Manöverpanelen (fotografi 24) är placerad i direkt närhet till autoklaverna, den är cirka tre meter lång och två meter hög. På manöverpanelen fanns det ett antal driftindikeringar, bland annat olika vridknappar, lampor, tryckmätare och skrivare, dessa var i sin tur fjärrkopplade till ventiler och regulatorer på res-pektive autoklav. Manöverpanelen med sina representationer var de medieran-de redskap med vilka autoklaveraren utförmedieran-de sitt arbete. Autoklaveringen bestod av fyra moment – förvärmning, tryckupptagning, topphärdning och trycknedtagning.
Fotografi 24. Manöverpanelen i K-fabriken, år 1966. Från år 1968 togs samtliga sex autoklaver i bruk. Foto: Yxhultbygdens kultur- & hembygdsförening, bildarkiv 202. Fotograf okänd. Text av Mediakontoret i Norrköping.
Förvärmning – När härdningsvagnarna körts in i autoklaven, stängdes locket
till autoklaven med en knapp som satt på stolpen bredvid. När locket var nere och täckte hela öppningen, skruvade man fast två bultar på locket. Då aktive-rades två elektriska brytare och elförsörjningen på manöverpanelen startade. Att elen inte aktiverades förrän bultarna var fastskruvade var en säkerhets-åtgärd så att inte härdningsprocessen med den heta ångan kunde börja fylla autoklaven med öppet lock. När väl locket var nere, bultarna fastskruvade och elen aktiverad, öppnade man kranen till packningstrycket. Kranen satt direkt på autoklaven. Packningstrycket hade till uppgift att hålla fast locket på auto-klaven, så att inte någon ånga pyste ut då autoklaven fylldes med ånga. En autoklaverare berättar om ett tillfälle år 2003, då listen på autoklavlocket gick sönder och hela K-fabriken fylldes med ånga. Driftstoppet innebar att hela tillverkningen avstannade innan problemet var åtgärdat.
Resten av härdningsprocessen sköttes från manöverpanelen. Man började med att öppna bottenblåsventilen, därefter startades förvärmningsångan. Ångan strömmade in i autoklaven och ut genom bottenblåsventilen och på så
190 grader och syftet är att långsamt värma både materialet och autoklaven. När förvärmningen var klar, lyste en lampa. Temperaturmätaren satt på man-överpanelen. Förvärmningen brukade ta cirka en timme och tiden var en vik-tig indikator, då brukade temperaturen i autoklaven vara ungefär 150 grader. Då stängdes förvärmningsångan men också bottenblåsventilen, så att den ånga som fanns i autoklaven inte gick ut.
Tryckupptagningen – var nästa steg i härdningsprocessen. Autoklaveraren
startade tryckupptagningen på manöverpanelen. Trycket ska gå upp till tolv kilo och upptagningen följdes via härdningskurvan men också via manome-tern. Upptagningen brukade ta cirka 90 minuter beroende på mängd och ma-terial, som jag tidigare beskrivit. Processen fick inte gå för fort för då sprack materialet sönder inne i autoklaven. En för långsam upptagning resulterade, å andra sidan, i en längre härdningstid vilket gjorde att tidsschemat för autokla-verna lätt rubbades. I vissa fall var det också så att materialet inte blev härdat. Om materialet inte härdats får de olika produkterna gråa ringar och det märk-te man vid lossningen då mamärk-terialet plockades isär.
Topphärdning – Under härdningen med vattenånga ägde den kemiska
reaktionen mellan råvarorna rum och gav lättbetongen de egenskaper jag tidi-gare beskrivit. När manometern visade cirka tolv kilo i tryck var upptagningen klar och topphärdningen tog vid. Topphärdningen innebar att autoklaven ha-de ett konstant tryck (cirka 12 kilo) unha-der en längre tid (cirka 12 timmar). Autoklaveraren följde noggrant kurvans utveckling. En differens på ett halvt till ett kilo spelade inte så stor roll. Men om trycket ökade mer än så, ljuder larmet och en säkerhetsventil löstes ut. För att reducera ångtrycket spolades röret för ingående ånga med kallt vatten. Ångan svalnade och trycket i auto-klaven föll. Övertryck inträffade lite då och då, men betydligt vanligare var tryckfall. När ångtrycket föll går ett larm som hördes i hela fabriken. Orsaken till tryckfallet var ångcentralens begränsade kapacitet. För att motverka tryck-fall måste autoklaveraren snabbt stänga alla ventiler till autoklaverna för att behålla ångan. När sedan ångtrycket återkom öppnades ventilerna och härd-ningsprocessen fortsatte.
Nedtagning – Det sista momentet i härdningsprocessen var nedtagningen.
