Interna aktörer och incitamentsstrukturer

Att centrala kinesiska myndigheter med övergripande ansvar för utveckling och miljö tar hållbarhet på allvar, och i detta omfattar klimathänsyn, framgår, kan man säga, mot den bakgrund som tecknas i denna rapport. Det genomslag som denna medvetenhet får i praktiken förtjänar dock att kritiskt och ifrågasättande granskas. Visserligen framhåller man från sagda myndigheter, inte utan rätt, att stora framsteg har gjorts. Citatet nedan är typiskt för retoriken om kinesiskt ansvarstagande; just detta exempel är ett utdrag ur Kinas USA-ambassadörs anförande den 24 juni 2003 vid uppstartsmötet för Carbon

Sequestration Leadership Forum.

— — —

The Chinese Government has exerted strenuous effort to address climate change. China is a low-income developing country with a large population. Poverty eradication and economic

development should be its overriding priority. Nevertheless, the Chinese Government has always attached great importance to climate change issues. In particular, The Government has spared no efforts to improve energy efficiency, optimize energy structure, explore new energy resources and utilize renewable energy. Marked progress has been made so far. Over the past twenty years, China’s energy consumption per unit GDP has dropped by 63%, an equivalent of nearly 5% decrease per annum, thus making notable contributions to global warming mitigation. In addition, China is now implementing “the Tenth Five Year Plan for National Economic and Social Development” and China’s program for developing the western region, both of which place great emphasis on ecological building, environ- mental protection and sustainable development. These will enable China to make still greater contributions in this regard. /rapportförfattarens kursiveringar/

— — — Källa: www.ccchina.gov.cn/english/source/ba/ba2003062401.htm [2003-12-28]

Men dylik argumentering kan inte tas som intäkt för att klimat- och hållbarhetshänsyn genomsyrar kinesisk utveckling. Denna bild saknar aktörsdimensionen, som starkt in- verkar på incitamenten för klimatåtgärder.

Myndigheter. Större delen av det beslutsfattande som återverkar på Kinas utveck-

ling, tillväxt, energi- och klimatprestanda varken görs, initieras eller kontrolleras centralt. Centrala myndigheter styr och kontrollerar visserligen till en del genom förordningar och andra styrmedel, men deras inflytande är i realiteten kringskuret genom den brist på sam- ordning och transparens som kännetecknar landets myndighetsutövning (Zhao 2001, Economy 1998). På många sätt är Kina visserligen ett utpräglat hierarkiskt samhälle, men i praktiken sker beslutsfattande i en högst fragmenterad, om än konsensusinriktad byrå- kratisk myndighetsstruktur, där policybeslut och direktiv visserligen skall förankras horisontellt men där vertikal samordning och återkoppling om efterlevnad uppvisar stora brister. En bidragande orsak till detta är skiktningen av landet i ett antal successiva ad- ministrationsnivåer, vilket skapar långa kedjor av byråkratiska noder mellan policybeslut och implementering. Möjligheten att utkräva ansvar vid lokala avvikelser från centralt stadgade förordningar är beroende av att kommunikationen flyter ostörd genom dessa noder, vilket uppenbarligen ofta inte är fallet, eftersom brott mot centrala policyer är legio. Härtill kommer en utbredd kortsiktighet i beslutsfattande om investeringar (Zhao 2001), vilken bland annat sammanhänger med ett system där korta ämbetsperioder kom- bineras med starkt prestationsinriktade befordringsunderlag för förvaltningstjänstemän (Haugwitz 2002). Tillsammans utgör dessa förhållanden en allvarlig hämsko för imple- mentering av långsiktiga policyer, i det att incitament förändras när prioriteringar skyfflas om mellan de administrativa nivåerna. För klimatpolitiken, liksom för andra politikom- råden som kräver lokal verkställighet, men som ger nationellt eller globalt utfall, innebär detta ett allvarligt problem. Kunskapen om klimatpolitiken, och om den bakomliggande internationella processen i allmänhet, är dessutom mycket dålig på lokala nivåer i Kina.

