Vad är en diskurs?

Att ge ett fullständigt svar på denna fråga är nästan omöjligt då begreppet dyker upp i en mycket stor mängd sammanhang och därmed ges en stor mängd olika betydelser och innebörder. Tanken här är att först ge en kort sammanfattande bild av begreppets grundläggande betydelse för att sedan fokusera på hur jag använder begreppet inom ramen för denna studie.

Johansson gör en sammanfattande beskrivning av diskursbegreppet genom att hävda att det handlar om ”[…] en uppsättning utsagor, talade eller skrivna, i ett bestämt socialt sammanhang, liksom de mer eller mindre uttalade regler som reglerar vad som ’kan’ och ’inte kan’ sägas och skrivas i detta sammanhang” (Johansson 2005:32). I sitt försök att teckna diskursanalysens stamtavla presenterar Neumann ett antal olika definitioner av begreppet diskurs. Han sammanfattar sin egen diskussion på följande sätt:

En diskurs är ett system för skapande av en uppsättning utsagor och praktiker som, genom att få fotfäste inom olika institutioner, kan framstå som mer eller mindre normala. Systemet är verklighetskonstituerande för sina bärare och uppvisar en viss ordning i sitt mönster av sociala relationer (Neumann 2003:17).

Sammanfattningsvis kan man alltså konstatera att en diskurs är ”ett bestämt sätt att tala om och förstå världen (eller ett utsnitt av världen)” (Jørgensen & Phillips 2000:7). Detta sätt att resonera fokuserar också på den vikt som läggs vid språkets betydelse för vår uppfattning av den sociala verkligheten eller den sociala världen. Språket antas styra individer när dessa agerar inom olika sociala sammanhang. Vi kan alltså inte uppfatta verkligheten, eller, den blir i alla fall inte meningsfull på annat sätt än genom språket och eftersom diskurser styr på vilka sätt vi kan eller inte kan tala eller skriva om vissa fenomen i vissa sammanhang styr därmed diskurserna även våra tolkningar av vår sociala verklighet. Det skall dock påpekas att detta är något av en minsta gemensamma nämnare för olika förståelser av diskursbegreppet. Jørgensen & Phillips påpekar att det ändå kan anses finnas ytterligare några gemensamma faktorer som gäller alla typer av inriktningar. För det första förutsätts det att man delar de grundläggande teoretiska antaganden som bygger upp den diskursanalytiska metoden. Det går alltså inte att göra någon stor skillnad mellan teori och metod, dvs. det språkliga fokus som de flesta diskursanalyser på något sätt bygger på kräver acceptans av tanken på språkets roll i konstruktionen av den sociala verkligheten och därmed diskursernas betydelse i detta sammanhang. För det andra grundar sig de mest inflytelserika av dessa teorier, precis som denna studie, i någon form av socialkonstruktivism7 (Jørgensen & Phillips 2000:10f). De understryker dock att detta inte betyder att man inte kan kombinera olika tankar kring diskurs på nya sätt, bara att kopplingen mellan teori och metod måste vara intakt. Det är precis en sådan kombination av narrativ teori och metod med inslag av olika diskursteoretiska tankegångar som utgör såväl den teoretiska som den metodologiska basen för denna studie. Innan jag övergår till att mer konkret beskriva denna kombinerade narrativt diskursteoretiska metod skall kortfattat några diskursteoretiska skolor presenteras av vilka jag lånar idéer och inspiration. Dessa används sedan som grund för den diskussion jag för kring relationen mellan begreppen narrativ och diskurs.

Först skall jag lyfta ut några centrala antaganden ur den diskursteori som utvecklats av Laclau & Mouffe8 i boken Hegemony & Socialist Strategy. Towards

7

Se kapitel 1 för en kortfattad sammanställning av detta forskningsperspektivs grundläggande antaganden.

8

Det bör påpekas att detta inte är en heltäckande presentation av deras diskursteori. Snarare fokuserar jag på de delar som inspirerat mig i denna studie.

a Radical Democratic Politics (1985). Övergripande kan man säga att de mest grundläggande utgångspunkterna för Laclau & Mouffe är tanken om att vår sociala värld är en diskursiv konstruktion som aldrig är färdig eller total. Det vill säga, den sociala verkligheten konstrueras och rekonstrueras hela tiden på nytt (Laclau & Mouffe 1985:105ff). De anser att betydelser aldrig kan fixeras slutgiltigt ”[…] vilket ger plats för ständig social strid om definitioner av samhälle och identitet – en strid vars utfall får sociala konsekvenser” (Jørgensen & Phillips 2000:31). Laclau & Mouffe uppfattar en diskurs som en fixering av betydelse i en viss kontext i syfte att skapa entydighet. Mycket förenklat kan man säga att en diskurs etableras kring några, vad Laclau & Mouffe kallar, nodalpunkter. Detta är ett tecken, ett centralt begrepp, i diskursen kring vilket andra tecken, eller begrepp, ordnas och får betydelse9. På detta sätt utesluter diskursen andra tolkningar av olika teckens innebörder eller betydelser. Alla dessa uteslutna betydelser finns dock kvar runt omkring i det som Laclau & Mouffe kallar det diskursiva fältet, vilket skulle kunna antas bestå av konkurrerande diskurser eftersom om en annan betydelsetolkning blev rådande skulle denna på samma sätt utesluta resterande tolkningar (Laclau & Mouffe 1985:111ff). Det diskursiva fältet är alltså ”[…] en reservoar av betydelsetillskrivningar som tecken har haft eller har i andra diskurser, men som ignoreras i den specifika diskursen för att skapa entydighet” (Jørgensen & Phillips 2000:33f).

