken genomfördes under år 2007, som ett resultat av valnederlaget 2006. Vänsterpartiet och Miljöpartiet finns inte alls med bland träffarna i de sökningar som genomförts. Detta bidrar givetvis till att det i första hand är regeringens syn som diskuteras här, men å andra sidan är det inget stort problem eftersom det de facto är denna bild som är tydligast framträdande i materialet, och där med också för allmänheten och lärarna.

Detta resonemang går igen också i Björklund och Leijonborgs lansering, på Dagens Nyheters debattsida, av lärarlyftet. En del i detta är att lärares befogenheter när det gäller disciplinära åtgärder måste förbättras eftersom man anser att tryggheten i den svenska skolan måste öka. Man konstaterar att ”[i]ngen elev skall vara rädd för sin lärare, men eleverna ska ha respekt för sina lärare” (Leijonborg & Björklund 2007-04-20). Vilket man alltså inte anser är fallet i tillräcklig utsträckning i dagens skola.

I övrigt lägger ministrarna, precis som lärarnas fackföreningar, stor skuld för dagens skolsituation på lärarutbildningarnas låga kvalitet, men också rikspolitikerna ger skolans kommunala huvudmän en känga. De konstaterar att allt färre är intresserade av att utbilda sig till lärare. Man förklarar detta på följande sätt:

Att lärarutbildningen har låg status hör samman med dess kvalitetsproblem. Dessutom skickar kommunerna signalen att lärarutbildningen är oviktig när man anställer allt fler obehöriga lärare. De ordningsproblem som präglar många skolor avskräcker också från att söka till läraryrket (Leijonborg & Björklund 2007-04-20).

Inte nog med detta, lärarna i skolan kan för lite och därför lanseras lärarlyftet, en av de största satsningarna på kompetensutveckling för redan behöriga lärare på många år. Detta gör man för att komma till rätta med det faktum att kommunerna, som egentligen ansvarar för denna kompetensutveckling, inte lyckats med detta uppdrag i tillräckligt hög grad. Anledningen till detta är de stora bristerna i lärarutbildningen, vilka tvingar kommunerna att anställa obehöriga. Ett centralt förslag för att förbättra situationen är en statlig lärarauktorisation eftersom ”[e]tt statligt auktorisationssystem bidrar till läraryrkets professionalism genom att förtydliga vilka krav som ställs på lärares kompetens och behovet av utveckling inom yrket” (Leijonborg & Björklund 2007-04-20). Dessutom behövs en reformerad lärarutbildning där forskningsanknytningen och fokus på ämneskunskaper stärks. Man avslutar med att konstatera att ”[m]ed alliansregeringens strategi för att höja lärarnas status vänder vi blad, bort från den nedvärdering av yrket som pågått under många år” (Leijonborg & Björklund 2007-04-20).

Det är kanske inte helt förvånande att ovan presenterade resonemang till mycket stora delar går igen i materialet från ledarsidorna på Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet. P J Anders Linder, ledarskribent på Svenska dagbladet

skriver 2007-09-27 om att läraryrket är ett av Sveriges viktigaste yrken men att dagens lärarutbildning inte håller måttet och att ”[…] förbättra den rejält är en av regeringens allra viktigaste uppgifter” (Linder 2007-09-27). Han konstaterar vidare att

Den nya lärarutbildningen kan knappast ensam lastas för att Sverige går kräftgång i de internationella jämförelserna av skolresultat; den sjösattes 2001 och har hunnit färdigutbilda rätt få studenter. Men i sin iver att homogenisera lärarrollen och i sin förströdda inställning till ämneskunskap utgör den en grande final på en lång trend [min kursivering] (Linder 2007-09-27).

Återigen betonas alltså den Svenska skolans nedgång över tid. Svenska Dagbladets ledarsida lyfter vid flera tillfällen fram tidsperspektivet i sin berättelse om skolan genom att hänvisa till den förödande effekt som ”flumpedagogiken” (läs den socialdemokratiska skolpolitiken), vilken lär ha uppstått under 1970-talet, haft för den svenska skolan. I en lätt raljerande ledare utgår Linder från filmen Döda poeters sällskap och menar att Robin Williams rollfigur i denna film blivit sinnebilden för hur lärarna och skolan bör vara men han konstaterar

[…] att det är skillnad på dröm och verklighet. Att några få gudabenådade talanger har så stor inspirerande kraft att de kan nöja sig med att peka ut riktningen för eleverna, betyder inte att man bör göra förväntningar om det till norm. I de flesta fall har den stackars läraren en alldeles vanlig personlighet, och då behövs instruktioner, krav och kontroll för att det skall bli någon inlärning av (Linder 2007-09-27).

