Narrativ och identitet

Centralt för den teoretiska utgångspunkten i Lilja (2006) är, som också framgår av presentationen ovan att identitet är ett centralt begrepp för betydelsen av narrativ forskning inom samhällskunskaperna. Johansson nämner i detta sammanhang bland annat Anthony Giddens som i sin analys av vad han kallar senmodernitetens effekter på människors självidentitet understryker betydelsen av att identiteten i senmoderniteten kan ”[…] definieras utifrån förmågan att formulera och hålla fast vid en berättelse om sig själv, en självbiografisk berättelse” (Johansson 2005:92).

Som jag redan visat i min tidigare studie går Somers lite mer på djupet när hon diskuterar, vad hon kallar, den narrativa identitetens fyra dimensioner. Det centrala i hennes resonemang är att identitet är något som hela tiden konstrueras och att det i denna konstruktion ingår fyra olika typer av narrativ som samverkar i skapandet och återskapandet av en persons identitetsuppfattning. Hon kallar dessa olika typer av narrativ för ontologiska, offentliga, konceptuella och metanarrativ (Somers 1994:617ff, Somers & Gibson 1994:60ff).

De ontologiska narrativen är de berättelser som individer använder för att göra sina liv begripliga. De används för att skapa meningsfullhet och fungerar som guider till hur vi skall förhålla oss till vår omvärld och därmed hur vi skall handla i den. Man skulle kunna jämföra de ontologiska narrativen med en människas ”själv”, det består av de erfarenheter vi bär med oss och enligt vilka vi tolkar och inordnar nya erfarenheter (Somers & Gibson 1994:61). Dessa är dock inte oföränderliga utan är ständigt utsatta för omprövning och/eller omtolkning.

De offentliga narrativen å andra sidan hör ihop med kulturella och institutionella fenomen som är större än den enskilda individen. Det kan vara

berättelser som förmedlas från organisationer, politiska partier, statsförvaltningar, kyrkor, osv. Här framstår den diskurs som i det förra kapitlet kallades professionaliseringsdiskursen som ett exempel på ett sådant narrativ. Dessa historier är en del av det vi kallar samhället och ett samhälles individer måste hantera dessa narrativ och tolka dem på ett sätt som stämmer överrens med deras ontologiska narrativ.

Konceptuella narrativ är forskares förklaringar av fenomen, vetenskapliga teorier, institutionella praktiker och organisatoriska begränsningar. Somers kallar detta för de sociala krafter som tillsammans med de offentliga narrativen utgör det sammanhang inom vilket individer formar sin identitet.

Metanarrativen, slutligen, är de stora övergripande berättelser vi kan inordna oss i. Somers exemplifierar detta med industrialisering, upplysning, kapitalismens kamp mot kommunismen och liknande, med andra ord narrativ som förklarar vår plats i historien (Somers & Gibson 1994:62f).

De mest aktiva av dessa fyra typer av narrativ när det kommer till enskilda individers identitetskonstruktion är de ontologiska och offentliga narrativen. Religionssociologen Nancy T. Ammerman förklarar relationen mellan dessa på följande vis:

We tell stories about our selves (both literary and through our behavior) that signal both our uniqueness and our membership, that exhibit the consistent themes that characterize us and the unfolding improvisation of the given situation. Each situation, in turn, has its own story, a public narrative shaped by the culture and institutions of which it is a part, with powerful persons and prescribed rolls establishing the plot. […] Both the individual and the collectivity are structured and remade in those everyday interactions (Ammerman 2003:215).

Ammerman förtydligar detta genom att konstatera att vi kan förstå identitet som något som framträder i mötet mellan ontologiska och offentliga narrativ. Då fokus i det examensarbete av Andersson & Lilja (2006) som inspirerat denna studie ligger på en mer ontologisk nivå6 är syftet med denna studie att fokusera på just de offentliga narrativen som omger läraren i hans/hennes yrkessituation och därmed, enligt ovanstående, har stor påverkan på denne lärares

6

Det skall dock understrykas att det examensarbete som nämns här inte uttryckligen bygger på narrativ teori och metod. Däremot skulle resultaten av de intervjuer som då gjordes kunna läsas som uttryck för respondenternas ontologiska narrativ, eller åtminstone de delar av dessa som rör deras yrkesliv.

identitetsuppfattning. Detta sker genom att resultaten från Andersson & Lilja (2006) och de övriga undersökningar av lärares upplevelser av sitt yrke som presenterats i kapitel två relateras till de resultat som denna undersökning ger.

I och med att denna studie genomförs bidrar den till skapandet av nya konceptuella narrativ, den blir ett narrativ vars funktion det är att försöka förklara den sociala världen. Bara genom att välja att betrakta identitet som något narrativt konstruerat görs antagandet att, som Somers uttrycker det:

”[…] social action can only be intelligible if we recognize that people are guided to act by the structural and cultural relationships in which they are embedded and by the stories through which they constitute their identity (Somers 1994:624).

För att kunna göra denna analys behöver ytterligare en dimension av de konceptuella narrativen presenteras. Det är vad Somers kallar relationella scener [eng. relational settings]. Detta resonemang bygger på vad Laclau & Mouffe har kallat samhällets omöjlighet, med vilket de menar att det inte går att tänka sig samhället som någon form av fixerad totalitet (Laclau & Mouffe 1985:99ff). Samhället bör istället, enligt Somers, betraktas som en relationell scen där olika institutioner, offentliga narrativ, och sociala praktiker utgör den arena på vilken den narrativa identiteten kontinuerligt konstrueras ”[…] among narratives, peoples and institutions” (Somers 1994:626). Precis som med enskilda människors identiteter är det så att dessa relationella scener kontinuerligt konstrueras och omvandlas och därför aldrig kan tas för givna.

Somers påpekar dock att även om aktörer skapar identiteter med hjälp av olika narrativ på dessa relationella scener så är de inte helt fria när det gäller att bestämma vilka narrativ som är tillgängliga för dem. Det finns alltid bara ett begränsat antal narrativ som är möjliga (eller tillåtna) i en speciell kontext och vilka narrativ som skall tillåtas vara dominerande i en viss social kontext avgörs i en ständigt pågående politisk kamp om inflytande över artikulationen av sådana dominerande narrativ (Somers 1994:629). Mumby (1993:6f) understryker detta genom att hävda att politik härmed blir en kamp om meningsskapande vars mål är att skapa en samhällsmyt som bevarar och reproducerar de önskade maktrelationerna inom en sådan relationell scen eller kontext. Detta understryker närheten till de diskursteorier som kommer att presenteras nedan och det faktum att det finns en nära relation mellan begreppen narrativ och diskurs som jag skall återkomma till. Det är dessutom anledningen till att det är just de offentliga

narrativ om lärare som produceras i det offentliga samtalet om skolan som är fokus för denna analys. Hur lärare tänker om sig själva och sitt yrke blir, med tanke på ovanstående, beroende av på vilket sätt samhället, i form av politiken, sätter upp ramar för vilka narrativ som är möjliga för lärare att använda i sin identitetskonstruktion på det svenska utbildningssystemets relationella scen.