Beskrivning av centrala begrepp

2.1.1 Hälsa och ohälsa

Hälsa är ett brett konsensusbegrepp som innefattar människans fysiska, psykiska och sociala välbefinnande. Dessutom omfattar hälsa den andliga dimensionen, där människans förmåga att finna värdena som ger livet en mening. Hälsa innebär mer än bara frånvaro av sjukdom för att det handlar om människans helhet. Vilket ses som ett dynamiskt tillstånd, där

människan upplever sig vara hel. Omhändertagandet vid ohälsa inkluderar alla de fyra dimensionerna för att nå målet av omvårdnaden (Wiklund Gustin & Lindwall, 2012).

Upplevelsen av hälsa innefattar bland annat den fysiska dimensionen, där kroppen står i centrum och allt som kan orsaka förhinder i kroppens normala mekanismer. Detta gör att tillståndet när kroppen inte upplevs som helt frisk kallas för sjukdom. Det innebär att sjukdomen kan bidra till upplevelsen av ohälsa (Willman, 2014). Ohälsa beskrivs som

upplevelser av obehag som människan associerar med sjukdom. Vilket uttrycks till exempel i form av oro, smärta eller klåda. Det innebär de symtom som upplevs i relation till ohälsa.

Symtomen är en del i det kulturella sammanhanget, det vill säga omgivningen samt situationen människan lever i (Ekman & Wallström, 2019).

När kroppen är helt frisk eller upplevs som att vara helt frisk, kan hälsa beskrivas utifrån det psykiska perspektivet, där människans inre och yttre miljö har en stor betydelse

för välbefinnandet. Med inre och yttre miljö menas allt som människan kommer i kontakt med i både hemmet samt omgivningen. Människans psykiska hälsa påverkas av olika

bestämningsfaktorer som avgör tillvaron av psykisk hälsa. Goda relationer med anhöriga och vänner är en av de faktorerna. En annan faktor är hemmet, där samspel mellan

familjemedlemmar har en stor betydelse. Allt detta påverkar hur människor ser på sig själva, det vill säga deras självbild och hur de tolkar tillvaron. Detta innebär existentiella frågor som handlar om hur människor uppfattar världen i förhållande till sig själva som individer (Willman, 2014).

Rätten till såväl fysisk som psykisk hälsa ingår i FN:s deklaration om mänskliga rättigheter som innebär att alla människor, oavsett till exempel etnicitet, kultur, kön, religion eller social ställning, har den rätten och den ska bevaras av lagar och regler. Ingen får diskrimineras och alla har rätt till att leva och utvecklas under samma förutsättningar där människans bästa ska vara avgörande vid varje åtgärd som gäller människans hälsa (Willman, 2014).

2.1.2 Kulturell kompetens

Andrews och Boyle (2012) skriver om vikten av att vara kritiskt tänkande samt att genomföra en kulturell själv bedömning med syfte att granska egna kulturella hälsorelaterade

värderingar, attityder, övertygelser samt metoder som överfördes av egen familj. Kulturell bedömningen anses vara grunden för kulturell kompetens samt kulturell överensstämmande omvårdnad. Kulturell kompetens innebär förmågan till att utveckla beteendemässiga

färdigheter som fokuserar på det komplexa sambandet mellan världsbild, religion, politik samt flera andra faktorer som bidrar till en kulturell överensstämmande omvårdnad. Vidare skriver Andrews och Boyle om de oundvikliga mötena med patienter från andra kulturer och hur det kan vara omöjligt att känna till de kulturellt baserade övertygelserna. Däremot är det möjligt att utveckla kunskaper samt färdigheter i samband med kulturell bedömning genom att lära sig om vissa kulturella dimensioner av vården för patienter från andra kulturer (Andrews & Boyle, 2012).

2.1.3 Transkulturell omvårdnad

Transkulturell omvårdnad innebär att sjuksköterskor upprätthåller ett holistiskt synsätt på patienternas kulturella bakgrund. Detta med syfte att skapa en kulturellt anpassad vård som är säker samt meningsfull för patienter. Forskning inom transkulturell omvårdad har ett syfte att hjälpa sjuksköterskor att kunna vårda patienter från en annan kulturell bakgrund genom att studera flera olika aspekter på omvårdnaden (Jirwe, 2019). Enligt McFarland och Wehbe-Alamah (2018) är transkulturell omvårdnad ett betydelsefullt område för studier med fokus på att jämföra kulturell omvårdnad, värderingar och övertygelser hos individer eller grupper från liknande eller andra kulturer. Syftet med det är att kunna tillhandahålla kulturspecifika samt universella vårdmetoder för människors hälsa samt välbefinnande.

Detta genom att hjälpa människor att möta hälsorelaterade aspekter på ett kulturellt meningsfullt sätt.

