Blomsterlupin

Vetenskapligt namn:Lupinus polyphyllus Lindley Engelskt trivialnamn: Garden lupin

Beskrivning: Lupinen är en flerårig ört ur familjen ärtväxter (Fabaceae) som kan bli upp till 1,5 m hög. Arten känns lätt igen på sina fingrade blad med lansettlika småblad och sina avlånga blomställningar med blommor som varierar från blå till röd och vit (Figur 15). Lupiner blommar i Sverige i juni och juli. Vid mognad innehåller varje balja (frökapsel) 4–10 (max. 12) frön som slungas ut upp till fem me- ter från växten med hjälp av en speciell mekanism (Figur 16). Eftersom en planta producerar ganska många blommor kan antalet frön som sprids bli stor (några källor anger upp till 2 000 per växt, men denna siffra kan vara lite överdriven). Fröna och växten är giftiga eftersom de innehåller alkaloider, men vissa varieteter med låga alkaloidhalter kan vara en bra foderväxt på grund av höga råproteinhal- ter. Spridning av frön med betesdjur kan ske eftersom dessa är livskraftiga även efter en passage genom mag-tarmkanalen. Lupiner kan med hjälp av symbiotiska bakterier fixera kväve ur luften och på så sätt gödsla sin omgivande mark. Därför växer arten – i förhållande till arter som saknar denna förmåga – särskilt bra även på jordarter som är fattiga på näringsämnen.

Ursprung och introduktionshistoria: Lupinen härstammar ursprungligen från västra Nordamerika och infördes 1829 till Europa. I Sverige är de äldsta rapporterade fynd från 1870. Enligt data från Analys- portalen nådde rapporteringarna av blomsterlupin en tydlig första topp i början av 1990-talet (1993; Figur 14). Liksom hos jättelokan avtog rapporteringarna därefter något, men stannade på en relativt hög nivå, särskilt när man använder blomväxterna som jämförelsegrupp. Precis som för jättelokan ökade observationerna kraftigt efter 2015. Blomsterlupin introducerades – och används än idag – främst som prydnadsväxt. Förr användes arten bland annat för att stabilisera väg- och banvallar26, och i Tyskland såddes lupiner exempelvis på 1940-talet för att gödsla skogsplanteringar. Många förändringar i markan- vändningen under de senaste decennierna gynnar utbredningen av arten över nästan hela Europa. Utbredning i Europa och Sverige: Blomsterlupin finns över hela östra, norra och Centraleuropa, där den även är klassificerad som invasiv (jfr Bilaga D.2). Arten är mycket vanlig vid vägkanter i bland annat norra Tyskland, men förekomsten avtar söderut. Lupiner finns även på Island, där en del popu- lationer har orsakat lokala problem. På Island finns dock huvudsakligen en annan (problematisk) art, sandlupin (Lupinus nootkatensis), som är vanligare än blomsterlupin (L. polyphyllus) på ön. Sandlupin förekommer också i Sverige, men är fortfarande sällsynt. Blomsterlupin däremot finns numera utbredd över nästan hela landet (Figur 13). Enligt Analysportalen (2017) är rapporteringarna tätast i Skåne, Västra Götaland, Södermanland och Stockholms län. Tre rutor uppvisar fler än 50 rapporteringar: (1) i och söder om Borås, (2) sydöst om Katrineholm och (3) i och omkring Nyköping (Figur 13b). Där- med finns – kanske lite mot förväntan – rutorna med de flesta fynd inte i något av storstadsområdena, trots att rapporteringar av blomsterlupin därifrån också är talrika. Intressant ur ett transportperspektiv är ett antal linjeliknande förekomster av arten i Västerbottens län. Särskilt tydliga är dessa längs vägen E12 mellan Bredviken (vid gränsen till Norge) och Slussfors, längs vägen 364 mellan Skellefteå och Botsmark, samt längs vägen E12 mellan Umeå och Vännäs (Figur 23a i Bilaga C.2). Blomsterlupin är

26Om, när och var arten har utsådds av myndigheter (t.ex. Trafikverket) i Sverige är ett kontroversiellt diskuterat ämne. Se kapitel 2.4.2.

0 50 100 km Obs. Länsgräns Sverige Övr. länder Vatten (a) 0 50 100 km Observ. 1 2-4 5-7 8-12 13-20 21-50 51+ (b)

Figur 13. Utbredning av blomsterlupin i Sverige: kartor över kumulativa observationer 1932–2016 (N = 11 000). (a) Observationer visualiserade som delvis transparenta punkter. (b) Antalet obser- vationer per ruta (10 × 10 km = 100 km2). För båda kartorna: pilen pekar mot norr; projicerat ko- ordinatsystem SWEREF 99 TM; linjer inom Sveriges landsgräns visar länsindelningen. Datakällor: Analysportal (2017) för artens förekomster; länsindelning © Lantmäteriet (2017); bakgrundskarta © EuroGeographics för de administrativa gränserna (EC, 2017). Förkortningar: ”Obs.” = observation,

0.00 0.10 0.20 0.30 0.40 0.50 0.60 0.70 0.80 0.90 1.00 0 100 200 300 400 500 600 700 Blomsterlupin (antal per år) Blomsterlupin/ alla blomväxter Blomsterlupin/ alla observationer

Figur 14. Tidsserie över observationer av blomsterlupin per år, 1935–2016. Grå staplar, tillsammans med siffrorna på vänster sida av diagrammet visar absoluta antal rapporterade observationer. Den bruna streckade och den orange heldragna linjen representerar förhållanden: antalet observationer av blomsterlupin i relation till alla inrapporterade blomväxter (Angiospermae) respektive till alla in- rapporterade observationer (d.v.s. alla organismer, inklusive växter, svampar, djur, o.s.v.). För båda linjerna gäller de orangefärgade siffrorna på den högra vertikala axeln (= y). Den punkt där en linje når sitt maxvärde (d.v.s. när y = 1) motsvarar året där blomsterlupin utgör den största relativa andelen i förhållande till respektive jämförelsegrupp. (Datakälla: Analysportal, 2017.)