Andra aktörer. Vid sidan av politiska ledare, myndigheter och rättssystem finns

förstås de i slutänden viktigaste klimataktörerna; de som genom sitt handlande skall upp- fylla policybeslutens innebörd, nämligen samhällets medlemmar i form av såväl fysiska som juridiska personer: medborgarna och näringslivet. Även på detta plan utgör förstås bristande kunskap om klimatpolitiken ett problem för dess genomslag. Att näringslivet och industrin i Kina under lång tid varit inkorporerad i statsmakten och myndighetssfären, präglar fortfarande deras verksamhetsformer, och nära kopplingar mellan lokala myndig- heter och företrädare för lokalt näringsliv skapar god jordmån för lojaliteter som kan

äventyra centrala policybeslut (Economy 2003, Zhao 2001). Inom många industrigrenar, också klimatmässigt betydelsefulla sådana såsom kolbrytning, cementtillverkning eller järn- och stålproduktion, drivs således näring inom företag som enligt centrala direktiv egentligen inte tillåts verka, exempelvis på grund av undermålig teknisk standard, säker- hetsbrister eller brott mot miljöföreskrifter. En trend som ur denna synvinkel ter sig oro- väckande är att investeringsbesluten inom dessa sektorer i allt högre utsträckning bereds och fattas på lokala nivåer, utanför de centrala myndigheternas direkta inflytandesfär. Att till aktörerna på dessa nivåer förmedla incitament till klimatmässigt sunt och hållbarare beslutsfattande är en enorm utmaning.

Att den kinesiska administrativa strukturen, som trots flera omstruktureringar under de senaste decennierna fortfarande på många sätt kännetecknas av ett planekonomiskt förhållningssätt till hur beslut fattas och genomdrivs, är inget outforskat och okänt fält. Det finns en myckenhet av litteratur omkring detta (jfr Zhao 2001, Pye 1992). Det vore, till yttermera visso, oklokt att ytterligare politisera klimatförhandlingarna genom att leda in dem på det potentiellt mycket känsliga området om styrelseformer och myndighetsut- övning. Däremot skulle man med mer allmänna och behovsorienterade termer kunna bättre uppmärksamma och diskutera hur incitament till klimatåtgärder kan stärkas inte bara nationer emellan utan också inom nationer. Ett konkret exempel på när dessa frågor kan aktualiseras är när nya nationella institutioner, såsom dem inom ramen för CDM, förs på tal och skall stipuleras. I dessa sammanhang skulle aktörs- och incitamentsfrågor ex- plicit kunna understrykas.18 Även i bilaterala dialoger kan de utgöra en viktig komponent. Det kanadensisk-kinesiska C5-projektet, som inbegriper medvetenhetsfrämjande åtgärder, är ett exempel på att den på sina håll redan uppmärksammas. I detta fall har media och journalister valts ut som en mycket betydelsefull aktörsmålgrupp.

Svårigheter med att i den fortsatta och framtida klimatprocessen tydligare lyfta fram aktörs- och incitamentsaspekter kan förstås uppkomma om de uppfattas som mästrande. Detta skulle verka direkt kontraproduktivt gentemot föresatsen att stärka det kinesiska engagemanget i klimatsamarbetet. Men på dagordningen för dem i Kina som vill främja miljöpolitik och hållbarhetssträvan – det vill säga frågor som ingår i det batteri av priori- teringar som klimatfrågan är underordnad – står redan processer för att komma tillrätta med den typ av strukturella problem som orsakar svårigheter med lagefterlevnad och så vidare.19 Om sådana interna ambitioner får utgöra bakgrund för klimatrelaterad inter- nationell kapacitetsuppbyggnad finns förmodligen mycket att vinna. Just kapacitetsupp- byggnad är dessutom, som term, ett nyckelbegrepp i sammanhanget eftersom det upp- fattas mycket positivt inom Kinas klimatpolitiska kretsar.

Medan Kinas bedrifter hittills inom klimatområdet visserligen förtjänar internation- ellt erkännande är det samtidigt betydelsefullt att hålla i minnet det faktum att de utförts, varken tack vare eller trots klimatpolitiken, utan som biprodukter av helt andra incita- mentsstrukturer. Dessa strukturer behöver såväl förstås som utnyttjas och bearbetas för att nå vidare med att ge kinesiska klimatåtgärder större genomslag i framtiden. Svensk offentlighetsprincip skiljer sig helt från den kinesiska förvaltningstraditionen, och är naturligtvis inte direkt applicerbar i Kina. Däremot skulle den mycket väl kunna utgöra

18

Det kan till exempel visa sig att den transparens, som institutionaliseras genom offentlighet inom CDM (Pan 2002a), i Kina får positiva och incitamentsbevarande effekter, men det är förstås för tidigt att uttala sig om detta än.

