I anknytning till föregående stycke finns det många andra utländska och internationella intressen representerade i Kina, vilka också spelar stor roll på den klimatpolitiska arenan. Bland de viktigaste multilaterala aktörerna finns Asiatiska utvecklingsbanken (ADB), Världsbanken med GEF (Global Environment Facility) och FN:s utvecklingsorgan UNDP (United Nations Development Programme). Även EU engagerar sig på detta område med ett nytt stort energiprojekt i uppstartningsfas under 2003–2004. Sedan 1992 verkar på kanadensiskt initiativ dessutom det multilaterala organet Kinas råd för inter- nationellt samarbete om miljö- och utvecklingsfrågor (CCICED, China Council for
International Cooperation on Environment and Development), vilket samlar inhemsk och
utländsk expertis under gemensam fana och har direkt tillgång till centralregeringens öra under sina årliga redovisningar.
Även på den bilaterala sidan spelar Kanada en stor roll genom finansieringen av det så kallade C5-projektet, Canada-China Cooperation in Climate Change Project, vilket röner stor uppskattning i Kina för sina framgångar inom de fyra delområdena medveten- hetsfrämjande åtgärder, nationell rapportering, anpassning till klimatpåverkan samt CDM. Projektet, som initierades 2001, avslutas dock under 2004. Också Storbritannien och Förenta staterna har i projektform finansierat samarbete med kinesiska myndigheter och forskningsinstitut, liksom Tyskland och Norge (och i viss mån Italien). Brittiska an- strängningar har gjorts inte minst inom det klimatvetenskapliga området.12 På området flexibla mekanismer har Norge och Japan varit aktiva parter redan under AIJ-fasen (Activities Implemented Jointly), och vad gäller CDM har Nederländerna varit med och brutit mark genom att initiera Kinas första CDM-projekt (Zhang 2004a). Länder som Tyskland, Österrike och Danmark följer efter, liksom Världsbanken (genom PCF, Proto-
type Carbon Fund). En skara utländska konsultbyråer med hemmabaser i Storbritannien,
Tyskland och Förenta staterna har etablerat sig på plats i Kina för att dra nytta av dessa energi- och klimatanknutna projekt.
Energi- och klimatsamarbetet mellan kinesiska och amerikanska forskningsinstit- utioner är utbrett och har decennier på nacken. Mycken kunskapsuppbyggnad vid betyd- elsefulla institutioner som ERI och Tsinghua-universitetet har ägt rum genom sådan sam-
12
verkan (Gallagher 2001). Länderna etablerade 2002 (under president Bush den yngres besök i Peking i februari) en halvofficiell, permanent arbetsgrupp för att på hög politisk nivå följa upp, diskutera och främja detta samarbete (Buchner och Carraro 2003, ESTH 2003c). Ett antal möten har redan hållits; det femte ägde rum i Xi’an i mars 2004 (ESTH 2004). Några liknande fora tycks emellertid inte ha upprättats med andra länder. Inga officiella bilaterala samarbeten eller samråd verkar heller förekomma mellan Kina och andra utvecklingsländer. Det utbyte man har, hävdas det, äger företrädesvis rum inom ramen för de redan nämnda multilaterala organisationerna ADB, Världsbanken och UNDP samt under Klimatkonventionens partsmöten. Ett exempel på sådan multilateral klimatsamverkan bland u-länder, där Kina deltog, var ett tredagarsmöte med tio asiatiska länder i Malaysia i april 2003, vilket hölls under UNDP:s ledning (sponsrat av Kanada). Temat för mötet var Effektivt CDM-arbete (AM-CDM 2003). Under multilateral ledning finns även mer permanenta plattformar: Development and Climate är en sådan, om än inte på samma höga politiska nivå, där ERI representerar Kina och där andra institutioner från såväl u-länder som i-länder ingår (Jiang et al. 2003).
Enligt intervjuer med klimatpolitiska kännare i Kina, bland annat vid NDRC, be- dömer man att klimatfrågan inte tar nämnvärt utrymme – och att den inte heller behöver göra det – inom ramarna för Kinas deltagande i internationella samarbeten utanför Klimatkonventionen, exempelvis APEC (Asia-Pacific Economic Cooperation) och Världshandelsorganisationen (WTO, World Trade Organisation). Inte heller i Kinas förhållande som tredje part till regionala, multilaterala politiska fora som ASEAN (Association of South-East Asian Nations) ses klimatfrågan som en potentiellt viktig komponent.13 Huruvida dessa utsagor beror på en bestämd politisk ståndpunkt från Kinas sida, eller om de har mer att göra med personlig ovana vid denna typ av frågeställning är egentligen inte möjligt att avgöra utifrån befintligt underlag. Den allmänna hållningen verkar dock vara att var sak har sin plats. Däremot välkomnas nya, och till klimatfrågorna särskilt ägnade, initiativ till internationella kontaktytor. Som exempel kan nämnas
Förenta staternas utspel under 2003 att samla intresserade parter inom det så kallade
Carbon Sequestration Leadership Forum, i vilket Kina deltar.
