Den i någon mening yttersta aktören i ett samhälle är förstås var och en; alla de som till- sammans utgör medborgarkollektivet. Detta kollektiv bör man inte bortse från i en över- sikt av klimatarenan, även om det naturligtvis inte är meningsfullt att försöka behandla det som en enhet. Men det finns institutioner som likt brännglas kan utgöra verktyg för fokusering av klimatfrågor inom medborgarkollektivet, och som därigenom kan tillåta detta att påverka och att påverkas av den officiella inställningen. Några viktiga sådana kanaler kommenteras i detta kapitel.
Generellt sett är det påtagligt att den allmänna kunskapsnivån vad gäller klimat- vetenskap och klimatpolitik är mycket låg i Kina. Det innebär att befolkningen, betraktad ur ett klimatperspektiv och i likhet med näringslivet, inte utgör en särskilt konstruktiv aktör. För att öka benägenheten till aktivt agerande behövs kommunikation riktad neråt, till den enskilde, och för att möjliggöra kollektivets påverkan uppåt krävs dessutom att det finns dubbelriktade kanaler som tillåter dialog. Den senare typen av företeelse kan i Kina utgöra en känslig punkt, eftersom osanktionerad politisk aktivism har en benägenhet att inom ramen det kinesiska styrelseskicket upplevas som ett samhällshot.
5.4.1 Media och lärosäten
Media har i Kina en delvis annorlunda roll än vad fallet är i Sverige. Social ordning, trygghet och stabilitet är statens och de styrandes främsta omsorg. Media och nyhets- bevakningen har som en viktig uppgift att för befolkningen visa upp hur denna omsorg leder till ständiga förbättringar för den enskilde genom bekämpning av hot – i form av brottslighet, sociala missförhållanden, miljöproblem, naturkatastrofer, med mera – och genom främjande av förutsättningar för en allt angenämare framtid. En annan och lika viktig uppgift är att granska och rapportera om missförhållanden – men inte i första hand till allmänheten, utan till de styrande (Cheung 2001). Som forum för diskussion och dialog ägnar sig därför media i Kina dåligt, och endast i fråga om helt okontroversiella
ämnen (Samuelsson 2000). Eftersom klimatpolitik är utrikespolitiskt laddad är det mediala utrymmet för andra linjer än de centralt förankrade i princip helt obefintligt (Cheung 2001). Men medias stora räckvidd gör dem naturligtvis till utmärkta folkbild- nings- och propagandaorgan, och behovet av ökad medvetenhet i befolkningen om hållbarhet och miljö – och även klimat – är en av ledarna erkänt viktig strategi för att avvärja de faror för den fortsatta samhällsprogressionen som hotar från detta håll (Economy 2003). Därför ägnas i allt högre grad medial uppmärksamhet bland annat åt klimatfrågan; främst, förstås, dess vetenskapliga delar men även de ur statsledningens horisont fördelaktiga inrikespolitiska klimataspekterna kan lyftas fram (exempelvis Kinas unikt sjunkande energiintensitet under 1980- och 1990-talen). Ett tecken på det medvetna med denna satsning på medial folkupplysning om klimat är det statliga, rikstäckande tevebolaget CCTV:s planer på att utöka det existerande kanalutbudet med ytterligare en tevekanal, vars programtablå helt skall komma att domineras av klimatrelaterade program och inslag (Chen 2004).
Vid sidan av media utgör naturligtvis även skolväsendet och de akademiska läro- sätena kunskapsspridande institutioner av stor dignitet och betydelse (Liu 1991), men, som tidigare har nämnts, så är den klimatpolitiska dimensionen begränsad till ett fåtal institutioner i Peking. Ansträngningar för utökade utbildningsinsatser rörande de veten- skapliga aspekterna av klimatförändringar torde visserligen inte vara politiskt kontro- versiella, men när det gäller att skapa förutsättningar för bredare spridning inom läro- och kursplaner samt inom lärarkollektivet finns ändå mycken tröghet och många svårigheter att övervinna.
Sammanfattningsvis understryks vikten av att journalister, lärare och liknande yrkeskårer ingår som nyckelgrupper vid en översikt över den kinesiska klimatarenan.
5.4.2 Frivillig- och intresseorganisationer
Kina saknar fri föreningsrätt. Föreningar och icke-vinstdrivande organisationer, så kalla- de NGO:er (non-governmental organisations), måste registreras hos Inrikesministeriet (MCA, Ministry of Civil Affairs) eller dess lokala motsvarigheter. Undantag från denna regel ges föreningar som tillhör vissa särskilt definierade kategorier, eller som klassas som avdelningar till redan existerande institut, organisationer eller företag. Därför finns många föreningar som verkar under paraplyer såsom till exempel universitet eller hög- skolor. Organisationer som initieras av myndigheter behöver inte heller registreras, vilket internationellt har givit upphov till beteckningen GONGO, government-organised non-
governmental organisation. Dessa kan exempelvis verka som tankesmedjor med inte
försumbart inflytande. Registreringskravet, och den myndighetskontroll som detta inne- bär, kan emellertid utgöra en avsevärd byråkratisk begränsning för vanliga föreningars verksamhet. 2001 fanns ändå över 200 000 föreningar registrerade vid MCA, och antalet stiger stadigt. Dessutom finns uppskattningar som indikerar att antalet oregistrerade för- eningar i Kina kan vara så högt som halvannan till två miljoner. (ESTH 2003a.)
I många fall kan frivillig- och intresseorganisationer verka tämligen ostört eller till och med i samarbete med myndigheter. Detta gäller särskilt dem som bedriver icke- kontroversiell verksamhet i form av hälso- eller miljöupplysning, handikappvård eller allmän folkbildning. Till de mer namnkunniga miljöorganisationerna i Kina hör Friends
of Nature, Global Village Beijing och Green Earth Volunteers, men det finns många,
utrymme för NGO:er i ordets internationella bemärkelse. (Economy 2003, ESTH 2003a, Betts 2002, Hallding 2002.) Klimatpolitik, som är en utrikespolitiskt laddad fråga, tillhör därför de områden som kinesiska miljöorganisationer inte i allmänhet sysselsätter sig med. GONGO:er, däremot, kan förstås vara synnerligen aktiva i dylika sammanhang. ERI och CASS är i klimatsammanhang uppenbara exempel, men ur ett internationellt perspektiv skulle de förstås knappast kategoriseras som fria, icke-statliga organ.
För utländska eller internationella NGO:er finns det ännu inget entydigt sätt att lag- ligt bedriva verksamhet i Kina, eftersom de inte omfattas av den inhemska föreningslivs- lagstiftningen. Enligt uppgift förbereds särskild lagstiftning för ändamålet, men under tiden råder oklara rättsliga förhållanden för många organisationer (ESTH 2003a). Icke desto mindre är det främst av utländska aktörer som klimatpolitisk verksamhet utan direkt statssanktionering (om än med statens goda minne) bedrivs i Kina, inom ramarna för Världsnaturfonden (WWF China) och den amerikanska stiftelsen Energy Foundation.