Urbaniseringen tog fart i spåren av industrialiseringen i slutet av 1800-talet (Magnusson, 2010). På bostadsområdet blev konsekvenserna särskilt tydliga i form av bostadsbrist, höjda hyror, trångboddhet, dåliga sanitära förhållanden, konkurser men också strejker och arbetslöshet bland byggnadsarbetarna (Hadenius, 2008). Trots detta var samhällets engagemang i bostadsfrågan relativt litet. Bostadsbyggande, försäljning och uthyrning av bostäder sköttes
av privata aktörer (Strömberg, 2001). Fram till och med första världskriget sågs problemen med bostadsförsörjningen och bostadsbyggandet som enstaka företeelser som motverkades genom olika former av punktinsatser (Ericson & Johansson, 1994). Under första världskriget kom det en rad statliga krisåtgär-der då bostadssituationen förvärrades ytterligare (Ekström von Essen, 2003). För socialdemokraterna var bostadsfrågan en viktig del av den nya reformpoli-tik som växte fram under ledning av bland annat Per Albin Hansson och vars mål han i en riksdagsdebatt år 1928 beskrev som byggandet av folkhemmet (Hadenius, 2008). Bostadspolitiken kom därigenom att präglas av den ”sociala ingenjörskonsten” som blev ett medel för att genomföra drömmen om folk-hemmet (Ekström von Essen, 2003; Isacson, 2007; Magnusson, 2010).
Från att bostadsfrågan under lång tid ansetts vara en social fråga, kom den i början av 1930-talet att handla om ekonomi och konjunkturpolitik. Bostadsbyggandet var ett slagkraftigt instrument mot arbetslöshet (Strömberg, 2001). Samtidigt, år 1933, tillsattes en bostadssocial utredning för att komma tillrätta med bostadsproblemen. Året därpå, 1934, kom Alva och Gunnar Myr-dal med boken Kris i befolkningsfrågan som gav bränsle till diskusisonen. Den bostadssociala utredningen kan sägas vara grunden för den moderna svenska bostadspolitiken (Ericson & Johansson, 1994). I och med 1932 års proposi-tion och riksdagsbeslut ändrades bostadspolitiken från att vara selektiv till att bli generell under parollen ”en god bostad är en social rättighet” (SOU 2002:115, s, 14). Bostadsbrist och trångboddhet skulle motverkas, lägenheter-nas standard skulle förbättras och hyresnivån hållas stabil och låg. Statens roll i denna nyordning var att ansvara för bostadsförsörjningen genom olika former av lagstiftning och ekonomiska stöd. Kommunernas roll blev, å andra sidan, att ansvara för genomförandet (för en utförligare beskrivning se Ekström von Essen, 2003) och ett viktigt instrument var bildandet av de allmännyttiga bostadsföretagen. Många kommuner bildade egna bostadsbolag, vilka i sin tur erhöll förmånliga statliga bostadslån (Strömberg, 2001).11 De inledde också ett nära samarbete med kooperationen i form av Riksbyggen men främst HSB som stod Socialdemokratin nära (Strömberg, 2001). Bostadssektorn i Sverige kännetecknas av ett utvecklat nät av starka intresseorganisationer som haft ett betydande inflytande på politiken (Lundevall, 1997). Organisationerna har på-verkat politiken genom att medverka i utredningar och remissarbete men även genom direktkontakter med de politiska beslutsfattarna. En informell
rörelsekoalition” med företrädare för allmännyttiga och kooperativa bostads-företag, hyresgäströrelsen och de fackliga organisationerna och deras produk-tionsbolag inom sektorn har spelat en betydelsefull roll för bostadspolitiken och dess genomförande (Strömberg, 2001).
Den bostadssociala utredningen föreslog också en ny bostadspolitisk organisation för att kunna genomföra den statliga bostadsfinansieringen. År 1948 inrättades Bostadsstyrelsen med ansvar för låne- och bidragsverksam-heten (Boverket, 2008), men uppdraget var större än så. Bostadsstyrelsen be-slutade om den totala omfattningen av bostadsbyggandet i landet men också hur detta skulle se ut i varje enskild kommun (se till exempel Ekström von Essen, 2003 samt Ericson & Johansson, 1994). Eftersom tidsandan präglades av en tro på tekniken, kom statens engagemang också att omfatta satsningar på forskning, produktionsteknik och byggprocessens organisering. En ökad samordning skulle resultera i ett rationellt och effektivt byggande. Från myn-digheternas håll såg man standarder som ett sätt att effektivisera byggpro-cessen och sänka produktionskostnaden. Staten ville genom bostadspolitiken ha kontroll över hela byggprocessen. Trots dessa politiska åtgärder var bostadsbristen mer eller mindre konstant under 1950- och 1960-talet. Staten beslutade om en omfattande investering på nybyggnation från 1965 till 1975, det så kallade miljonprogrammet.12 Nästan varje mellanstor stad fick ett miljonprogramsområde. Den sociala bostadspolitiken blomstrade, byggbran-schen gick på högvarv med många sysselsatta. Denna satsning på nyproduk-tion av flerfamiljshus hade inte varit möjlig att genomföra om det inte hade utvecklats en rad samordnande redskap, till exempel standarder. Under de kommande decennierna förändrades läget inom byggsektorn. Underskottet ersattes av ett överskott och bostadsbyggandet sjönk drastiskt (Strömberg, 2001). Byggsektorn sysselsatte många och lösningen var nya statliga åtgärds-program som till exempel investeringsbidrag och ROT-avdrag för att stimu-lera byggsektorn (Boverket, 2008).
Under 1990-talet riktas uppmärksamheten mot miljonprogrammets förorter och för bostadspolitiken uppstod nya utmaningar i form av boende-segregation. Samtidigt var det stora skillnader mellan olika kommuner och
12 Miljonprogrammet var ett av riksdagen beslutat bostadspolitiskt program som antogs år 1965. Syftet var att producera billiga lägenheter genom storskaliga byggprojekt med industriella metoder (Bladh, 1991). Flerfamiljshusen kom att dominera miljonprogrammet, men det byggdes också bostadsrätter och småhus. Eftersom hyreslägenheterna dominerade, kom de allmännyttiga bostads-bolagen att svara för huvuddelen av bostadsbyggandet (SABO, 2007a, s.5).
regioner. En del kommuner hade bostadsöverskott medan andra hade bostadsbrist. Den särställning som de allmänna bostadsbolagen haft var borta, många kommunala bostadsbolag ombildades till aktiebolag (Lind, 2001). Bostadsbyggandet förändrades från att ha varit en nationell och hårt statligt reglerad verksamhet till att nu utsättas för en marknadsanpassning (SOU 2000:44, s. 40; Turner, 2001). Lagen om tekniska egenskapskrav på byggnads-verk, som jag nämnde tidigare, ligger i linje med den förändrade synen på bostadsbyggandet där byggherren har ansvar för ”att samhällets olika krav på byggandet ska tillgodoses.” (SOU 2002:115, s. 67). De statliga subventionerna har minskat och ersatts av mer selektiva åtgärder (SOU 2005:77, s. 164). Miljonprogrammen är en återkommande fråga bland annat när det gäller boendesegregation men nu också utifrån ett hållbarhetsperspektiv (Sandstedt, 2001).