6 Miljöpolitikens ställning
Den kinesiska miljöpolitikens fader heter Qu Geping. När den internationella miljörör- elsen gjorde sina första politiska landvinningar till följd av allt mer uppmärksammade miljöproblem under 1960-talet, var den officiella inställningen i Kina länge den att denna typ av missförhållanden var kännetecknande endast för kapitalistisk utveckling, och att de per definition därför inte var aktuella i Kina. Under det tidiga 1970-talet ådrog sig
emellertid frågan om miljöförstöring ändå visst intresse inom det kinesiska ledarskiktet, och Qu Geping, med bakgrund inom Ministeriet för kemisk industri samt inom Plan- kommissionen, fick ledarskapets förtroende att ägna sig åt området. Startskottet för Qus
13
Att klimatfrågan tillhör EU:s politiska agenda är visserligen något som faktiskt får konsekvenser i kon- takten mellan Kina och den europeiska samarbetsorganisationen. Kinas relation till EU har dock en i viss mån mer bilateral än multilateral karaktär. Genom Europeiska kommissionens delegation i Peking förs så- ledes en europeisk-kinesisk klimatdialog, och samverkan med kinesiska myndigheter sker bland annat inom ramen för Synergy, ett program under Generaldirektoratet för energi och transport, inriktat på internation- ellt energipolitiskt samarbete kring försörjningstrygghetsfrågor å den ena sidan samt, å den andra, Kyoto- protokollet.
bana som miljöpolitisk föregångsman i Kina gick då han 1972 ledde den kinesiska deleg- ationen vid FN:s konferens i Stockholm om mänsklig miljö. Tjugo år senare i Rio de Janeiro mottog han, vid 1992 års världstoppmöte om miljö och utveckling, internationella hyllningar för sina miljöinsatser i Kina. Med Qu i spetsen upprättades de första kinesiska miljömyndigheterna under 1970- och 1980-talen, bland andra det organ som numera ut- gör Miljöskyddsstyrelsen, och under 1990-talet har han varit verksam som ledamot av Nationella folkkongressens stående kommitté och som ordförande för dess miljö- och naturresursutskott. Qu Gepings engagemang ligger bakom mycket av det som åstadkom- mits på miljöfronten i Kina, institutionellt och medialt såväl som inom lagstiftning. (Cheng 2002, Gharemani et al. 1999.)
Gradvis har alltså erkännandet av och kunskapen om miljöproblematiken vunnit terräng i Kina, men det har varit en svår och utdragen process, och fortfarande är det långt mellan retoriken på central nivå och praktiken i många delar av landet. Trots de stora framsteg som har gjorts, exempelvis inom miljölagstiftningsområdet under 1990- talet, kvarstår svåra hinder, bland annat av institutionell karaktär, för den officiella miljö- politikens genomslag. Zhifa nan, ”det är svårt att upprätthålla lagen”, är en spridd fras i kinesisk juridisk kontext (van Rooij 2002a). Det finns mycket att tillägga inom detta om- råde; om miljömyndigheters bristande handlingsutrymme, om betydelsen i Kina av polit- iska kampanjer, om maktförhållandet mellan centralt och lokalt styre, om skydd av eller öppenhet med besvärande uppgifter, och så vidare (Brettell 2001, Rozelle et al. 1997). Att en stor omsvängning ändå har skett i det politiska klimatet kan ses återspeglat bland annat i förorden till de upplagor som Qu Geping låtit ge ut på kinesiska av en bok på samma tema som Stockholmskonferensen 1972: ”En enda jord.” Från att under 1970-talet ha varit tvungen att inleda volymen med en kritisk kommentar av innehållet, tillät situat- ionen efter det politiska öppnandet ett mer uppskattande tonläge och ett erkännande av miljöproblemens giltighet i Kina. När tredje omarbetade upplagan gavs ut i slutet av 1990-talet kunde behovet av ökad allmän miljömedvetenhet bland hela den kinesiska be- folkningen utgöra ett viktigt budskap i förordet (Gharemani et al. 1999).