19

bakgrund för, även ur kinesisk synvinkel, intressanta jämförelsestudier och kapacitets- uppbyggnadsprojekt avseende aktörs- och incitamentsförhållanden. Detta skulle därför kunna utgöra en del av en hypotetisk klimatsatsning från Sveriges sida, bi- eller multi- lateral, inriktad mot problematiken som beskrivits i det här kapitlet.

9 Slutsatser

Kina befinner sig i ett dynamiskt skede av intensiv utbyggnad och utveckling. I och med den unika profil som Kina uppvisar i ekonomiskt och energimässigt hänseende, utgör landet redan, såsom nation, en nyckelaktör med avseende på storlek av växthusgasutsläpp. Den pågående och förväntade ekonomiska expansionen under kommande decennier inne- bär dels en allvarlig risk för etablering av en i ännu högre grad än idag klimatfördärvlig samhällsstruktur, men den utgör dessutom en möjlighet för att i viss mån avvärja inlås- ning i sådana strukturer som förvärrar det ur ett klimatperspektiv redan besvärliga läget. Dessvärre finns många hinder för en utveckling av det senare slaget. Omvärldens ager- ande gentemot Kina kan påverka, till det bättre såväl som till det sämre, hur landet förmår att hantera situationen.

Kinas klimatengagemang låter sig inte enkelt beskrivas. För att förstå sammanhang- en är det viktigt att göra åtskillnad mellan de olika perspektiv och prioriteringar som genomsyrar problemkomplexet. För det första är kunskapen om klimatförändringar, deras effekter för Kina, och om klimatfrågans globala dimension generellt sett dålig i landet. För det andra är frågan en i huvudsak politisk affär. Detta begränsar utrymmet för klimat- debatt inom Kina, eftersom bilden av nationell, politisk samstämmighet måste bevaras. För det tredje medför den starkt utrikespolitiska dimensionen av klimatfrågan en låsning i och med att patriotiskt laddad prestige får en överordnad roll. Sammantaget framträder en besvärlig situation för den i Kina lilla, klimatpolitiskt orienterade krets av centrala mynd- igheter och rådgivande organ, som tillsammans har officiellt och inofficiellt uppdrag att forma, förankra och genomdriva landets klimatpolicyer. När frågan som inleder diskuss- ionsdelen av den här rapporten skall besvaras – om vilka tänkbara incitament för, och vilken vilja till, breddat kinesiskt deltagande det finns – måste man därför först ta ställ- ning till vilket aktörsperspektiv man anlägger: Incitament och vilja – för vem? Sättet den inledande frågan är ställd på, med åtskillnad mellan dessa två begrepp, ger dock en an- tydan om vissa skiljelinjer. Viljan kan bara finnas där klimatpolitisk kompetens finns. Incitament kan skapas i ett mycket djupare aktörsskikt.

För policysfären i Kina är det en besvärlig omständighet att centralstyrning är en kulturell konvention, som i praktiken har stora men politiskt onämnbara brister. Detta gäller inte enbart och specifikt för klimatfrågan, men det får till följd att de aktörer, som utåt sett har att ta ansvar för landets klimatsituation, i realiteten har starkt begränsat in- flytande. Att centrala instanser är med på tåget är visserligen en förutsättning för det officiella Kinas deltagande i vilken fråga som helst, och därför är det ovärderligt att ett klimatengagemang redan finns etablerat på detta plan. För omvärlden, i den mån det handlar om ansträngningar för att bredda detta engagemang, gäller det att handla för att ta till vara, och att undvika att ytterligare begränsa, den kärna som faktiskt finns. Klimat- problematikens prestigeladdade utrikespolitiska diskurs innebär ett hot på två sätt. Dels kan retoriska frågor, liksom den om ”åtaganden” komma att blockera den internationella diskussionen genom att den patriotiskt politiska dimensionen fördjupas. Dels inskärper klimatfrågans eventuellt utvidgade utrikespolitiska laddning dess hemvist i Kinas centrala

