Ett mycket viktigt men omöjligt uppdrag – narrativa resurser

analyseras i den här studien anser att läraryrket är ett mycket viktigt och centralt yrke. Lärarna innehar nyckelpositioner för Sveriges framtid. I en debattartikel konstaterar Lars Leijonborg och Jan Björklund att en bra skola, och därmed implicit bra lärare, ”[…] är en nödvändighet om Sverige ska klara sig bra i globaliseringens tid” (Leijonborg & Björklund 2007-04-20). Ordförandena för de båda lärarorganisationerna Metta Fjelkner och Eva-Lis Preisz understryker dessutom att Fredrik Reinfeldt i sin första regeringsförklaring framhöll att lärarna är Sveriges viktigaste yrkesgrupp (Fjelkner & Preisz 2007-10-16). På ledarsidan i Svenska Dagbladet den 29 april skriver P. J. Anders Linder:

Vi vet alla hur viktig läraruppgiften är och hur stor roll den kan spela. En lärare med gedigna kunskaper, engagemang för sitt ämne och lust att reta elevernas nyfikenhet kan få en hel klass att spetsa öronen och vilja veta mer om saker man aldrig hört talas om förut. (Linder 2007-04-29).

I samma tidning understryker de borgerliga skolpolitikerna i Stockholm i en diskussion om ordning och reda i skolan att det inte går att nog påpeka hur viktigt lärarnas arbete är (Edholm et al 2007-01-30) och för att ytterligare understryka detta utropar ledarsidan i Svenska Dagbladet att ”[l]ärarna är avgörande för kvaliteten i hela skolsystemet” (Ledarsidan SvD 2007-01-12). Som ett sista exempel på dessa mer generella betoningar av läraryrket som någonting viktigt skriver samma tidning på ledarsidan 2007-08-21 att om det är något som de flesta bedömare verkar vara överrens om så är det lärarnas betydelse för skolan och därmed också för vår framtid som kunskapssamhälle (Linder 2007-08-21).

Utöver dessa mer generella beskrivningar av lärarna som en mycket viktig samhällsgrupp ges dessutom ett flertal exempel på mer konkreta fall där lärarna är av stor betydelse. Som exempel kan nämnas att skolan och lärarna har ett viktigt uppdrag när det gäller att motverka alla former av kränkningar (Thalén & Harnesk 2007-02-14), göra det möjligt för eleverna att hävda sig på arbetsmarknaden och för deras demokratiska fostran (Fjelkner & Preisz 2007-10-16), när det gäller att nå ungdomar med information om sexuell hälsa (Fjelkner & Regnér 2007-11-07) och att vara goda förebilder för uppväxande unga (Rotschild 2007-12-27). Något som kan vara värt att uppmärksamma i sammanhanget är att inga liknande positiva betoningar av lärarnas betydelse för samhället går att finna i texterna ur

Dalademokraten. Det närmaste man kommer en positiv beskrivning av lärarkollektivet i dessa texter är när kommunalråden i Mora, Peter Helander och Bengt-Åke Rehn i en debattartikel kort konstaterar att ”[…] vi har en bra skola och hängivna lärare” (Helander & Rehn 2007-10-30).

Kan eller har lärarna i dagens svenska skola möjligheten att leva upp till de krav som följer med dessa beskrivningar av yrkesgruppens centrala betydelse för det svenska samhället? Svaret är ett bestämt nej tvärs igenom hela materialet. Beskrivningen av lärarna i Sverige idag är allt annat än positiv. Beskrivningarna av lärarna kretsar, i den skolpolitiska debatten, kring deras brist på möjligheter att utföra sitt jobb och på deras brist på gedigen och adekvat utbildning och kunskap. Nedan följer en belysande beskrivning av på vilka sätt och i vilka sammanhang lärarna verkar misslyckas med sitt uppdrag.

Dalademokraten skriver på sin ledarsida att det är viktigt att det ställs högre krav på lärarna eftersom många lärare nämligen ”[…] saknar vetskap om hur de skall förhindra mobbing eller hjälpa barn som far illa i hemmet” (Ledarsidan Dalademokraten 2007-10-09) vilket man menar gör att lärarna behöver vidareutbildning i pedagogik. Samma ledarsida skriver vidare att många lärare dessutom helt enkelt struntar i sina skyldigheter att ingripa mot kränkning. Lärarnas oförmåga att hantera mobbing är ett genomgående tema i materialet. Dalademokratens ledarskribent Sofie Wiklund betonar lärarnas ignorans av mobbingproblemet också i en ledare 2007-08-15. I en debattartikel i Svenska Dagbladet liknar professor Inger Enkvist skolan med ”[…] en djungel där de starkas vilja råder” (Enkvist 2007-11-08) och menar att ingen därför kan bli förvånad över att mobbing är ett stort problem i den svenska skolan. Hon menar att detta beror på, vad hon kallar, den nya pedagogiken och konstaterar att denna medfört att ”[d]et är inte längre ansträngning, utan elevernas omedelbara tillfredställelse som gäller” (Enkvist 2007-11-08). Företrädare för föreningen BRIS stämmer in i detta i en debattartikel i Dagens Nyheter där de påpekar att skolan har ett tydligt uppdrag när det gäller att förebygga kränkningar och skapa en trygg miljö för eleverna, men att man idag vet ”[…] att många lärare och rektorer saknar kunskap och nödvändiga redskap för att utforma en sådan miljö” (Thalén & Harnesk 2007-02-14). Detta menar man kräver kraftiga satsningar på att öka skolpersonalens psykosociala kompetens. I samma tidning konstaterar pedagogikprofessorn Peter Gill och Anne-Lie Ericson följande när det gäller

