Jätteloka

Vetenskapligt namn:Heracleum mantegazzianum Sommier & Levier Engelskt trivialnamn: Giant hogweed

Beskrivning: Jätteloka är en två- till flerårig ört ur familjen flockblommiga växter (Apiaceae) som kan bli upp till tre meter hög med en stjälk som kan bli nästan 10 cm tjock. En planta kan bli upp till 12 år gammal. Under ogynnsamma somrar kan växten finnas kvar i vegetativt tillstånd utan att blomma. De väldigt stora flockar blommar från juli till september, och en enda individ producerar tusentals frön varje år (ungefär 20 000 frön i genomsnitt per år har rapporterats; jfr Figur 12). Vanligtvis dör plan-

18Här har – till skillnad från resten av texten – referenserna för varje art samlats i slutet av respektive kapitel för att förbättra läsbarheten.

19Fynddata från Virtuella herbariet (SVH, 2017) visas i Figurerna 22b, 23b och 24b (Bilaga C) för jämförelse. 20Kompletterande kartor för varje exempelart finns i Bilagorna B och C.

21D.v.s. kartorna visar de s.k. kumulativa fynden för denna period.

22Här användes ett färgschema enligt Brewer (2013) med sju klasser, som är det maximalt rekommenderade antalet för sådana s.k. koropletkartor.

23Att rapportera fynd via webben blev först möjligt för allmänheten i början av 2000-talet när ArtPortalens föregångare – bl.a. fågelrapporteringssystemet Svalan – togs i bruk. Dessa flera, parallelt existerande system samlades så småningom på en webbplats, ArtPortalen (ArtDatabanken, 2016). Det betyder också att alla fynd före år 2000 rapporterades in i efterhand. 24Dessa två förhållanden valdes ut efter tester på olika taxonomiska nivåer och med att inkludera och utesluta olika grupper.

0 50 100 km Obs. Länsgräns Sverige Övr. länder Vatten (a) 0 50 100 km Observ. 1 2-4 5-7 8-12 13-20 21-50 51+ (b)

Figur 8. Utbredning av jätteloka i Sverige: kartor över kumulativa observationer 1932–2016 (N = 3 507). (a) Observationer visualiserade som delvis transparenta punkter. (b) Antalet observationer per ruta (10 × 10 km = 100 km2). För båda kartorna: pilen pekar mot norr; projicerat koordinat- system SWEREF 99 TM; linjer inom Sveriges landsgräns visar länsindelningen. Datakällor: Analys- portal (2017) för artens förekomster; länsindelning © Lantmäteriet (2017); bakgrundskarta © Euro- Geographics för de administrativa gränserna (EC, 2017). Förkortningar: ”Obs.” = observation,

torna efter blomningen, men de flesta frön har förmågan att gro, varför växtens reproduktionspotential är enorm. Bladen är mycket stora, flikiga och varierar mycket i form (Figurerna 10 och 11). I sitt ur- sprungsområde föredrar jättelokan näringsrika jordmåner. Arten kan lokalt bilda stora bestånd. Naturlig spridning sker med vatten, vind och i mindre utsträckning med djur. De flesta frön sprids endast korta distanser från moderplantan, men längs vattendrag kan spridningen ske över mycket längre distanser.

0.00 0.10 0.20 0.30 0.40 0.50 0.60 0.70 0.80 0.90 1.00 0 50 100 150 200 250 300 350 400 Jätteloka (antal per år) Jätteloka/ alla blomväxter Jätteloka/ alla observationer

Figur 9. Tidsserie över observationer av jätteloka per år, 1935–2016. Grå staplar, tillsammans med siffrorna på vänster sida av diagrammet visar absoluta antal rapporterade observationer. Den bruna streckade och den orange heldragna linjen representerar förhållanden: antalet observationer av jätte- loka i relation till alla inrapporterade blomväxter (Angiospermae) respektive till alla inrapporterade observationer (d.v.s. alla organismer, inklusive växter, svampar, djur, o.s.v.). För båda linjerna gäller de orangefärgade siffrorna på den högra vertikala axeln (= y). Den punkt där en linje når sitt maxvärde (d.v.s. när y = 1) motsvarar året där jätteloka utgör den största relativa andelen i förhållande till re- spektive jämförelsegrupp. (Datakälla: Analysportal, 2017.)

Ursprung och introduktionshistoria: Arten kommer ursprungligen från västra Kaukasus, där den väx- er från 50 till 2 000 m över havet, men särskilt på subalpina ängar. Jättelokan introducerades till Eng- land i början av 1800-talet, var den första förvildade populationen observerades 1828. I Sverige finns arten sedan cirka 1870, men först cirka 115–120 år senare började arten uppmärksammas (Figur 9). Arten introducerades från början som prydnadsväxt, men senare (särskilt under 1970-talet) främst av biodlare för sin produktion av nektar och pollen.

Utbredning i Europa och Sverige: Jätteloka finns numera över hela Central-, Väst- och Norra Europa, från södra Frankrike till norra Norge och från Irland till de baltiska länderna, men även på Island (jfr Bilaga D.1). I Sverige kan arten påträffas över nästan hela landet, men den är vanligast i de södra delar- na, främst i Stockholmstrakten, runt Göteborg och särskilt i Skåne (Figur 8a). Det finns två rutor med fler än 50 rapporteringar: (1) i Stockholmsområdet (lite norr om centrum) och (2) norr om Ängelholm, ungefär mellan Höganäs och Båstad (Figur 8b). Jätteloka förekommer främst vid vägkanter, skogskanter och -gläntor, i övre delarna av översvämningsplaner och längs vattendrag. Arten är särskilt vanlig där jord och stenmaterial har flyttats – det vill säga i störda miljöer och på ruderatmark – som exempelvis byggarbetsplatser. Nerläggning av äldre jordbruksmarker gynnar arten ytterligare, och biltrafik verkar vara en särskilt viktig faktor i att sprida jättelokan.

