Tidigare forskning

Under detta avsnitt framkommer redovisning av tidigare forskning inom transkulturell omvårdnad utifrån patienter samt anhörigas perspektiv.

2.4.1 Patientens upplevelser av att vårdas i en annan kultur än ens egen

I en studie av Glasby (2016) framkommer att patienter som inte kunde prata samma språk som sjuksköterskor, upplevde intensiva känslor av ångest på grund av oförmåga att förstå situationen. Dessutom kämpade patienter med att kunna tillhandahålla information som kan vara nödvändiga för en effektiv vård. Uppkomsten av språkbarriärer ledde till att patienter upplevde sig hjälplösa och sårbara. Denna typ av kommunikationssvårigheter ledde till att interaktionen mellan patienter och sjuksköterskor hämmades. En del patienter valde att klara sig själva snarare än att be om hjälp av sjuksköterskor eller andra personal till följd av kommunikationssvårigheterna. Vilket framkommer även i en studie av Simpson (2008) där vissa av patienter kände sig mer självsäkra och upplevde att de hade mer makt över

vårdandet när de kunde tala samma språk som vårdpersonal. Detta ledde till att patienter fick ökad förståelse kring hälsotillståndet samt kunde instruera

vårdpersonalen om hur de ville bli vårdade. Detta till skillnad från andra patienter som inte hade tillräckligt med språkkunskap, där de gav vårdpersonalen fullständig beslutanderätt utan tvekan. Patienter förklarade denna attityd som en självklarhet eftersom de litade på vårdpersonalens professionella handling.

Enligt Cioffi (2006) upplever patienter språkbarriären som något tidskrävande under

vårdinrättningen eftersom det tar tid för sjuksköterskor att förstå eller förmedla information och vise versa. Detta betonas även av Liu (2015) som beskriver äldre kinesiska patienters upplevelser av att söka vård i Storbritannien. Dessa patienter hade uttryckt svårigheter både språkmässigt samt möjlighet att förmedla deras behov och problem. Detta berodde främst på kommunikationssvårigheter samt dålig förståelse av patienter för råden de fick av

sjukvårdspersonalen. Dessutom upplevde dessa patienter inget behov av fortsatt uppföljning efter kontakt med sjukvården eftersom patienter trodde att de kunde hantera egen hälsa på egen hand efter att de blivit symtomfria.

I en annan studie av Connaughton och Bergman (2013) beskrev patienter relationen med vårdpersonalen som ett vänligt förhållande där vårdpersonalen visar engagemang i bemötandet. Patienter upplevde vänligheten som det viktigaste sättet att förbättra

kommunikationen mellan vårdpersonalen och patienter. Andra patienter berättade om deras upplevelser av bekvämlighet samt säkerhet över när vårdpersonalen talar samma språk.

Detta eftersom de upplevde att en del information filtreras bort vid användning av tolk.

Däremot framkommer det i en studie av Brämberg (2012) beskrivning av patienters upplevelser av vården i Sverige där dessa patienter upplevde en form av maktobalans vad gäller mötet med sjuksköterskor. Patienter beskriver förhållandet som vertikalt, vilket

kännetecknades av enkelriktad kommunikation som dessutom förvärrades av språkbarriären samt begränsad användning av tolk. Därtill kommer det upplevelser av att vara objektifierad av sjuksköterskor eftersom mötets struktur styrdes av checklistor. Patienter upplevde till följd av detta att bemötandet inte var individanpassat samt att ömsesidighet saknades under mötet med sjuksköterskor.

2.4.2 Anhörigas upplevelser av att deras nära vårdas i en annan kultur än ens egen Vikten av den professionella kunskapen samt språkkunskaper och förståelse för den svenska kulturen betonades av anhöriga. Detta upplevdes när patienter vårdades av sjuksköterskor som har andra etniska bakgrund än anhörigas egna (Jirwe m.fl., 2014). I en annan studie av Severinsson (2010) beskrivs anhörigas kommunikations utmaningar vid möte med

sjuksköterskor. Detta när anhöriga försökte prata åt patienter som inte kunde prata för sig själva. Dessutom har anhöriga berättat att de inte förmedlar allt som sjuksköterskor säger eftersom de valde att berätta bara det de ansåg vara lämpligt för patienter. Detta kopplar anhöriga till kulturen där de förmedlar indirekt information i syfte med att inte utsätta patienter för ångest.

I en annan studie av Xiao (2017) beskrevs anhörigas positiva upplevelser av att deras anhöriga vårdas av mångkulturell vårdpersonal. Anhöriga var medvetna om den kulturella mångfalden hos vårdpersonalen och såg det som en attraktion snarare än ett problem. Detta trots att kommunikationssvårigheter kunde framkomma upplevde anhöriga att

vårdpersonalen tillsammans med patienter kunde finna strategier för att övervinna svårigheterna. Liknande positiva upplevelser hos anhöriga presenterades i en studie av Tavallali (2017) där anhöriga upplevde sjuksköterskor som trevliga, snälla och hjälpsamma.