Figur 15. Lupiner vid kanten av en asfalterad parkering, nära korsningen mellan Medicinaregatan och Guldhedsgatan, Göteborg. (Foto: G. F. Tschan, juni 2016.)

Figur 16. Lupinplanta med frökapslar (baljor) i utveckling; lokal som Figur 15. (Foto: G. F. Tschan, juni 2016.)

numera mycket vanlig i transportrelaterade habitat över hela Sverige (jfr Figurerna 6, 7 och 15), och det är mycket sannolikt att utbredningen är mycket större än vad som framgår från kartorna (Figur 13a, b). Problem med arten: Genom sin förmåga att fixera kväve växer lupinen jämförelsevist bra på närings- fattiga ställen där den kan bilda stora, täta bestånd. Dessa är ganska artfattiga och gynnar endast några få andra, kvävegynnade arter som brännässla (Urtica dioica) och pipdån (Galeopsis tetrahit). Lupiner kan även tränga in i närliggande gräsmarker. Arten kan bli särskilt problematisk vid artrika vägkanter, där den konkurrerar ut den speciella konkurrenssvaga floran, som oftast är anpassad till näringsfattiga förhållanden. Som nämnts ovan är de flesta plantor giftiga på grund av relativt höga alkaloidhalter. Lu- piner accepteras av inhemska insektsarter som foderplanta, men studier av fjärilar har visat att antalet individer minskar i täta lupindominerade bestånd.

Bekämpning: Trots att lupinfrön fortfarande kan köpas i handeln borde arten inte längre sås eller plan- teras aktivt. För detta behövs en bättre information till allmänheten om problematiken med lupinerna. Redan befintliga populationer måste däremot regelbundet kontrolleras för att förhindra ytterligare sprid- ning. Kända bestånd bör klippas (eller betas) tidigt under blomningstiden, innan plantorna hinner sätta frön, det vill säga senast i slutet av juni. På så sätt kan man förhindra att plantorna gror tillbaka vege- tativt och hinner blomma igen (jfr Figur 7). Även bete med nötkreatur och får har varit framgångsrikt, till exempel i ett experiment i Rhön i mellersta Tyskland. De giftiga alkaloiderna kan göras mindre till- gängliga genom att ge extra foder med mycket fiber.

Diskussion: Lupinen är ett exempel där ett faktiskt problem blir svårt att hantera på grund av emotio- nell respons (se ovan, kapitel 2.4.2). Eftersom växten upplevs som vacker när den är i blom är det svårt för många personer att förstå att den kan vara ett problem och bör bekämpas. Lupinen är också ett ex- empel på en missriktad planering, där en otillräcklig förståelse av underliggande mekanismer i invasiva arters biologi har lett till att problemet upptäcktes för sent. När ett ”problemorienterat” agerande be- tyder att man bara tar itu med ett problem efter det har blivit mycket påtagligt så har man hamnat i en konceptuell fälla. I arbetet med IAS måste ett problemorienterat tillvägagångssätt ta hänsyn till tids- fördröjningen (time lag; se ovan, kapitel 2.2). Förebyggande åtgärder är minst lika viktiga som omhän- dertagande av redan invaderade områden. Konkret innebär det att även främmande, än så länge inte invasiva arter och mindre populationer av problematiska arter måste identifieras och hanteras. I bloms-

terlupinens fall är det nödvändigt att nya rapporterade fyndställen observeras och följs upp. Det är också viktigt att frikoppla sakliga argument från emotionella skäl och informera alla berörda bättre om ”lupin- problemet”. Till skillnad från de andra två exempelarterna och många andra IAS är lupiner mycket van- ligare och förekommer i större bestånd, i Sverige framför allt längs vägar. Detta är en av anledningarna till Trafikverkets nuvarande stora intresse (och prioritering) av lupinen. Intresset återspeglas i brant sti- gande kurvor sedan 2013 i Figur 14. Tecken för problem med blomsterlupinen måste dock ha funnits mycket tidigare, som en tydlig topp i rapporteringarna av arten i början av 1990-talet visar (både den orangefärgade och den bruna linjen)27. Eftersom lupinfrön fortfarande finns i handeln borde bland annat införandet av en varning på förpackningen övervägas.

Litteratur: Anderberg & Anderberg (2013), Brobäck (2015), DAISIE (2008), Fremstad (2010), Hilt- brunner m.fl. (2014), Jakobsson & Padrón (2014), Jäger (2011), Kowarik (2010), Lid & Lid (2005), Maron & Connors (1996), Valtonen m.fl. (2006).