ledarkretsar, vilket kan försvåra spridningen om klimatets inrikesrelevans till de lokala aktörer, vars beslut och verksamhet ytterst avgör hur landets klimatprestanda gestaltar sig och utvecklas. I dagsläget hanteras den här problematiken på så sätt att klimatfrågan i Kina är uppspaltad: På den inrikespolitiska dagordningen sorterar den under punkten för hållbar utveckling, medan allt uttryckligt tal om klimatpolitik begränsas till den centrala politiska sfären. Interna klimatpolicyer måste således förpackas synergiskt i termer av andra viktiga kinesiska prioriteringar och ambitioner som ligger i linje med hållbarhet; exempelvis energisäkerhet, utveckling, tillväxt och tekniska framsteg. För att bidra till det interna klimatarbetet i Kina behöver därför omvärlden vara medveten om dessa priori- teringar, vilka dessutom, som komplement till för Kina utrikespolitiskt laddade fora så- som Klimatkonventionen, behöver ges utrymme inom ramen för plattformar som tillåter prestigelös diskussion och dialog.

Det är väsentligt att ha realistiska förväntningar på de resultat som internationell klimatsamverkan med Kina kan leda till. Exempelvis blir man besviken i den mån man förväntar sig ledarskap i fråga om prestationsinriktat förhandlingskompromissande. Detta sammanhänger dels med den tröghet som finns inneboende i enhets- och förankrings- kulturen i Kina, dels beror det på att Kina tillskriver den industrialiserade västvärlden det moraliska ansvaret för klimatproblemet. Denna tröghet innebär dessutom, för den som vill främja det kinesiska deltagandets utvidgning, att det är angeläget att tillvarata det samförstånd som redan vuxit fram och etablerats – exempelvis gäller detta den i Kina tidigare kontroversiella Mekanismen för ren utveckling.

Rekommendationerna som ges i den här rapporten skall på intet sätt tolkas som uppmaningar att okritiskt anamma kinesiska föreställningar, eller att lägga sig platt inför landets utrikespolitiska retorik. De handlar istället om att se bakom och förbi svårig- heterna och att skapa bättre förutsättningar för förtroende på den internationella klimat- arenan. Ett viktigt steg är att tillåta att en för utvecklingsländer behovscentrerad dagord- ning etableras. På denna dagordning ingår bland annat, specifikt, att frågan om klimat- relaterat tekniksamarbete bereds explicit utrymme i bi- och multilaterala samtal. Detta är betydelsefullt, inte minst, som ett förtroendefrämjande steg. Olika parter har idag väldigt skilda föreställningar om vad teknikspridning inom ramen för Klimatkonventionen inne- bär.

Svenska myndigheter har, genom utökad dialog med kinesiska företrädare och intressen, möjlighet att spela en roll för Kinas breddade klimatengagemang. Såväl bi- lateralt som inom ramen för EU och Klimatkonventionen kan man verka för att bredda erfarenhets- och samförståndsbasen. Konkreta områden där utbyte, ur kinesisk synvinkel, skulle kunna befinnas vara av intresse är klimatvetenskaplig forskning, teknik för förny- bar energi och industriell prestanda, offentlig kommunikation och rapportering, samt ut- bildning och kapacitetsuppbyggnad.

Litteratur- och referensförteckning

Sammanställningen nedan omfattar såväl refererade källor som annan litteratur av specifik eller allmän relevans för rapporten.

ADB [Asian Development Bank]. 2002. Technical Assistance to the People’s Republic of

China for Opportunities for the Clean Development Mechanism in the Energy Sector [online]. TAR:PRC 35429. Manila: ADB [cited 10 February 2004].

www.adb.org/Documents/TARs/PRC/R74_02.pdf

ADB [Asian Development Bank], GEF [Global Environment Facility] and UNDP [United Nations Development Programme]. 1998. ALGAS. Asia Least-cost

Greenhouse Gas Abatement Strategy: People’s Republic of China [online]. Manila:

ADB [cited 10 February 2004]. www.adb.org/Documents/Reports/ALGAS/PRC/ default.asp

AM-CDM [Asia Meeting on Efficient Clean Development Mechanism Operations]. 2003.

Report of the Asia Meeting on Efficient Clean Development Mechanism Operations: April 1–3, 2003, Kuala Lumpur, Malaysia [online]. [Cited 28 December 2003.]

www.ccchina.gov.cn/english/source/fa/fa2003081501.pdf

AMIN, Amal-Lee, LI Junfeng and Alex WESTLAKE. 2003. Accelerating the use of

Renewable Energy and Energy Efficiency Systems in East Asia (Australia, China, Korea, Mongolia and Japan): Regional Consultation Meeting Summary Report.

