Vilka berättelser och vilka överlevande?

Den andra sessionen berörde frågan vilka överlevande och vilka berättelser som museet ska utgå ifrån. Panelen leddes av Lars M. Andersson, historiker vid Uppsala universitet, och hade fyra presen- tatörer: Boaz Cohen, professor vid Western Galilee College, Israel, Malin Thor Tureby, docent vid Linköpings universitet, Andrej Kotljarchuk, docent vid Södertörns högskola, och Cecilie Felicia Stokholm Banke, seniorforskare vid DIIS, Danmark.

Boaz Cohen talade om Child rehabilitation after the Holocaust and

its relevance for today. Han utgick från sin forskning inom projektet

”Children of War, Holocaust and Genocide” som just fokuserar på betydelsen av (upplevelser under) andra världskriget och Förintelsen för vår värld i dag. Han framhöll att historiker kan bidra med sin expertis i frågor som rör rehabilitering av barn som har traumatiska upplevelser av krig, exempelvis när det gäller frågor om hur barn har reagerat på krig och folkmord, flykt, familjeåterförening, sexuellt våld, återförening och allmänt om rehabilitering efter traumatiska upplevelser. I projektet sammanförs historiker med praktiker och

det finns många lärdomar att dra av de historiska studierna av hur traumatiserade barn togs emot och behandlades i anslutning till Förintelsen, inte minst om vikten av att lyssna på barnen, att skapa tillit i relationer exempelvis genom tryggheten i att det finns mat på bordet, liksom av betydelsen av särskild träning för personalen som ska ta hand om och arbeta med barnen. Cohen underströk också behovet av att översätta forskningsrapporterna till olika medier och format för att därigenom tillgängliggöra kunskapen.

Malin Thor Tureby talade om Memories, testimonies and oral

history: On collections and research about and with Holocaust survivors in Sweden. Hon utgick ifrån utredningsdirektivet där det anges att

en utgångspunkt är att berättelser från överlevande med anknytning till Sverige ska stå i centrum för verksamheten. Med det i åtanke gjorde Thor Tureby en genomgång av de sex största insamlingarna som gjorts i Sverige under åren 1945–2020. Två insamlingar gjordes redan 1945: dels den insamling som gjordes av Polski Instytut Źródłowy w Lund (PIZ), Polska Källinstitutet i Lund under ledning av Zygmunt Lakocinski och som finns på Lunds universitetsbiblio- tek, dels Samarbetskommitténs för demokratiskt uppbyggnadsarbete, (SDU) insamling som finns i Gunhild Tegens arkiv på Uppsala universitetsarkiv. År 1972 gjordes en insamling på Stockholms uni- versitet under ledning av Adam Lesniewski, som i dag finns på Riks- arkivet (RA). Åren 1989–1991 gjordes Uppsala universitet en insam- ling i det så kallade Raoul Wallenberg-projektet, där flera historiker som Paul A. Levine och Karl Molin, var inblandade. Arkivet finns på Uppsala universitetsbibliotek. 1994–1998 genomförde Nordiska museet projektet Judiska minnen, där bland annat Ingrid Lomfors och Pia- Kristina Garde var inblandade (arkivet finns på Nordiska museet). Slutligen skapade journalisten och författaren Bernt Hermele till- sammans med fotografen Cato Lein podden och sedermera boken

Överlevarna under åren 2018–2020. Intervjuerna finns nu på United

States Holocuast Memorial Museum (USHMM). Thor Tureby jäm- förde motiven bakom insamlingarna och redogjorde för vilka som var initiativtagare och hur intervjuerna var gjorda – fanns det inter- vjuguider eller var de friare och mer semi-strukturerade. Avslut- ningsvis reflekterade hon över vilka lärdomar som kan dras av detta? Hon konstaterade att få historiker har arbetat med samlingarna som källa men framhöll samtidigt att det är viktigt att dessa berättelser finns dokumenterade. Vidare betonade hon att det kommande museet

förvisso har möjlighet att (och bör) arbeta med och inte minst till- gängliggöra dessa samlingar, men att museet också måste skapa en egen samling och därför omedelbart måste inleda ett samtal med de överlevande och deras efterkommande om detta.

Andrej Kotljarchuk talade om The Nazi genocide of European

Roma. Terminology and recent Nordic research. Kotljarchuk beto-

nade att varje folkmord är unikt och att det därför behöver ges ett namn. Folkmordet på romer har kallats för Porrajmos (”skära upp”/”uppslukande”), Samudaripen (”massmord”) och Kali Traš (”den svarta faran”). Han framhöll att de olika namnen används av olika romska grupper och att exempelvis Porrajmos, är kontroversiellt eftersom det kan syfta på sexuella trakasserier, ett ämne som är tabu bland romer. Han konstaterade också att det inte finns någon stark koppling mellan den romska gruppen och de forskare som studerar ämnet. Kotljarchuk argumenterade för att det är viktigt att ge brottet ett namn och framhöll att praxis inom fältet har förändrats från att benämna folkmordet på romerna Porrajmos till att tala om ”the Roma

Holocaust” (romernas Förintelse). Han konstaterade vidare att efter-

som gruppen romer inte har något eget land har det kollektiva traumat blivit viktigt i skapandet av en gemensam identitet som sträcker sig utöver nationsgränser. Kotljarchuk gick vidare igenom nordisk forskning och visade att det numera finns en del skrivet men att det fortfarande är ett så litet fält att alla som är aktiva inom det känner varandra. Han menade därför att mer forskning behövs och att kun- skapen om folkmordet på romerna behöver öka hos allmänheten.

Cecilie Felicia Stokholm Banke talade om Holocaust in the

Periphery. Memory Politics in the Nordic Countries. Stokholm Banke

pekade på hur forskningen om Förintelsen har fokuserat på det som Timoty Snyder kallar för ”the Bloodlands”, men att det finns en poäng i att studera Förintelsen i de länder där massmorden inte ägde rum, alltså att studera periferin. Här utgör de nordiska länderna ett intressant exempel eftersom de har väldigt olika öden och minnen av kriget och Förintelsen, trots att länderna i förstone kan tyckas väl- digt lika. Den judiska gruppen var liten i alla dessa länder men Förintelsen drabbade dem väldigt olika. Hur kan vi förklara dessa skillnader? Banke pekade på att det kan vara intressant att studera perioden före kriget. Det finns en koppling mellan en restriktiv flyk- tingpolitik och räddningen av de danska judarna 1943, och den hänger samman med framväxten av välfärdssamhället och med föreställ-

ningen om ”judeproblemet”. Danska och svenska politiker var huma- nister och exkluderande på en och samma gång. Banke karakteri- serade detta som ambivalensen i dansk förintelsehistoria. Det danska exemplet visar också hur olika ett samhälle kan reagera beroende på tidpunkt och kontext: ”There are no straight answers in history”. Banke betonade därför vikten av att föra in lokala aspekter, lokal historia och lokala aktörer, i studiet av Förintelsen för att öka vår förståelse.

4.3.6 Om byggnaden, narrativet och kopplingen till platsen