Utredningens forskarseminarier

Utredningen har arrangerat två seminarier med svenska forskare samt haft möten med enskilda forskare och institutioner för att få en bred bild av vilka frågor som svenska forskare ser som viktiga att beakta vid inrättandet av ett museum om Förintelsen.1 _{Vid semi-}

nariet i Stockholm den 9 december 2019 diskuterades två frågor: vad borde ett svenskt museum om Förintelsen ha för inriktning och vilka behov av forskningsresurser och infrastruktur skulle museet ha? Utredningen deltog även på ett seminarium i samarbete med Insti- tutionen för kulturvetenskaper vid Lunds universitet den 9 janua- ri 2020 där frågan om museets inriktning diskuterades. Utifrån dessa seminarier samt de enskilda möten som utredningen genomfört har tre övergripande frågor utkristalliserats. De rör inriktningen för ett museum om Förintelsen i Sverige, vikten av forskning och forsk- ningsresurser och slutligen hur begreppet Förintelsen bör definieras. 1 _{För en förteckning över vilka forskare som utredningen träffat vid de olika seminarierna och}

4.2.1 Synpunkter på ett museum i Sverige

Nedan redogörs övergripande för synpunkter från seminarierna i Stockholm och i Lund samt från samtal med enskilda forskare. De synpunkter som avhandlas under denna rubrik rör varför ett museum är relevant, museets verksamhet och innehåll, platsens betydelse, hur berättelser från överlevande kan användas, minnet av Förintelsen och de risker som finns om Förintelsen instrumentaliseras, förnekas, förvrängs eller politiseras.

Det rådde i stort sett enighet om att ett museum om Förintelsen i Sverige är ett relevant och viktigt tillskott till den svenska musei- världen. Minnet av Förintelsen är en väsentlig del av Europas historia och det är därför inte konstigt att Förintelsemuseum skapats ute i Europa. Samtidigt framhölls att det heller inte är förvånande att det inte (tidigare) gjorts i neutrala länder som Sverige, där Förintelsen inte betraktats som en självklar del av den egna historien. Nu när de överlevande dör och få finns kvar som själva minns händelsen över- går den till att bli ett kulturellt minne, och det är i sig en viktig anledning till att etablera ett museum. En fråga för museet att ta sig an är hur ett trauma som Förintelsen kan bilda grund för kollektiva minnen.

I stort sett alla menade också att ett museum om Förintelsen i Sverige borde knyta an till den svenska historien. Det är viktigt att det lokala spelar in. Men på vilket sätt ska det göras? Hur är För- intelsen relevant för Sveriges historia och på vilket sätt är Sverige relevant för Förintelsens historia? Några påpekade att historieskriv- ningen svängt från en heroiserande bild till en anklagande bild, och att det lätt blir svart-vitt och svårt med gråskalorna. Museet bör därför problematisera historieskrivningen och den svenska självbilden i sina utställningar i syfte att öka kunskaperna och förståelsen av Förintelsen och Sveriges roll i det större skeendet. Ett sätt att göra det på vore att belysa Sveriges olika roller som aktör, inte bara som åskådare (bystander) och räddare utan också som möjliggörare (enabler). På vilka sätt möjliggjorde Sverige Förintelsen genom rasbiologiska idéer, exporten av malm och kullager, transiteringstrafiken, restrik- tioner mot judiska flyktingar och så vidare? På vilka sätt bistod Sverige offren?

Vidare framhölls att när det kommande museet ska arbeta med innehållet är det viktigt att redan från början inbegripa forskare i det arbetet, och att fundera över vad ett nytt modernt museum skulle kunna vara och varför det behövs. Beroende på vad museet tar som utgångspunkt kommer det att ge helt olika utställningar: Om museet ska utgå från ett offergruppsperspektiv ger det en viss ingång. Om det ska utgå från Förintelsen och förklara händelsen ger det ett annat perspektiv. Det framhölls därför att det vore bra om museet kunde använda olika förklaringsmodeller till Förintelsen.