mobbning och kränkningar i skolan: ”[…] att döma av de fall vi granskat, finns det samtidigt i bästa fall en nonchalerande attityd hos vissa lärare och rektorer och i värsta fall ett konsekvent förnekande av problemen” (Gill & Ericson 2007-02- 16). Det skall i detta sammanhang också påpekas att författarna konstaterar att det säker finns många skolor som hanterar dessa problem på ett tillfredsställande sätt. Men det är inte bara när det gäller kompetens att hantera kränkningar och mobbing som lärarna antas sakna adekvata kunskaper. En tydlig tendens i materialet är dessutom bristen på tillräckliga ämneskunskaper bland lärarna och, i många fall, dessutom en oförmåga att anpassa undervisningen till verkligheten. Ledarsidan i Svenska Dagbladet 2007-01-12 har rubriken ”Det viktiga är att lärarna lär sig mer” och poängen är att lärarutbildningen helt enkelt är för dålig, med konsekvensen att lärarna inte får med sig tillräckliga kunskaper därifrån (Ledarsidan SvD 2007-01-12). Metta Fjelkner understryker i detta sammanhang i en debattartikel i Dagens Nyheter att ”[d]agens lärarutbildning har inneburit, med några få undantag, att ämneskunskaperna har nedprioriterats” (Fjelkner 2007-02- 13). Det är tydligt att lärarutbildningen är central i detta och det är något vi återkommer till i nästa avsnitt. Temat går igen i P J Anders Linders ledare i samma tidning 2007-02-25 där han konstaterar att lärarna är av central betydelse för skolans resultat men att ” […] de nya måste få bättre ämneskunskaper och målmedveten undervisningsträning under sin utbildning […] behovet av höjd kvalitet ter sig [därför] så akut och skriande” (Linder 2007-02-25).

Ordföranden i Lärarnas Riksförbund, Metta Fjelkner, understryker i en debattartikel i Dagens Nyheter att ytterligare ett stort problem idag är att många lärare tvingas undervisa i ämnen som de inte är behöriga i (Fjelkner 2007-02-13). Men problemen slutar inte där. Sofie Wiklund utbrister på ledarsidan i Dalademokraten att lärarna inte i tillräckligt hög grad uppfyller sina åtaganden i gymnasieskolans programmål att kombinera de praktiska och teoretiska delarna av de yrkesförberedande programmen. Wiklund går i detta sammanhang till angrepp mot inte bara den borgerliga skolpolitiken utan också den socialdemokratiska när hon kräver att man slutar klanka ner på arbetarbarn för att de inte når målen i kärnämnena och att man istället bör inse ”[…] att lärarna många gånger inte klarar av att göra den teoretiska undervisningen intressant” (Wiklund 2007-08-14). Hon får medhåll i detta av Berggren et al som i Dagens Nyheter understryker problemen med att lärarna inte lyckas göra de teoretiska

ämnena relevanta på de yrkesförberedande gymnasieprogrammen. Man konstaterar att ”[b]ristande motivation och kunskaper i kärnämnena hänger intimt samman med att undervisningen inte är kopplad till hur de teoretiska kunskaperna kan tillämpas inom respektive yrkesområde” (Berggren et al 2007-03-05).

Också när det gäller betygssättandet anser Wiklund på ledarsidan i Dalademokraten att det bör ställas högre krav på lärarna eftersom hon anser att det finns för många lärare som drar sig för att berätta för föräldrar hur det går för deras barn i skolan (Wiklund 2007-11-13). Poängen är att betyg egentligen inte behövs, i alla fall inte för yngre barn. Också barnombudsmannen Lena Nyberg kritiserar på Dagens Nyheters debattsida lärarnas kompetens när det gäller betygssättningen om än i mer indirekta ordalag. Hon skriver att

”[d]et är en allvarlig brist i rättssäkerheten för eleverna att de idag inte ges tillfälle att få betyg enligt för dem kända kriterier. Elever i grundskolan och gymnasiet riskerar att inte våga uttrycka sig fritt i skolan om de tror att följden kan bli sänkta eller låga betyg” (Nyberg 2007-06-08).

Det råder alltså inget tvivel om att barnombudsmannen tvivlar på lärarnas förmåga att både förklara betygskriterierna och att förhålla sig professionella i förhållande till dessa och till eleverna. Värt att notera i detta sammanhang är att texterna ur Svenska Dagbladet inte diskuterar/tar upp frågan om betygen i samma utsträckning som materialet ur de två andra tidningarna.

Sammanfattningsvis kan man säga att den bild som träder fram ur materialet är en bild av den svenska skolan i kris. Även om lärarna är en mycket viktig yrkesgrupp i samhället så framstår det som om de idag inte kan/ges möjlighet att utföra detta uppdrag på ett tillfredsställande sätt, vilket resulterat i en skola där brist på kunskapsinlärning (Ledarsidan SvD 2007-10-18, Linder 2007-02-25, Ledarsidan DN 2007-12-12, Fjelkner et al 2007-12-29, Wiklund 2007-08-15), där svaga elever lämnas åt sitt öde (Ledarsidan Dalademokraten 2007-10-09, Nyberg 2007-06-08) och en oförmåga att upprätthålla trygghet och ordning och reda (Gill & Ericson 2007-02-16, Thalén & Harnesk 2007-02-14, Ledarsidan DN 2007-12- 12, Enkvist 2007-11-08, Bauhn 2007-01-23, Wiklund 2007-08-15) är centrala karaktäristika.

Hur har då denna situation uppstått och vilka är lösningarna för att situationen skall kunna förbättras? Här uppstår något olika berättelser i materialet och det är hur denna narrativa redigering ser ut som vi nu skall undersöka.

4.1.2 Berättelsen om den svenska skolans förfall – narrativ redigering