Det är dessa tankar som ligger till grund för det som Laclau & Mouffe kallar samhällets omöjlighet. Jørgensen & Phillips beskriver detta på följande sätt,

Vi producerar hela tiden samhället och uppträder som om det fanns som en objektiv totalitet, och vi talar om det som en helhet. […] Men helheten blir en imaginär storhet. […] Det finns bara tillfälliga struktureringar av det sociala, och en strukturering är aldrig slutgiltig eller total. Den totala strukturen är liksom ”samhället” något vi föreställer oss för att våra handlingar skall ge mening. Det råder alltså ingen överrensstämmelse mellan de sociala struktureringarna och myten. (Jørgensen & Phillips 2000:47)

En myt i detta sammanhang är de utsagor som syftar till att beskriva samhället som en total helhet. Det är diskursanalysens uppgift, enligt Laclau & Mouffe, att

9

Som exempel kan nämnas att ”demokrati” är en nodalpunkt i den västerländska politiska diskursen och ”folket” är en nodalpunkt i en nationell diskurs.

”[…] avslöja vilka myter om samhället som objektiv realitet som impliceras i tal och andra handlingar. Man kan studera hur vissa myter kommer att framstå som objektivt sanna och andra som omöjliga” (Jørgensen & Phillips 2000:47). Denna studie är alltså intresserad av att undersöka vilka sådana diskursiva myter som kan upptäckas när det gäller lärarna och deras samhällsuppdrag.

Den andra diskursteoretiska skola som inspirerat denna studie kallas av Jørgensen & Phillips för diskurspsykologi och företräds framförallt av socialpsykologerna Potter & Wetherell. Denna inriktning skiljer sig både från ”[…] de ansatser inom kognitiv psykologi som fokuserar på språk […] och från strukturalistiska och poststrukturalistiska diskursteorier (inklusive Foucaults och Laclau & Mouffes diskursteorier) som inte tar den konkreta sociala interaktionen i betraktande” (Jørgensen & Phillips 2000:97f). Diskurspsykologin fokuserar mer än andra diskursteorier på individers aktiva roll i konstituerandet av den sociala världen. Centralt i detta sammanhang är att

[…] de sätt på vilka vi förstår och kategoriserar i vardagen inte är en reflektion av världen ’därute’ utan en produkt av historiskt och kulturellt specifika föreställningar om världen […] De skapas och upprätthålls genom social interaktion mellan människor i vardagen. Denna syn baseras på anti-essentialism. Att den sociala världen konstrueras socialt förutsätter att dess karaktär inte är determinerad eller given på förhand, och att människor inte har ’essenser’ – en uppsättning äkta och oföränderliga eller autentiska karaktäristika (Jørgensen & Phillips 2000:104)

Med andra ord kommer de socialkonstruktivistiska grundtankarna fram, också som grundläggande för diskurspsykologin. I detta sammanhang lyfter diskurspsykologin fram något som är av central betydelse för denna studie. Identiteter skapas, hävdar man, utifrån olika skiftande diskursiva resurser vilka är ”[…] relationella, ofullständiga och instabila” (Jørgensen & Phillips 2000:107). Ett resultat av detta är att de kan vara skiftande. Trots det bär dessa omformade identiteter med sig rester av tidigare identiteter, en typ av avlagring från tidigare diskursiva identiteter, vilka bidrar till skapandet av känslor av kontinuitet och sammanhang. Eftersom det hela tiden finns mer än en möjlig bild av jaget väljer man en självförståelse, menar diskurspsykologin, vilket skapar en tillfällig tillslutning. Jørgensen & Phillips skriver:

Genom att man med hjälp av tillfälliga ’tillslutningar’ skapar en identitet öppnas också möjligheten för skapandet av kollektiva identiteter […] som bygger på en föreställning om en gemensam identitet. […] Samtidigt kan man inte ta dessa gemenskaper för givna, eftersom den tillslutning som skapar identifiering med – och därmed konstruerar – gemenskapen bara är tillfällig. […] En individ kan ha en politiskt motiverad samhörighet med en grupp i det ena ögonblicket och ett antagonistiskt förhållande till några av gruppens medlemmar i det andra (Jørgensen & Phillips 2000: 107f)

Det centrala dragen i diskurspsykologin som inspirerat denna studie är alltså betoningen på subjektet som aktivt deltagande i skapandet av den sociala världen. Denna är på samma gång diskursivt betingad eftersom förhärskande diskurser vid varje enskilt tillfälle begränsar möjligheterna till denna konstruktion. Subjekten och diskurserna är därmed ömsesidigt konstituerade. Potter och Wetherell talar i detta sammanhang om diskurser som tolkningsrepertoarer vilka”[…] används som flexibla resurser i social interaktion och härvid fungerar som sociala praktiker. ”[…] Syftet med [diskurs]analysen är inte att kategorisera människor […] utan att identifiera de diskursiva praktiker vari kategorierna konstrueras” (Jørgensen & Phillips 2000:115). Det är precis detta som är målet med denna studies analys av hur de offentliga narrativen bygger upp de diskursiva praktiker som påverkar enskilda lärares yrkesidentitetskonstruktion och därmed även hela lärarkollektivet. Diskurspsykologin bidrar alltså med ett aktörsperspektiv som saknas hos Laclau & Mouffe och som, vilket vi redan sett, är centralt inom den narrativa identitetsteori som presenterats av Somers.

Innan de mer praktiska metodologiska överväganden som gjorts presenteras skall kortfattat den ovan presenterade narrativa teorin föras samman med dessa två diskursteoretiska skolor i syfte att påvisa diskursanalysen som ett nödvändigt verktyg i en narrativ analys av de slag som presenterats här. I detta sammanhang bidrar alltså både den diskursteori som Laclau & Mouffe utvecklat och de tankar som diskurspsykologin framför till syntesen.