Vienna: Renewable Energy & Energy Efficiency Partnership.

BACH, Wilfrid, and Stefan FIEBIG. 1998. China’s Key Role in Climate Protection. Energy

23 (4): 253–270.

BARRETT, Scott. 2003. U.S. Leadership for a Global Climate Change Regime [online]. Washington D.C.: Climate Policy Center [cited 24 June 2004].www.cpc-inc.org/ library/files/2_barrettmar.pdf

BETTS, Kellyn S. 2002. Environmental groups forming in China. Environmental Science & Technology 36 (1): 15A-16A.

BRETTELL, Anna. 2001. Environmental Disputes and Public Service Law: Past and

Present. China Environment Series 4: 66–68.

BUCHNER, Barbara, and Carlo CARRARO. 2003. China and the Evolution of the Present

Climate Regime [online]. Working paper 103.2003. Milan: FEEM [cited 3

December 2003]. www.feem.it/Feem/Pub/Publications/WPapers/WP2003-103.htm CCCCS [Research team of China Climate Change Country Study]. 1999. China Climate

Change Country Study. Beijing: Tsinghua University Press.

CHEN Deliang. 2004. Personal communication on 22 January with Professor Chen

Deliang. Gothenburg: Regional Climate Group, Department of Earth Sciences, Göteborg University.

CHEN Wenying. 2003. Carbon quota price and CDM potentials after Marrakesh. Energy

Policy 31: 709–19.

CHEN Ying and PAN Jiahua. 2002. Equity Concerns over Climate Change Mitigation

[online]. Working paper series 002. Beijing: Chinese Academy of Social Sciences [cited 5 December 2003]. www.iwep.org.cn/kechixu/wp/eng/equity concerns over climate change ying chen.pdf

CHENG Pei-kai. 2002. Honorary Doctor of Science: Qu Geping. Citation [online]. Hong

Kong: City University of Hong Kong [cited 18 February 2004]. www.cityu.edu.hk/ cityu/about/honorary/doc/qu-en.pdf

CHEUNG, Ray. 2001. Let a Thousand Muckrakers Bloom. China Environment Series 4:

75–76.

CIIC [China Internet Information Center]. 2003. Feature: Congress in Session [website]. Beijing: CIIC [cited 12 December 2003]. www.china.org.cn/english/features/ 54360.htm

COC [China’s Organizing Committee for the World Summit on Sustainable Development]. 2002. The People’s Republic of China National Report on

Sustainable Development. Beijing: China Environmental Science Press.

DANIEL, Lynn (ed.). 2003. The Far East and Australasia 2003, 34th edition. Old Woking: Unwin Brothers Limited.

DRC [Development Research Center of the State Council]. 2003. China’s National

Energy Strategy and Reform: Background Reports. Presented at the China

Development Forum, Beijing, 15–17 November. Beijing: China Development Research Foundation.

ECONOMY, Elizabeth. 2003. China’s Environmental Challenge: Political, Social and

Economic Implications. Executive Summary [online]. New York, NY: Council on

Foreign Relations [cited 28 June 2004]. www.cfr.org/pub5573/elizabeth_c_ economy/chinas_environmental_challenge_political_social_and_economic_ implications.php

ECONOMY, Elizabeth. 1998. China Confronts the Challenge of Globalization:

Implications for Domestic Cohesion and International Cooperation [online]. New

York, NY: Rockefeller Brothers Fund, Inc [cited 18 February 2004]. http:// unpan1.un.org/intradoc/groups/public/documents/APCITY/UNPAN002429.pdf EDIN, Maria. 2003. State Capacity and Local Agent Control in China: CCP Cadre

Management from a Township Perspective. The China Quarterly 173: 35–52.

ESTH [Environment, Science, Technology & Health Section of the US Embassy Beijing]. 2004. The United States and China Work Together to Combat Climate Change [online]. Beijing Environment, Science and Technology Update, April 22 [cited 28 April 2004]. www.usembassy-china.org.cn/04-22-04newsletter.doc

ESTH [Environment, Science, Technology & Health Section of the US Embassy Beijing]. 2003a. Chinese NGO’s – Carving a Niche Within Constraints [online]. Beijing: US Embassy [cited 19 December 2003]. www.usembassy-china.org.cn/sandt/ngos.htm ESTH [Environment, Science, Technology & Health Section of the US Embassy Beijing].