Samma ledarsida understryker återigen behovet av att ta avstånd från senare tids skolpolitik och återinföra fokus på högre krav och skriftliga prov eftersom detta, och inte en krav- och provlös skola ”[…] är det enda sättet för osäkra, mindre verbalt övade elever från studieovana hem att visa lärarna vad de faktiskt kan […] (Ledarsidan Svenska dagbladet 2007-10-18). Niklas Ekdal bidrar till resonemanget i Dagens Nyheter när han anger, vad han kallar, förslumningen av skolan som en av de aktivt vanvårdande insatser dåvarande regeringen gjorde för att bryta den dittills goda ekonomiska utvecklingen i Sverige på 1970-talet (Ekdal 2007-06-22). Också när det gäller behovet av förnyelse av lärarutbildningen instämmer ledarskribenterna i Dagens Nyheter, inte minst som ett led i en nödvändig statushöjning för lärarna. När det gäller lärarutbildningen skriver exempelvis Karin Rebas att ”[e]n skärpning kan vara ett första steg på vägen mot högre status” (Rebas 2007-06-28). Också Ekdal betonar vikten av att lärarnas

status höjs och att skolans rykte återupprättas eftersom detta, i hans mening, är en av de viktigaste fördelningspolitiska åtgärder som kan genomföras då:

Det är i skolan som framtidens chanser kan spridas rättvist. Det förutsätter ordning och reda […] men det förutsätter också en statushöjning för lärarna. Öka deras löner, ge dem befogenheter, karriärvägar och en så god arbetsmiljö att läraryrket åker tillbaka upp på de bästa studenternas tio-i-topp-lista (Ekdal 2007-06-22).

Men var finns då oppositionens röst i allt detta? I materialet lyser företrädare för oppositionspartierna med sin frånvaro. Endast i ett inlägg på Dagens Nyheters debattsida deltar Socialdemokraternas partiledare Mona Sahlin och partiets skolpolitiska taleskvinna Marie Granlund i en artikel tillsammans med de två fackföreningsordförandena. Kravet i artikeln rör behovet av breda och långsiktiga politiska lösningar för skolan och uppmanar regeringen att avstå från betygsliknande omdömen från årskurs ett i syfte att kunna uppnå detta. Vad som dock kan vara intressant är att i denna artikel sällar sig Sahlin och Granlund till talet om ett ökat kunskapsfokus i skolan och behovet av mer ordning och reda. Man skriver bland annat att

Elever och lärare behöver tydliga mål och bra förutsättningar. Skolan måste präglas av ordning och arbetsro. Så att elever och lärare kan fokusera på det de är i skolan för att åstadkomma – så mycket kunskaper av så hög kvalitet som möjligt [mina kursiveringar] (Fjelkner et al 2007-12-29).

Oppositionens andra språkrör i materialet, den socialdemokratiska tidningen Dalademokraten är den enda aktör som i något större utsträckning erbjuder en annan förklaring till den negativa bild av skolan som också de målar upp. Tidningens ledarsida går till hårdast angrepp mot friskolereformen och menar att där om någonstans hittar vi förklaringen till att dagens skolor inte längre kan utföra sitt uppdrag med sådan kvalitet som kan förväntas. Framväxten av allt fler friskolor menar man urholkat kommunernas ekonomi vilket fått till konsekvens att tillräckliga resurser inte kan tillföras de kommunala skolorna (Wiklund 2007-11- 13). Dessutom menar man att detta leder till en klassmässig uppdelning av elever i Sverige vilken bidrar till ökade klassklyftor. Ett annat centralt argument kring detta i Dalademokratens argumentation är att friskolornas tillkomst konkurrensutsatt skolsystemet vilket inneburit en nedvärdering av faktiska kunskapskrav då betygen reduceras till ett konkurrensmedel bland andra. Man skriver exempelvis

En förklaring kan vara att friskolor, och dess lärare, är pressade att sätta höga betyg. Detta för att friskolan i konkurrensen om att få elever att gå hos sig måste visa upp en så bra profil på skolan som möjligt. Och i det ingår att elever på skolan får bra betyg. Ett kvitto att visa upp på att elever lär sig mycket i den. Att kvittot innehåller betyg som det gått inflation i blir en bieffekt (Ledarsidan Dalademokraten 2007-05- 28).

