Karl-Åke Kronqvist berättade om detta examensarbete, när vi gjorde intervjun med honom. Han tyckte att detta arbete ute på en förskola visade på ett bra exempel hur man kan arbete med matematik. Detta är en utskrift från intervjuinspelningen med viss redigering.
De som redovisade detta arbete för Karl- Åke Kronqvist hade arbetat två gånger i veckan och cirka 60 minuter vid varje tillfälle. Barnen var 5-6 år gamla. Personalen hade köpt in askar som barnen dekorerade och skrev sina initialer på. Barnen visste att de skulle använda askarna till att samla fina stenar i. Askarna förbereddes i god tid innan och man skapade förväntningar. Barnen längtade till att gå ut och samla stenar.
De skulle välja ut sex stenar. De hade tidigare arbetat med parbildning så barnen visste hur mycket sex är genom att man lägger en sten på varje finger och en i handen. Det är viktigt att man inte utelämnar barnen till antalskunskaper som de kanske inte behärskar. De här barnen var ”dåliga” på svenska språket. Man hade språkliga hjälpmedel för barn som inte är bundna till ett visst språk och som är tvåspråkiga. Parbildning kallar vi ofta för det första räknesättet. Sex stycken, som är alla fingrarna och en kupad hand. Sedan fick de lägga stenarna på marken och räkna dem, man ville inte utelämna barn som inte kunde. Det är viktigt att man ger barnen redskap före utförandet innan de utsätts för uppgiften. Det var några som hade svårt med talsystemets sekvenser. Stenarna skulle få plats i asken så att man helst kunde stänga locket och på det sättet kom begreppet volym in. Hur stor plats tar de? Barnen fick prova sig fram genom hur stor plats olika stenar upptog. Vissa stenar som tycktes fina fick väljas bort därför att de inte fick plats i asken. Barn tog mindre stenar även om de tyckte bättre om större eller så ville de att alla skulle vara lika stora. Det var tråkigt om de var små och skramlade i asken. Det blev mycket diskussion om stenarnas storlek i förhållande till asken. Personalen märkte att i de små övningarna fanns viktiga inslag av ämnet matematik. De synliggjorde matematiken för barnen. Ofta tänker man inte att det går att göra så mycket med ganska enkla medel. Det som skiljer kursdeltagarna från tidigare var, att de blev väldigt medvetna hur mycket matematik detta arbete innehöll. Innan kunde de ha gjort detta lite aningslöst. Stenarna kunde inte vara så stora för då kunde man inte sätta på locket. Det var mer ett praktiskt problem. Barnen började undersöka vo- lymbegreppet.
De belyste stenarna med starka ficklampor så att de gnistrade och blänkte. Man tittade på dem med ordentliga lupper och med förstoringsglas. De skrapade av och tittade om det lossnade någonting från stenarna och kände om stenarna var vassa, mjuka eller runda. De talade om var de trodde att stenarna hade kommit ifrån? Om de hade lossnat och rullat ner från ett högt berg, spruckit och blivit små stenar. Om någon hade slagit sönder dem eller om de varit större innan och legat i havet och millioner vågor hade svept fram och tillbaka och nött dem. Om stenarna hade funnits länge. De gjorde kalejdoskop. Barnen gjorde berättelser om stenarnas historia och om de var magiska. De gjorde spel. Barnen pratade om att varje sten var unik och hade sina egna egenskaper.
Sedan fick barnen var sitt A4 ark som de skulle ha som sin läggyta. Läggyta bety- der att man arbetar inom ett begränsat område där tankeverksamheten äger rum. Läggytan är inte bara en yta utan den har en pedagogisk betydelse.
När barnen hade lagt stenarna på läggytan sorterade de stenarna på olika sätt i storleksordning, tittade från sidan och funderade vilken som var högst och vilken som var lägst, vilken som var den ljusaste och mörkaste, vilken de trodde var värdefullast etc. Sedan lade de ut dem för att se vilka som hörde ihop och vilka som skulle vara för sig. Hela klassificeringsapparaten sattes igång med sex stenar. Då blev de bekanta med de logiska blocken också. De hade flera ingångar till att arbeta med klassificering. De kunde också lägga stenarna i mönster och sedan till sist i antalsordning. Man kunde lägga dem tre och tre, fyra och två eller som sex på tärningen och se antalet sex på olika sätt. De övade att lä gga föremål så att man såg antalet, utan att behöva peka och räkna. Barnen provade att lägga stenarna i ett favoritmönster och rita av dem på ett papper.