2003b. China Pursues Kyoto Protocol’s Clean Development Mechanism [online]. Beijing: US Embassy [cited 24 June 2004]. www.usembassy-china.org.cn/sandt/ CDM.htm

ESTH [Environment, Science, Technology & Health Section of the US Embassy Beijing]. 2003c. Statement of the U.S. – China Working Group on Climate Change [online]. Beijing: US Embassy [cited 8 October 2003]. www.usembassy-china.org.cn/sandt/ Statement-USChina-Climate.htm

ESTH [Environment, Science, Technology & Health Section of the US Embassy Beijing]. 2001. The Controversy Over China’s Reported Falling Energy Use [online].

Beijing: US Embassy [cited 7 June 2002]. www.usembassy-china.org.cn/sandt/ energy_stats_web.htm

FISHER-VANDEN, Karen, Gary H. JEFFERSON, LIU Hongmei and TAO Quan. 2004. What is

driving China’s decline in energy intensity? Resource and Energy Economics 26:

77–97.

FRIDLEY, David G. (ed.). 2001. China Energy Databook Version 5.0. Report LBNL- 47832. Berkeley, CA: Lawrence Berkeley National Laboratory.

FRIDLEY, David G.; Jonathan E. SINTON and Joanna I. LEWIS. 2003. Working out the

Kinks: Understanding the Fall and Rise of Energy Use in China [online]. Report

LBNL-52271. Berkeley, CA: Lawrence Berkeley National Laboratory [cited 4 December 2003]. china.lbl.gov/pubs/ oxford_energy_forum_05mar03.pdf GALLAGHER, Kelly SIMS. 2001. U.S.-China Energy Cooperation: A Review of Joint

Activities Related to Chinese Energy Development Since 1980 [online]. Discussion

Paper 2001-21. Cambridge, MA: Kennedy School of Government, Harvard University [cited 17 October 2003]. http://bcsia.ksg.harvard.edu/BCSIA_content/ documents/Sims_Gallagher_Workshop_Report.pdf

GHAREMANI, Yasmin, Anastasia STANMEYER, David HSIEH and Yulanda CHUNG. 1999.

Nation Builders [online]: “Qu Geping, Environmentalist: China’s foremost

environmentalist takes a rough line”. Asiaweek 25 (38) [cited 18 February 2004]. www.asiaweek.com/asiaweek/magazine/99/0924/voc50people/frameset.html HALLDIN, Jörgen. 1998. Kinas energisektor – en global angelägenhet (in Swedish:

“China’s energy sector—a global concern”). Nr 59. Beijing: Embassy of Sweden. HALLDING, Karl; Dennis FENTON, WU Changhua, XU Jintao, HAN Guoyi, Annette

HUBER-LEE and Arno ROSEMARIN. 2002. China Human Development Report 2002:

Making Green Development A Choice. Hong Kong: Oxford University Press.

HAUGWITZ, Frank. 2002. Der Clean Development Mechanism in Chinas Energiesektor:

Möglichkeiten – Risiken – Perspektiven für deutsche Unternehmen (in German,

“The Clean Development Mechanism in China’s Energy Sector: Possibilities – Risks – Perspectives for German Enterprises”). Thesis. Bremen: Bremen University of Applied Science.

HEIJ, BertJan, ZHOU Fengqi and Toni SCHNEIDER (eds.). 2001. Policy options for CO2

mitigation in China [online]. Blithoven: Rijksinstituut voor Volksgezondheid en

Milieu [cited 18 April 2002]. www.rivm.nl/ieweb/ieweb/Reports/china_report.pdf HERTSGAARD, Mark. 2000. China: The Cost of Coal. E Magazine XI (5): 27–28.

HOOD, Marlowe, and William SWEET. 1999. Energy Policy and Politics in China. IEEE

Spectrum 36 (11): 34–38.

HULME, Mike, and Nicola SHEARD. 1999. Climate Change Scenarios for China (Chinese

version: Zhǀngguó de qìhòu biànhuà qíngliàng) [online]. Norwich: Climatic

Research Unit [cited 16 September 2003]. www.cru.uea.ac.uk/~mikeh/research/