Flera deltagare betonade att det är viktigt att utgå från de över- levande men att museet också måste ha med förövarna, annars går det inte att förklara varför Förintelsen inträffade. Men på vilket sätt? Och hur kan de överlevande bli delaktiga i processen? Ska de bara användas som objekt eller också som aktiva samarbetspartners? Hur kan museet gå i dialog med de överlevande, som man gjort exempel- vis i Kanada?

Museet bör också fundera över autentiska platser. Även om Förintelsen inte skedde på svensk mark och Sverige därför saknar ”killing sites” innebär det inte att Sverige saknar platser av historisk betydelse. Det finns flera sådana, så som flyktingförläggningar, begrav- ningsplatser, gränsstationer, byggnader där utlänningsmyndigheterna eller tyska legationen hade kontor och så vidare, och museets före- trädare bör reflektera över hur museet och dess utställningar kan för- hålla sig till det. Att kartlägga dessa platser kunde vara ett sätt att skapa ett lokalt engagemang och en förståelse för Sveriges förhåll- ande till Förintelsen.

Plats är också betydelsefullt när det gäller var i landet museet ska placeras. Utredningen ska förvisso inte föreslå en geografisk pla- cering men flera mötesdeltagare betonade att placeringen sänder sig- naler om hur prestigefylld och prioriterad frågan är: Vilka signaler sänder man genom att lägga ett museum i huvudstaden respektive i en mindre stad? Flera personer utredningen talat med har också påpekat att den geografiska placeringen är relevant inte minst i för- hållande till vilka målgrupper museet kan tänkas ha. Flertalet av de forskare som deltog i samtalen betonade också att museet bör ligga i närheten av ett eller flera lärosäten för att möjliggöra samverkan med forskare.

En diskussion rörde frågan om vem museet är till för.2 _{Vad händer}

om vi har barn och ungdomar som prioriterad målgrupp? Riskerar man då att i utställningen filtrera bort frågor om hopplöshet och förtvivlan? Om skolelever ska vara en målgrupp – vad ska de lära sig av att besöka museet? Det påpekades att många skolor och flera organisationer anordnar resor till Förintelsens minnesplatser och att ett museum inte kan ersätta ett besök på en autentisk plats. Däremot skulle ett museum kunna ha en samordnande funktion och ordna utbildningar och uppföljande seminarier före och efter sådana resor. Flera forskare uppmärksammade den samtida problematiken med att Förintelsen riskerar att instrumentaliseras, relativiseras, miss- brukas, förvanskas, förnekas och politiseras, och att det därför är viktigt att museet får en tydlig självständighet. Flera förordade därför att museet bör ha formen av en stiftelse. En person pekade på att det är viktigt att museet inte ses som lösningen på politiska problem i samtiden, som antisemitism exempelvis. En annan kopplade risken för politisering till frågan om huruvida museet bör ha en minnes- funktion i form av ett fysiskt rum. Många internationella Förintelse- museer är både museum och minnesplatser men för svensk del är detta inte givet. Vem ska minnas och hur? Det hävdades att det kanske vore klokare att ge museet frihet att bygga upp minnesfunktionen i form av arrangemang i samband med minnesdagen den 27 januari. 4.2.2 Vikten av forskning och forskningsresurser

De synpunkter som avhandlas nedan handlar om forskningens bety- delse som grund för museet, behovet av att bygga upp samlingar och att tillgängliggöra forskning på digitaliserade samlingar, och om hur en forskningsmiljö kan skapas.

En viktig resurs för forskning är att museet bygger en egen sam- ling, och att den tillgängliggörs för forskare. I byggandet av sam- lingen och i skapandet av policys för dokumentation måste forskare vara involverade. Flera forskare påpekade att det svenska materialet och den samlade svenska forskningen är en central del i det som gör 2 _{Forskning i ”Holocaust education” menar att man inte bör undervisa om Förintelsen till}

skolelever i för unga åldrar, och de flesta Förintelsemuseer runt om i världen har också en åldersgräns, ofta från 10–12 år och uppåt. Ett undantag utgörs av Yad Layeled, ett museum om Förintelsen vars målgrupp är barn. Yad Layeled är en del av Ghetto Fighter’s House Museum i Akko, Israel, men har en egen byggnad och egna pedagogiska program, läs mer på https://www.gfh.org.il/eng/Yad_Layeled.