Autoklaveraren började med att stänga ventilen för ingående ånga. Sedan öppnade man ventilen för nedtagning. Därefter öppnades returventilen för ångan till ångcentralen. Returventilen gjorde att ånga med högt tryck
ström-made ut ur autoklaven för att återvinnas. När trycket var nere i cirka 7 kilo, stängdes returen till ångcentralen och resten av ångan gick ut via ett rör på fabrikens tak. Nedtagningen tog cirka en timme och inte heller den fick gå för fort, för då sprack materialet. Ur autoklaverarens synpunkt var upp- och ned-tagning de viktigaste och mest riskabla momenten i arbetsprocessen. Med hjälp av returventilen justerades nedtagningen manuellt. Fördröjningen mellan själva vridmomentet på manöverpanelen och att trycket sjunkit i autoklaven var cirka en till en och en halv minut. Autoklaverarna berättar att de mot slu-tet inte litade på manöverpanelens instrumentering. Därför använde de sig av olika tekniker för att kontrollera nedtagningen. En autoklaverare berättar att han räknade sekunder medan han tittade på härdningskurvan för att se hur fort kurvan sjönk.
När manometern visade ett ångtryck på två kilo, öppnades autoklavens bottenblåsventil så att eventuellt restvatten på botten rann ut. När nedtagning-en var klar, skruvades bultarna bort och packningstrycket stängdes innan autoklaven öppnades. Autoklaveraren hade cirka 25–30 minuter på sig att tömma och transportera materialet till lossningen innan han började fylla auto-klaven igen. Av den anledningen innebar förmiddagsskiftet ett ganska högt arbetstempo där man var tvungen att samordna sina aktiviteter samtidigt som man måste ha exakt kontroll av de fem autoklavernas status i härdningspro-cessen. För autoklaveraren innebar det lite spring mellan manöverpanelen, autoklaverna och traversen.
Härdningskurvans roll i processen
Som jag nämnt tidigare är härdningskurvan en central resurs i autoklaveringen. Autoklaverarna återkommer ständigt till denna kurva i sina berättelser. En konstant och jämn härdningskurva är ett bevis för yrkesskicklighet. En auto-klaverare beskriver det som att ”man fick tänka sig hur kurvan (det vill säga härdningskurvan, min kommentar) skulle se ut när den var klar”. Härdnings-diagrammet är även det ett gränsobjekt då det finns andra aktörer med intresse i diagrammet, främst ingenjörerna. Om det för autoklaverarna är ett verktyg för att kunna utföra sitt arbete, är det för laboratoriet ett underlag för att kunna följa upp och utveckla processen. Under den andra teknikgeneratio-nen var kurvan den enda processdokumentation som laboratoriet hade tillgång till. Laboratoriechefen brukade varje vecka tillsammans med autokla-veraren gå igenom härdningsdiagrammen. Laboratoriechefen hade en mall
och med den som underlag jämförde han samtliga härdningskurvor under den gångna veckan. Då diskuterades avvikelser, troliga orsaker till dessa och olika alternativ till åtgärder. Detta var en regelbunden aktivitet med gränsobjektet som koordinerade redskap. Med utgångspunkt i gränsobjektet kunde de olika aktörerna mötas och tillsammans utveckla verksamheten. Att effektivisera härdningsprocessen var ett ständigt pågående arbete. Ett sätt att förkorta härdningsprocessen, som en av autoklaverarna berättar om, var att täcka spåren med presenningar. Presenningarna gjorde att materialet behöll värmen från ugnarna bättre än tidigare och ju högre ingående temperatur materialet hade, desto kortare blev tiden för härdning.
En annan viktig textuell resurs i arbetet är den lilla svarta boken. Det är en anteckningsbok där man i kronologisk ordning dokumenterar aktiviteten. Den innehåller information om bland annat autoklavnummer, antal formar, samt tidpunkt för förvärmning, upptagning och nedtagning samt formnumret på den första vagnen. Där noteras huruvida materialet är oarmerat. När man är klar, sätter man ett kryss i boken för den aktuella autoklaveringen.
Bild 25. Autoklavstationens svarta bok daterad 2000-06-26 till och med 2000-07-31.
En av autoklaverarna berättar att boken fyller en viktig funktion som stöd för minnet eftersom processen sträcker sig över flera skift. Som jag berättat tidi-gare är tiden för de olika härdningsmomenten viktiga hållpunkter i arbetet och
den informationen fanns inte på manöverpanelen (den andra teknikgeneratio-nen), därför dokumenterade man den i den svarta boken. Anteckningsboken kan sägas vara en slags textuell kontroll av aktiviteterna i härdningsprocessen. Men den svarta boken är också ett viktigt koordinerande redskap och ett slags kollektivt minne som autoklaverarna använder sig av. Om det i efterhand upp-står problem, till exempel dålig kvalité på lättbetongen, är den svarta boken en resurs i problemlösningen tillsammans med laboratoriet. Boken har funnits sedan länge och den följde med under teknikbytet och över till den tredje teknikgenerationen.