När det gäller synen på lärarutbildningen sällar sig dock skribenterna i Dalademokraten till de övriga. Högre krav behövs, både på lärarutbildningen men också på lärarna generellt. Wiklund konstaterar i en ledare 2007-08-15 att allt för många tillåts att bara glida igenom lärarutbildningen utan att lära sig tillräckligt eftersom lärarhögskolorna på det sättet ser till att man får resurser från staten. Dessutom måste, menar hon, det ställas högre krav på lärarhögskolan när det gäller att ge blivande lärare kunskaper kring att hantera mobbing och konflikter. Det, konstaterar hon, får man inte lära sig i dagens lärarutbildning (Wiklund 2007- 08-15).

Berättelsen om den svenska skolans förfall – likheter och skillnader i de offentliga narrativen

Man kan konstatera att ett relativt samstämmigt narrativ blir tydligt i materialet. Beroende på vem/vilka det är som berättar får berättelsen något annorlunda betoning. Det råder dock ingen tvekan om att det som jag valt att i rubriken kalla berättelsen om den svenska skolans förfall är en genomgående grundhandling i hela materialet. Kortfattat kan denna sammanfattas med att läraryrket en gång var något fint och viktigt och att det är väsentligt för det svenska samhället att det blir så igen. Idag är situationen däremot annorlunda. Skolan är satt i förfall, resultaten sjunker, varken elever eller lärare lär sig/kan tillräckligt, skolverkligheten karaktäriseras av låga krav, oordning, lärarna är maktlösa och allt färre av de ambitiösa studenterna ser läraryrket som något för framtiden. Fackföreningarna förklarar detta genom att hänvisa till kommunal vanskötsel av skolan sedan kommunaliseringen på 1990-talet och på att lärarutbildningen inte förmår utbilda tillräckligt kompetenta lärare. Skolpolitiska talesmän för samtliga, här representerade, partier talar om behovet av mer ordning och reda och tydligare kunskapskrav. Hos regeringsföreträdare och ledarskribenterna i Sveriges två största dagstidningar Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet förklaras dagens tillstånd med att skolan sedan 1970-talet varit styrd av ”flumpedagogik” (läs

socialdemokratisk skolpolitik) vilken man nu kraftfullt måste bryta med och där en helt ny lärarutbildning med helt nya ledstjärnor är en förutsättning. Den socialdemokratiska tidningen Dalademokratens ledarsida stämmer in i beskrivningen av lärarutbildningens brister men förklarar i högre utsträckning anledningen till dagens situation med att skolan blivit allt mer marknadsanpassad och konkurrensutsatt i och med friskolereformen vilken utarmat den kommunala skolan så att den inte längre förmår utföra sitt uppdrag på ett tillfredsställande sätt.

Frågan blir då – vilken roll spelar ett offentligt narrativ som det som skisserats ovan? Med utgångspunkt i de vetenskapsteoretiska grunderna för den här studien spelar det en stor roll, inte minst när det gäller lärarnas konstruktion av yrkesidentitet. Som redan nämnts i kapitel tre spelar offentliga narrativ stor roll i uppbyggnaden av diskurser vilka fixerar mening i olika sammanhang, dvs. begränsar vad som är möjligt att säga om ett speciellt fenomen i ett speciellt sammanhang. Nästa avsnitt syftar till att relatera detta narrativ till de diskurser som presenterats i kapitel två för att visa på hur det blir en del av en politisk kamp om artikulationen av lärarnas samhällsfunktion och dessutom avgörande för deras förmåga att formulera en tydlig yrkesidentitet.

4.2 Offentliga narrativ och den diskursiva kampen