De diskuterade också samtidigt om de skulle förstora eller förminska dem eller låta stenarna ha sin naturliga storlek när de ritade dem. Vid ett tillfälle ville vissa barn förstora dem så att de gjorde sig bättre på bildytan. Då diskuterade de hur man skulle göra när man förstorar. Hela tiden handlade det om barnens efterfrågan, synpunkter och idéer. Det var någon som ville förminska stenarna också. Barnen kom inte ihåg detaljerna man hade sett i förstoringsglaset. Då tog de fram lupperna igen och tittade. De använde också overhead. De flyttade stenarna runt så att de blev större och mindre på väggen, alla fick prova med sina stenar. De såg att for- merna inte ändrades.
Läggytan blev ett hav med två öar. Här fick barnen berätta vad hav och öar inne- bar. De gjorde en röd och en grön ö så att de kunde skilja dem åt på papperet. De skulle vara så stora att alla stenar skulle få plats på den röda och gröna ön. Varje barn hade sådana läggytor. Ön måste vara så stor att alla stenar skulle få plats
samtidigt. Stenarna skulle kunna flyttas över till den gröna ön. Efter det hade de lekar. Alla sex stenarna bodde på den ena ön och sedan gjorde de besök på den andra ön och jämförde antalet. Om två gjo rde besök på den gröna ön så var det fyra kvar på den röda. Då var det flera på den gröna ön och färre på den röda. Alla de där svåra orden fick då en användning. Hur många fler var det då på den gröna ön? Man fick fundera kring barnens svar. Det var fyra stycken på den röda ön och det var flest på den gröna ön. De tolkade flest som mer. Det är ett vanligt fenomen i den åldern. De märkte också hur många fler det var på den gröna ön, två stycken. Det med parbildning var att låta stenarna få besöka varandra. Efter det talade man om dem som inte fick någon att parbilda sig med.
Barnen dramatiserade och lekte med stenarna. De fick en situation då dessa ord blev meningsfulla. De flyttade stenarna från ö till ö och kom då in på uppdelningen av antalet sex. Talet sex kan ha olika uppdelningar t.ex. 3+3, 4+2, och 5+1 etc. Det ingår i kursen när man arbetar med yngre barn att det är viktigt att arbeta med jämna tal. Att låta dem dela lika så det blir rättvist. Det finns många böcker i första klassen som börjar (eller uppgifter) med udda tal och många barn tycker inte om det. Barn vill ha rättvisa och det är bäst att bejaka det, sedan kan man tillföra den där udda egenskapen. Detta hade de gjort under sex, sju veckors tid.
Efter det här bestämde de sig för att leka affär. De hade stenarna som pengar. Den dyraste stenen var värd sex dollar och den billigaste var värd en dollar. De tog olika saker och prismärkte dem. Barnen ville handla fler saker och då räckte inte de sex stenarna. Då kom förskolläraren med förslaget att stenarna skulle bli värda olika mycket, eftersom inget förslag kom från barnen själva. En flicka tyckte att man skulle måla dem i guldfärg. Alla barnen målade tre av stenarna i guldfärg och de andra i silverfärg. De med guldfärg blev värda dubbelt så mycket. Nu kunde man köpa dyrare varor. Efter det diskuterade de priser på t.ex. godis, sega nallar och hur mycket många andra saker skulle kosta. Efter det hade de en dag i veckan som de fick ta med godis till förskolan och då handlade de med stenarna. Arbetet avslutades med att de gjorde var sin liten bok om stenarna. De var mycket väl- gjorda, vissa stenar var personifierade med armar och ben och de pratade och lekte med varandra och blev familjer. Det var jätteroligt. Tänk att ett arbete med sex ste- nar kan innehålla så mycket och vara ganska heltäckande när det gäller ämnet matematik.