Detta under deras barns kontakt med sjukvården där sjuksköterskor hade en annan kulturell bakgrund än deras egna. Anhöriga uppgav att respekt i mänskliga relationer är

grundläggande särskilt i samband med tvärkulturella vårdmöten. Anhöriga uttryckte att möjligheten till att kunna lita på sjuksköterskans kliniska kunskaper var grunden för positiva upplevelser samt förtroende för relationen till sjuksköterskor.

2.5 Teoretiskt perspektiv

Författarna till detta examensarbete valde att utgå från Katie Erikssons vårdvetenskapliga teori eftersom hon studerar frågor om vårdandets kärna med fokus på människan, livet, hälsan och lidandet. Vilket författarna tycker är av relevans för undersökningen av

intresseområdet eftersom Eriksson skriver om mellanmänskliga relationer med fokus på interaktion mellan människor inom vården.

2.5.1 Människan

Eriksson (2018) beskriver människans inre rikedom som ens kultur och historia där alla människor oavsett bakgrund bär med sig en egen kultur. Det handlar om att möta det okända och finna mening utifrån det historiska sammanhanget som människan bär med sig. Varje människa påverkar och påverkas av världen hon lever i där kultur ses som människans omvärld. Det är unikt för varje individ eftersom de har unika genetiska strukturer. Därför reagerar de olika mot omgivningen. Utifrån varje individs synpunkt kan förhållandena upplevas antingen positiva eller negativa. Är dessa förhållanden positiva skapar det en möjlighet för människan att växa till och däremot ifall de är negativa tenderar tillväxten att hämmas. Det är beroende på samspelet mellan kultur och individ för olika grader av kapacitet ska kunna uppnås.

2.5.2 Vårdandet

Erikssons teori kring vårdandet handlar om att skydda patientens värdighet, integritet samt att lindra lidande med kärlek “Caritas” och barmhärtighet som utgångspunkter. Vårdande innebär att vara delaktig där vårdare och patienter är delaktiga av samma helhet. Det betyder att vårdare och patienter deltar i vårdandet; att ansa, leka och lära. Vårdandet kan ha olika former där det förekommer variationer av ansning, lekande samt lärande i relationen med andra. Där människan inte räcker till och är i behov av andra. Den vårdande kulturen är nödvändig att studeras för att nå kunskapen om vårdandet. Dessutom ska respekt för patienter samt att se patienter som en helhet i samband med att se på patienter subjektivt, avgöra en betydande roll för vårdande kulturen. Vårdande kulturen innebär ett utbyte av empati, kärlek och barmhärtighet mot tacksamhet och uppskattning

under ett vårdandemöte mellan vårdgivare och vårdtagare (Eriksson, 2018).

2.5.3 Vårdrelation

Eriksson (2018) beskriver vidare vårdrelationen mellan patienter och vårdare som en grund för vårdandet och vårdprocessen. En relation som innebär ett verkligt möte där människan kan träda fram till andra människor samt att förmedla kärlek på ett äkta sätt. Det är under relation mellan människor där utrymmet för växt skapas. Det innebär att det är under relation till vårdare där patienter får utrymme att uttrycka problem, behov och begär.

Dessutom får patienter möjlighet att lära sig givandet samt tagandet, vilket är en konst som går ut på att ge ut sig själv. En relation som bygger på en ömsesidig påverkan där vårdare inte får påskynda relationen eftersom det skrider framåt utgående ifrån beredskapen hos både patienter och vårdare.

2.5.4 Vårdanderelation

Eriksson (2015) beskriver vårdanderelationen utifrån tre olika perspektiv som handlar för det första om att bry sig om vårdandets innersta kärnan. För det andra om en omvårdnad som är byggd på omvårdnadsprocessen. För det tredje om hur omvårdnadsplaneringen är

strukturerad. Dessa tre perspektiv måste vara enligt Eriksson involverade i bra vård, vilket kan ses som olika kulturer inom vårdandets verklighet. Olika kulturer som representerar olika kliniska, pedagogiska och vårdvetenskapliga traditioner.

2.5.5 Vårdgemenskap

Vidare beskriver Eriksson (2018) definition av begreppet vårdgemenskap som ett meningssammanhang i vårdandet. Det handlar om ramen där vårdandets idé kan bli till verklighet och skapar vårdande gemenskap. Gemenskapen som berör människors inre värld där mötet blir intimt kännetecknas av intensitet, värme, utrymme, respekt, ärlighet och tolerans. Det skapar en närhet i tid och rum där förutsättningar för den andra att övergå egna samt situationens begränsningar möjliggörs.