Inom transkulturell omvårdnad behöver vårdverksamheter att utöka den kulturella kompetensen bland anställda vårdpersonal. I en studie av Purnell (2011) beskrivs

vårdverksamheters utveckling av kulturell kompetens utifrån fyra olika komponenter. Där språk och personalens kompetens är två av dem fyra. När det gäller språk behöver

personalen erkänna och inse att språk inte alltid överensstämmer mellan personalen och patienter särskilt vid användning av vissa ord och fraser. Purnell skriver vidare om

vårdpersonalens kompetens som en komponent i utvecklandet av kulturell kompetens. Enligt Purnell kan vårdpersonalen aldrig lära sig alla andra kulturer i världen. Däremot en

allmänkulturell utbildning bör ges till vårdpersonalen för att kunna ha kulturspecifik kunskap om patienter i syfte att kunna utföra en vårdbedömning. Detta för att ju mer kunskap personalen har om specifika kulturer desto bättre bedömning kan utföras.

Peled (2018) skriver om hur kulturella faktorer påverkar upplevelsen av hälsa med hänsyn till språkets centrala ställning till hälsotro, attityder, praxis, kulturella skript och

konceptuella ramar. Vilket omfattar både hälso- och sjukvårdssystemet samt patienter och hur mötet dessemellan går till. Det leder till att orättvisa i form av en felaktig bedömning av patienternas intelligens, trovärdighet och rationalitet. Detta baserat på språket de talar och på vilket sätt de talar, är sannolikt att förekomma.

En annan forskning inom transkulturell vård av Hemberg (2020) beskriver omsorgsetiken som en grund för att möjliggöra den kulturella kompetensen. Forskningen visade att kulturell kompetens kan beskrivas på fyra olika sätt som handlar om att vara öppen och visa respekt.

Att vara villig att förstå och lära sig. Att vara lyhörd och anpassningsbar samt att visa ödmjukhet. Etik avgör en viktig komponent av kulturell kompetens inom vården.

2.1.4 Kommunikation

Begreppet kommunikation kan definieras utifrån tre olika ord som härstammar från det latinska språket. Det första är (Communicatio) som definierar kommunikation som ett ömsesidigt utbyte. Kommunikation kan även definieras som något som kan delas

(communino). Det tredje är (Communicare) som innebär att göra någon delaktig (Fossum, 2019).

Fredriksson, (2017) skriver att verbet kommunicera betyder att göra gemensam. En av de viktigaste förutsättningarna för utveckling av individer samt gemensamma kulturer och samhällen avgörs av människans vilja att kommunicera. Kommunikation och språk utgör grundförutsättningar för att kunna förstå patienters verklighet och upplevelser av hälsa samt lidande. Vidare beskrivs begreppet kommunikation utifrån två olika traditioner. Den första är dualistisk-reduktionistiska traditionen och den andra är den holistisk-humanistiska

traditionen. Den dualistisk-reduktionistiska traditionen bygger på en linjär sändar-mottagarmodell som innefattar två aspekter; en instrumentell och en emotionell. Den instrumentella aspekten av kommunikation syftar på förmedling av objektiv information medan den emotionella aspekten av kommunikation omfattar respekt, tröst och tillit. Den holistisk-humanistiska traditionen innebär en vårdande kommunikation som bygger på en ömsesidig tolknings-och problemlösningsprocess. Den traditionen innefattar modeller som tar hänsyn till komplexiteten av begreppet kommunikation i mellanmänskliga relationer. Den vårdande kommunikationen är synlig på tre olika sätt varav det första är genom den

relationella kommunikationen vilket innebär den gemenskap som bildas mellan patienter och vårdare. Det andra sättet är genom den narrativa kommunikationen där patients

historia, nutid och framtid förbindas genom berättelsen. Patienter kommunicerar egen värld till vårdaren genom lidandeberättelsen. Det tredje sättet är genom den etiska

kommunikationen som synliggörs i den ömsesidiga respekten mellan människor där respekt och omtanke om andra utvecklas från respekten människan har för sig själv.

Användning av begreppet kommunikation inom vården innebär att det definieras som bland annat som en aktivitet där förbindelse skapas. Dessutom kan det definieras som ett

ömsesidigt utbyte där människor delar med andra. Det är något människor lär sig betydelsen av genom att ge och ta emot information. Kommunikation kan till och med definieras som en kultur, det vill säga att kultur definieras av hur människor kommunicerar samt vad som sägs under kommunikationen. Kommunikation är en viktig aspekt i vården där det kan vara livsnödvändigt, där det används för att samarbeta med andra människor, tillgodose personliga behov samt att även kunna överleva. Två viktiga aspekter som kommunikation handlar om är det verbala uttrycket samt kroppsspråk. Där inom det verbala uttrycket kan förekomma en del information som inte sägs klart och tydligt vilket öppnar möjligheten för att tolka in det som inte sägs (Fossum, 2019).