det viktigt att upprätta museet, både för svensk del och internatio- nellt. Några menade att museet måste ha en rimlig ansats och inse att Sverige kanske inte kan bli en internationellt ledande forsknings- nod på detta område. Andra menade att det blir allt viktigare med forskningsnoder där man kan forska på digitaliserade samlingar, och att det svenska museet skulle kunna fungera som en digital nod i Norden för att tillgängliggöra arkiv och samlingar i andra länders museer. På så sätt skulle en forskare i norra Europa kunna åka till Sverige för att forska i samlingarna i Israel, USA, Tyskland, Stor- britannien och så vidare, digitalt, förutom att forska i den svenska samlingen (som borde finnas både fysiskt och digitalt).

Det framhölls återkommande att det också är viktigt att tänka på återväxten inom forskningsfältet, alltså på de unga forskarna, och på möjligheten att knyta till sig internationella gästforskare. Om museet genom stipendier, workshops och konferenser återkommande sam- lar doktorander och forskare kommer det på sikt att ge utdelning i form av ny forskning i ämnet, och det kan komma museet till nytta i form av ämnen för nya utställningar.

Forskning är viktigt i sig men vad kan forskningen tillföra museet? Här restes flera viktiga frågor: Om det uppstår problem kring museets inriktning – är det då forskningen som ska förflytta museets fokus? Hur kan forskningen vara fri om den ska kopplas till museet? Flera personer utredningen talade med menade att det är viktigt att forsk- ningen bedrivs på universitetet och att det är en god idé att skapa en forskningsmiljö som knyter ihop museet med ett lärosäte. Som exem- pel nämndes CEMAS, Centrum för maritima studier, vid Stockholms universitet som samverkar med Statens maritima museer.

Flera forskare har också påpekat att det i dag inte finns något forskningscentrum som har det nationella ansvaret att samla forsk- ning om Förintelsen, och framhållit att en forskningskoordinator vid museet därför skulle kunna fylla en viktig roll i att samla de forskare som i dag finns utspridda på olika universitet i Sverige.3

3 _{Tidigare fanns det regeringsstödda Programmet för studier kring Förintelsen och folkmord}

vid Uppsala universitet (som senare ombildades till Hugo Valentin-centrum). Där bedrivs forskning som är relevant för museet men centret har inte längre riktade statliga medel och

4.2.3 Förståelsen av begreppet Förintelsen

De synpunkter som presenteras under denna rubrik handlar om hur begreppet Förintelsen ska förstås och vilka offergrupper som ska in- begripas i begreppet.

Begreppet Förintelsen har i Sverige använts sedan 1970-talets slut, medan det i internationell forskning talas om Holocaust eller Shoah, alternativt används begreppet inte alls utan i stället hänvisar forskare till förövarnas egna begrepp, exempelvis ”den slutgiltiga lösningen på judefrågan”. Inom forskningen finns det såväl smala som breda definitioner av Förintelsen, men de flesta avser det nazistiska folk- mordet på de europeiska judarna. I Sverige definierar huvuddelen av forskarna Förintelsen på det sättet, medan begreppet i den allmänna debatten och bland lärare oftare ges en vidare definition och inrym- mer fler offergrupper, exempelvis vid uppmärksammandet av För- intelsens minnesdag den 27 januari. Dessa frågor diskuterades vid seminarierna där de olika sidor som beskrivits ovan kom upp. Några forskare påpekade att det är viktigt att ta med folkmordet på romerna, och menade att det borde inrymmas i begreppet Förintelsen, medan andra framhöll att det är viktigt att se och beskriva både vad som förenade och vad som skilde den nazistiska politiken gentemot de olika grupperna, och därför tala om folkmordet på romer som en före- teelse med egna utgångspunkter och Förintelsen som det nazistiska folkmordet på de europeiska judarna som något annat med (delvis) andra utgångspunkter och annan logik. Flera av de forskare utred- ningen talat med menade att ytterligare forskning om folkmordet på romerna behövs.