Problem med arten: Huvudproblemet med jättelokan är dess fototoxiska saft, som i samverkan med solljuset kan orsaka svåra förbränningsliknande hudskador, så kallad fotodermatit. Växtlokaler där jät- teloka dominerar är oftast artfattiga, men arten finns i de flesta fall vid starkt människopåverkade ställen där detta spelar mindre roll. Den kan dock i vissa fall sprida sig bort från vägen och in i andra habitat (se nedan). Det finns belägg för att arten även gynnar erosion, särskilt längs vattendrag. Jättelokans stor-

Figur 10. Jätteloka, fullvuxna blad. Bladens storlek och form kan dock variera avsevärt; jfr Figurerna 7 och 11. Deponi nära vägbyggen, Gunnilse i Angered, Göteborg. (Foto: G. F. Tschan, augusti 2015.)

Figur 11. Jätteloka, ung planta med enklare, mindre flikiga blad. Notera spåren av en minerande insektslarv (ljusa, beigefärgade linjerna på två av de nedre bladen). Lokal som Figur 10. (Foto: G. F. Tschan, augusti 2015.)

Figur 12. Jätteloka, blomställning (flock) i frukt. Vid väg 190 i Gunnilse, Angered, Göteborg (jfr gatuvy, Figur 6). (Foto: G. F. Tschan, augusti 2015.)

lek och framför allt bestånd med många exemplar kan skymma sikten för förare av fordon längs vägar. Bekämpning: En framgångsrik bekämpning kan göras mekaniskt genom att dra upp växten med rötter- na. En kontroll med herbicider fungerar endast i begränsad omfattning. I båda fallen måste arbetet helst genomföras under våren. Lovande har även varit försök med betande djur. Vid arbete med jätteloka re- kommenderas att bära skyddskläder.

Diskussion: Jätteloka förekommer än så länge sparsamt längs vägar i Sverige (jfr Figur 22a i Bila- ga C.1), men bildar redan nu lokalt stora bestånd. Arten är numera vanlig på många ställen med väg- arbeten, särskilt där stora mängder jordmassor har flyttats. Vid Gunnilse i Göteborg till exempel har en stor population av arten etablerat sig, troligen i samband med vägarbeten (Figurerna 10 och 11). Ett problem som blir påtagligt i detta exempel är att arten kan sprida sig vidare ut i landskapet, som hän- de här längs en skogskant, bort från vägen (pers. obs.). Jätteloka verkar också förekomma längs längre stråk av både E20 och E4 (inklusive väg 40) mellan Göteborg och Stockholm (Figur 22a). Iögonfal- lande är dessutom att särskilt många observationer rapporterades från Skåne (jätteloka finns i landska- pet i alla rutor; se Figur 8b). Detta kan bero på den större befolkningstätheten i det sydligaste Sverige, men det kan också återspegla att många botanister har varit verksamma där och rapporterat sina ob- servationer. En annan intressant observation är att observationer av jätteloka har en topp i början av 1990-talet (orangefärgade linjen i Figur 9), som möjligtvis återspeglar ett växande miljömedvetande som började under 1980-talet (Yvonne Andersson-Sköld, pers. medd., 2017). Den andra toppen i bör- jan av 2000-talet kan vara kopplad till etableringen av de nya elektroniska rapporteringssajterna (se sida 36)25. Den branta stigningen i kurvan sedan 2015 är troligen en reaktion på ikraftträdandet av den nya EU-förordningen (se kapitel 1.1). Även om data från bland annat ArtPortalen ska användas med försiktighet så borde – med hänsyn till den senaste ökningen av antalet rapporteringar – försiktighets- principen tillämpas. En viktig början i åtgärdsarbetet skulle då vara att kartera lokala populationer och deras utbredning för att kunna lägga upp en handlingsplan. Med en sådan blir det möjligt att sakligt be- döma om en lokal population av jätteloka kan utrotas eller om en vidare spridning endast kan begränsas (jfr Figur 4). Eftersom arten är storväxt och lätt att känna igen kan även allmänheten relativt enkelt bi- dra med rapportering och övervakning (genom s.k. medborgarforskning eller citizen science). Denna

princip är också grunden till ArtPortalen. Vid vägarbeten bör förflyttning av jord- och andra massor övervakas, dokumenteras och begränsas till ett minimum. När jordmaterial från en annan lokal ska an- vändas vid byggnadsarbeten på en plats bör först undersökas om detta innehåller spridningsenheter från IAS och – om så är fallet – rensas före användning. Jämfört med andra problematiska arter är jättelo- kan en relativt välkänd växt, vilket beror dels på dess toxicitet men också på sitt iögonfallande utseende. Jättelokan demonstrerar dock problemet med den ”inbyggda frivilligheten” i åtgärdsarbetet (se ovan, kapitel 1.1): växten tas omhand lokalt när det har blivit ett problem, men inget nationellt, övergripande förhindrar eller begränsar dess spridning.

Litteratur: Anderberg & Anderberg (2013), DAISIE (2008), Dierßen (1996), Klingenstein (2007), Kowarik (2010), Lid & Lid (2005), Mossberg & Stenberg (2003).